Psaltaren 104
104
1Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd. 2Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet. 3Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar; 4Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga; 5Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid. 6Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen. 7Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort. 8Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver. 9Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena. 10Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta; 11Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka. 12När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna. 13Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar. 14Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene; 15Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta; 16Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver. 17Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn. 18De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers. 19Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång. 20Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut; 21De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi; 22Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor. 23Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen. 24Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar. 25Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur. 26Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola. 27Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid. 28Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade. 29Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen. 30Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte. 31Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk. 32Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de. 33Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till. 34Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom. 35Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Nu markerat:
Psaltaren 104: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in