En dikt av Asaf.
Varför, o Gud, har du stött bort oss för alltid?
Varför flammar din vrede mot fåren i din hjord?
Tänk på din menighet,
den som du en gång förvärvade,
det folk som du friköpt, din egendom,
tänk på Sions berg, där du tog din boning.
Styr dina steg mot det som lagts i ruiner.
Allt har fienden förött i helgedomen.
Dina ovänner skränade i ditt hus,
de ställde upp sina tecken där.
De högg som när man låter yxan gå
i täta skogen.
Ornamenten slog de sönder
med bila och bräckjärn.
De satte eld på din helgedom,
skändade och rev ner ditt namns boning.
De tänkte: Vi skall kuva dem alla!
De brände ner alla gudshus i landet.
Vi ser inte våra egna tecken,
här finns inga profeter mer —
ingen av oss vet hur länge det varar.
Hur länge, o Gud, skall fienden få smäda?
Får han förakta ditt namn för alltid?
Varför håller du tillbaka din högra hand,
varför gömmer du den i manteln?
Gud, min konung från urtiden,
du som vinner segrar på jorden!
Du delade havet med din makt,
du klöv drakarnas huvuden på vattnet.
Du krossade Leviatans huvuden
och gav honom som föda åt öknens djur.
Du lät källor och bäckar springa fram,
du fick vattenrika floder att sina.
Din är dagen och din är natten,
du satte månen och solen i deras banor.
Du stakade ut alla gränser på jorden,
sommar och vinter är ditt verk.
Herre, tänk på hur fienden smädar
och hur ett folk av dårar föraktar ditt namn.
Lämna inte åt vilddjuren den som prisar dig,
glöm inte dina hjälplösa för alltid!
Kom ihåg ditt förbund!
Landets mörka hörn är våldets boningar.
Låt inte de hjälplösa gå besvikna bort,
låt de förtryckta och fattiga prisa ditt namn!
Grip in, o Gud, hävda din rätt,
tänk på hur du ständigt smädas av dårar!
Glöm inte ropen från dina fiender,
dina ovänners larm som ständigt hörs!
Bibelappen
Bibelappen för barn
