Psaltaren 22:1-11
Psaltaren 22:1-11 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind", en psalm av David. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, och om natten, men jag får ingen ro. Dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade och du befriade dem. Till dig ropade de och fick hjälp, på dig förtröstade de och kom ej på skam. Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor, föraktad av folket. Alla som ser mig hånar mig, de spärrar upp munnen, de skakar på huvudet: "Anförtro dig åt HERREN! Han skall befria och rädda honom, han har ju honom kär." Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.
Psaltaren 22:1-11 Karl XII 1873 (SK73)
En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran. Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet. Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof. Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut. Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam. Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse. Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet: Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom. Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg. På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
Psaltaren 22:1-11 Svenska 1917 (SVEN)
För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro. Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam. Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket. Alla som se mig bespotta mig; de ia upp munnen, de skaka huvudet: »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.» Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.
Psaltaren 22:1-11 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Jag ropar och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen men du svarar inte, och om natten men får ingen ro. Ändå är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade och du befriade dem. Till dig ropade de och fick hjälp, de förtröstade på dig och behövde inte skämmas. Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor och föraktad av folket. Alla som ser mig hånar mig, de grimaserar och skakar på huvudet: "Anförtro dig åt HERREN! Han får befria och rädda honom, han älskar ju honom." Det var du som drog mig ut ur moderlivet, du gjorde mig trygg vid min mors bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, från moderlivet är du min Gud.
Psaltaren 22:1-11 nuBibeln (NUB)
Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Min räddning förblir långt borta, hur förtvivlat jag än ropar. Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte, på natten, men jag får ingen ro, och ändå är du den Helige, till vars tron Israels lovsång stiger. Våra fäder satte sin tillit till dig, de förtröstade på dig, och du befriade dem. De ropade till dig och blev räddade. De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna. Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor och föraktad av folket. Alla som ser mig hånar mig, de hånskrattar åt mig och skakar på huvudet. ”Han förlitar ju sig på HERREN, låt nu HERREN gripa in och befria honom, eftersom han älskar honom!” HERRE, du hjälpte mig ut ur min mors liv, du lät mig vila tryggt vid min mors bröst. Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig, sedan jag föddes har du varit min Gud.
Psaltaren 22:1-11 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Till ”Gryningshinden”. En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David. [”Gryningshinden” var troligtvis en redan känd melodi med det namnet. Det finns fler exempel på liknande beskrivningar, t.ex. ”den stumma duvan i fjärran” i Ps 56:1. En mindre trolig tolkning är att ”gryningshinden” skulle beteckna ett musikinstrument, jfr Ps 12:1 som nämner ”den åttonde”. En rabbinsk förklaring är att gryningshinden är ett poetiskt uttryck för de första solstrålarna som skjuter upp som en hjorts två horn. Ordet som används här är dock inte hjorthane (hebr. ajal) utan ordet för ett hondjur i hjortfamiljen (hebr. ajalah), som inte har horn. Kanske skulle det kunna vara en litterär omskrivning med den feminina formen. Jesus citerar den första strofen från denna psalm när han hänger på korset, se Matt 27:46 och Mark 15:34. Det är inte otroligt att han talade ut hela psalmen från början till slut. En ny dag gryr efter en mörk natt, det finns hopp i Jesu död och uppståndelse!] ______ [Psalmen inleds med en fråga i förtvivlan där orden ”Min Gud, min Gud” och ”övergivit” kan uppfattas som en motsägelsefull kontrast. Dock är det just Guds frånvaro som gör honom så påtaglig. David är kluven mellan tidigare upplevelser där Gud har svarat, se vers 4-6, och nuvarande situation där Gud inte verkar höra hans bön. Ordet för ”jämrande” beskriver ett lejons ljudliga rytande, men också en oformulerad högljudd klagan, se Jes 5:29Sak 11:3Job 3:24Ps 32:3. I ordvalet kan vi ana början av uppfyllandet av frasen från Bibelns sista bok ”Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat”, se Upp 5:5.] Min Gud (Eli), min Gud (Eli), varför har du övergivit (lämnat) mig? Min hjälp (frälsning) verkar så långt borta, avlägsen från mina jämrande (rytande) ord. [I Heb 5:7 beskrivs hur Jesus ropade högt under tårar när han bad.] Min Gud (Elohim), jag ropar [höjer min röst i bön] om dagen, men du svarar inte, även på natten, men får ingen ro (vila). Ändå är du helig (fullkomlig, helt avskild från allt orent, motsatsen till all synd), [och den som] tronar på Israels lovsånger (lovprisningar med tacksamhet och glädje). [Gud vill ta sin boning och regera hos dem som upphöjer honom.] Våra fäder förtröstade på dig, de förtröstade på dig (litade på, var trygga i dig), och du befriade (räddade) dem. De ropade till dig och blev räddade (befriade, hjälpta), de förtröstade (litade) på dig och blev inte besvikna (behövde inte skämmas, var inte modlösa och gav inte upp hoppet även om de fick vänta). [Här avslutas de två första mindre enheterna av de totalt tolv i denna psalm. Nu i vers 7-11 följer två till med samma mönster. En inledande klagan följd av en bön riktad till Gud hur han tidigare har varit med.] Men jag är en mask [som dör, färgas scharlakansröd], inte en människa, hånad (förolämpad, skymfad) av människor, och föraktad av folket. [Det finns olika ord för mask. Här används inte hebr. rimmah utan ordet toleah som både kan översättas med mask och en speciell blodröd färg. Första gången ordet används är i 2 Mos 16:20 när det på grund av israeliternas olydnad kom maskar i mannat. Ordet används också som en jämförelse för att beskriva människan som ett obetydligt litet kryp, se Job 25:5-6. Hälften av de 68 gånger ordet används i GT översätts det dock till scharlakansröd, purpurröd eller karmosinröd. Ett exempel är prästens klädnad som ska vara gjord av garn färgat i denna röda kulör, se 2 Mos 28:5. Färgämnet framställdes av en liten insekt, Kermes ilicis. På svenska kermeslus. Från det ordet kommer namnet karmosinröd. Av alla insektsbaserade färgämnen i antiken var denna den mest kostsamma och arbetskrävande att framställa. Under en kort tid på våren, i Mellanöstern, plockades eksköldlössen från ekträd som är dess värd. Efter att de hade torkats och sedan krossats framställdes det röda pulvret. Kermeslusen har ett fascinerande liv som förstärker parallellen till Jesu korsfästelse. När det är dags att lägga ägg klättrar lusen frivilligt upp på en trädstam. Den lägger äggen under sin kropp. När äggen kläcks fungerar honans skal som ett skydd men också som näring. Hennes avkomma äter av hennes levande kropp, se Joh 6:55-58. När modern långsamt dör blir hennes kropp som en geléaktig vätska. Den färgar trädstammen blodröd, men även hennes ungar. De blir märkta av henne för resten av sina liv. Efter tre dagar förlorar den döda lusen sin röda färg och förvandlas till ett vitt vax som faller till marken som en snöflinga. Samma ord toleah används av Jesaja när han frågar sig om våra synder som är scharlakansröda (hebr. toleah) kan bli vita som snö, se Jes 1:18.] Alla som ser mig förlöjligar mig, de talar nedsättande, de skakar på huvudet [och säger]: ”Överlämna (rulla eller flytta över) dig åt Herren (Jahveh)! Han får befria honom, han får rädda (rycka bort) honom – om han nu har sådant behag (sådan kärlek) till honom.” [Ordet för ”överlämna” – hebr. galal, betyder att rent bokstavligt rulla undan och flytta något. Den mer abstrakta betydelsen är att ”rulla över” till någon – att överlämna sig och förtrösta, se Ps 37:5Ords 16:3. Första gången ordet används är i 1 Mos 29:3, när Jakob vältrar undan en sten från en brunn. Att detta ovanliga ord används i denna psalm – för att beskriva förtröstan på Gud – har en intressant koppling. Samme Gud sände senare en ängel för att rulla undan stenen från graven, så att Jesu uppståndelse skulle kunna bevittnas, se Matt 28:2-5.] Ja, det var du som drog mig ut ur min mors liv, du lät mig vara trygg vid min moders bröst. Från det att jag föddes har jag alltid varit beroende av dig (ordagrant ”blivit kastad på dig”), alltsedan [tiden i] min mors livmoder har du varit min Gud (Eli).
Psaltaren 22:1-11 Bibel 2000 (B2000)
För körledaren. En psalm av David. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro. Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång. På dig förtröstade våra fäder, de litade på dig, och du kom dem till hjälp. De ropade till dig och blev räddade, de litade på dig, och du svek dem aldrig. Men jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar. Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet: »Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom — han är ju älskad av Herren.« Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
