Psaltaren 22:1-11

Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Min räddning förblir långt borta, hur förtvivlat jag än ropar. Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte, på natten, men jag får ingen ro, och ändå är du den Helige, till vars tron Israels lovsång stiger. Våra fäder satte sin tillit till dig, de förtröstade på dig, och du befriade dem. De ropade till dig och blev räddade. De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna. Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor och föraktad av folket. Alla som ser mig hånar mig, de hånskrattar åt mig och skakar på huvudet. ”Han förlitar ju sig på HERREN, låt nu HERREN gripa in och befria honom, eftersom han älskar honom!” HERRE, du hjälpte mig ut ur min mors liv, du lät mig vila tryggt vid min mors bröst. Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig, sedan jag föddes har du varit min Gud.