En dikt av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning,
hör vad jag har att säga!
Jag vill yppa visdomsord
och tyda det förgångna.
Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättade för oss,
vill vi inte dölja för våra barn.
Vi skall berätta för kommande släkten
om Herrens ära och hans makt
och om de under han gjort.
Han gav sina bud åt Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
där han befallde våra fäder
att undervisa sina barn,
så att det blev känt för kommande släkten.
Och barnen som föddes
skulle berätta det för sina barn.
De skulle sätta sin lit till Gud
och aldrig glömma hans gärningar
utan hålla hans bud
och inte bli som sina fäder,
ett trotsigt och upproriskt släkte,
ett opålitligt släkte
utan trohet mot Gud.
Efraimiterna var beväpnade med båge
men flydde när striden kom.
De höll inte förbundet med Gud
och vägrade följa hans lag.
De glömde hans gärningar
och de underverk han låtit dem se.
Han gjorde under inför deras fäder
i Egypten, på Soanslätten.
Han klöv havet och förde dem igenom,
han lät vattnet stå som en mur.
Om dagen ledde han dem med ett moln
och natten igenom med lysande eld.
Han klöv klippan i öknen
och gav dem vatten ur djupen att dricka.
Han lät källor bryta fram ur stenen,
lät floder av vatten strömma ner.
Men de fortsatte att synda mot honom,
att trotsa den Högste i öknen.
Med vett och vilja satte de Gud på prov
när de krävde att få mat.
De klandrade Gud och sade:
»Kan Gud duka ett bord i öknen?
Han slog på klippan
så att vatten strömmade fram
och bäckar flödade,
men kan han också ge oss bröd
och skaffa kött åt sitt folk?«
Herren hörde det och vredgades.
Elden slog upp mot Jakob,
vreden bröt fram mot Israel,
eftersom de inte litade på Gud
och inte trodde på hans hjälp.
Han gav sin befallning åt molnen därovan
och öppnade himlens dörrar,
han lät manna regna över dem,
säd från himlen gav han dem.
Människor fick äta änglars bröd.
Han sände dem föda och de blev mätta.
Från himlen lät han östanvinden blåsa,
han drev fram sunnanvinden med sin kraft.
Han lät kött falla ner likt ett stoftregn,
fåglar talrika som havets sand.
Han lät dem falla mitt i lägret,
runt omkring deras tält.
De åt och blev mycket mätta,
han lät dem få sitt lystmäte.
Men innan de stillat sin lystnad,
när de ännu hade maten i munnen,
bröt Guds vrede fram över dem.
Han dräpte många av de starkaste
och fällde Israels unga män.
Ändå fortsatte de att synda,
de trodde inte, trots hans under.
Han lät deras liv sluta i intet
och deras år i skräck.
När han dräpte sökte de sig till honom,
de vände sig åter till Gud.
De mindes att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
Men deras ord var hyckleri,
vad de sade till honom var lögn.
De höll inte fast vid honom,
de var inte trogna mot hans förbund.
Men han är barmhärtig,
han förlåter synder och vill ingens fördärv.
Han håller ofta sin vrede tillbaka,
låter inte all sin harm bryta fram.
Han tänkte på att de bara var människor,
en vind som far förbi och är borta.
Hur ofta trotsade de honom inte i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
Gång på gång satte de Gud på prov
och kränkte Israels Helige.
De mindes inte den makt han visade
då han befriade dem från fienden,
då han gjorde tecken i Egypten
och under på Soanslätten.
Han förvandlade deras floder till blod,
de kunde inte dricka ur bäckarna.
Han sände flugsvärmar som åt dem
och grodor som plågade dem.
Han gav deras grödor till gräshoppor,
deras skördar till skadedjur.
Han förstörde deras vinstockar med hagel
och deras sykomorer med skyfall.
Han prisgav boskapen åt sjukdomar
och husdjuren åt pest.
Han sände sin glödande vrede mot dem,
harm och förbittring och nöd,
ett följe av olycksänglar.
Han gav sin vrede fritt lopp.
Han skonade dem inte från döden
utan prisgav dem åt pesten.
Han dräpte allt förstfött i Egypten,
de först avlade i Hams hyddor.
Han förde ut sitt folk som en fårflock
och ledde dem som en hjord genom öknen.
Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan.
Havet höljde deras fiender.
Han förde dem till sitt heliga land,
till det berg som han själv gjort till sitt.
Han drev bort folken framför dem,
han skiftade ut deras land
och lät Israels stammar bo i deras hus.
Men de trotsade Gud den Högste
och satte honom på prov,
de höll inte hans bud.
De avföll trolöst som sina fäder,
de svek som en slak båge.
De kränkte honom med sina offerplatser,
gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder.
Gud hörde dem och vredgades,
han förkastade Israel.
Han övergav sin boning i Shilo,
det tält som han rest bland människor.
Han lät sin kraft föras bort i fångenskap
och sin härlighet komma i fiendehand.
Han prisgav sitt folk åt svärdet,
han vredgades på sin egendom.
De unga männen förtärdes av eld,
flickorna blev utan bröllopssång.
Prästerna föll för svärdet,
änkorna fick inte hålla dödsklagan.
Då vaknade Herren som om han sovit,
som när krigaren vaknar ur ruset.
Han slog tillbaka sina fiender
och utlämnade dem åt evig vanära.
Han förkastade Josefs ätt,
han utvalde inte Efraims stam.
Men han utvalde Juda stam
och Sions berg som han älskade.
Han byggde sin helgedom hög som himlen
och fast som jorden, som han grundlagt för evigt.
Han utvalde David, sin tjänare,
och tog honom från fårfållorna.
Han hämtade honom från tackorna
att valla Jakob, hans folk,
Israel, hans egendom.
Och han vallade dem med hängivet hjärta
och ledde dem med förfaren hand.
Bibelappen
Bibelappen för barn
