Psaltaren 78:1-72
Psaltaren 78:1-72 Bibel 2000 (B2000)
En dikt av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning, hör vad jag har att säga! Jag vill yppa visdomsord och tyda det förgångna. Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättade för oss, vill vi inte dölja för våra barn. Vi skall berätta för kommande släkten om Herrens ära och hans makt och om de under han gjort. Han gav sina bud åt Jakob, stiftade en lag åt Israel, där han befallde våra fäder att undervisa sina barn, så att det blev känt för kommande släkten. Och barnen som föddes skulle berätta det för sina barn. De skulle sätta sin lit till Gud och aldrig glömma hans gärningar utan hålla hans bud och inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte, ett opålitligt släkte utan trohet mot Gud. Efraimiterna var beväpnade med båge men flydde när striden kom. De höll inte förbundet med Gud och vägrade följa hans lag. De glömde hans gärningar och de underverk han låtit dem se. Han gjorde under inför deras fäder i Egypten, på Soanslätten. Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur. Om dagen ledde han dem med ett moln och natten igenom med lysande eld. Han klöv klippan i öknen och gav dem vatten ur djupen att dricka. Han lät källor bryta fram ur stenen, lät floder av vatten strömma ner. Men de fortsatte att synda mot honom, att trotsa den Högste i öknen. Med vett och vilja satte de Gud på prov när de krävde att få mat. De klandrade Gud och sade: »Kan Gud duka ett bord i öknen? Han slog på klippan så att vatten strömmade fram och bäckar flödade, men kan han också ge oss bröd och skaffa kött åt sitt folk?« Herren hörde det och vredgades. Elden slog upp mot Jakob, vreden bröt fram mot Israel, eftersom de inte litade på Gud och inte trodde på hans hjälp. Han gav sin befallning åt molnen därovan och öppnade himlens dörrar, han lät manna regna över dem, säd från himlen gav han dem. Människor fick äta änglars bröd. Han sände dem föda och de blev mätta. Från himlen lät han östanvinden blåsa, han drev fram sunnanvinden med sin kraft. Han lät kött falla ner likt ett stoftregn, fåglar talrika som havets sand. Han lät dem falla mitt i lägret, runt omkring deras tält. De åt och blev mycket mätta, han lät dem få sitt lystmäte. Men innan de stillat sin lystnad, när de ännu hade maten i munnen, bröt Guds vrede fram över dem. Han dräpte många av de starkaste och fällde Israels unga män. Ändå fortsatte de att synda, de trodde inte, trots hans under. Han lät deras liv sluta i intet och deras år i skräck. När han dräpte sökte de sig till honom, de vände sig åter till Gud. De mindes att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. Men deras ord var hyckleri, vad de sade till honom var lögn. De höll inte fast vid honom, de var inte trogna mot hans förbund. Men han är barmhärtig, han förlåter synder och vill ingens fördärv. Han håller ofta sin vrede tillbaka, låter inte all sin harm bryta fram. Han tänkte på att de bara var människor, en vind som far förbi och är borta. Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken! Gång på gång satte de Gud på prov och kränkte Israels Helige. De mindes inte den makt han visade då han befriade dem från fienden, då han gjorde tecken i Egypten och under på Soanslätten. Han förvandlade deras floder till blod, de kunde inte dricka ur bäckarna. Han sände flugsvärmar som åt dem och grodor som plågade dem. Han gav deras grödor till gräshoppor, deras skördar till skadedjur. Han förstörde deras vinstockar med hagel och deras sykomorer med skyfall. Han prisgav boskapen åt sjukdomar och husdjuren åt pest. Han sände sin glödande vrede mot dem, harm och förbittring och nöd, ett följe av olycksänglar. Han gav sin vrede fritt lopp. Han skonade dem inte från döden utan prisgav dem åt pesten. Han dräpte allt förstfött i Egypten, de först avlade i Hams hyddor. Han förde ut sitt folk som en fårflock och ledde dem som en hjord genom öknen. Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan. Havet höljde deras fiender. Han förde dem till sitt heliga land, till det berg som han själv gjort till sitt. Han drev bort folken framför dem, han skiftade ut deras land och lät Israels stammar bo i deras hus. Men de trotsade Gud den Högste och satte honom på prov, de höll inte hans bud. De avföll trolöst som sina fäder, de svek som en slak båge. De kränkte honom med sina offerplatser, gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder. Gud hörde dem och vredgades, han förkastade Israel. Han övergav sin boning i Shilo, det tält som han rest bland människor. Han lät sin kraft föras bort i fångenskap och sin härlighet komma i fiendehand. Han prisgav sitt folk åt svärdet, han vredgades på sin egendom. De unga männen förtärdes av eld, flickorna blev utan bröllopssång. Prästerna föll för svärdet, änkorna fick inte hålla dödsklagan. Då vaknade Herren som om han sovit, som när krigaren vaknar ur ruset. Han slog tillbaka sina fiender och utlämnade dem åt evig vanära. Han förkastade Josefs ätt, han utvalde inte Efraims stam. Men han utvalde Juda stam och Sions berg som han älskade. Han byggde sin helgedom hög som himlen och fast som jorden, som han grundlagt för evigt. Han utvalde David, sin tjänare, och tog honom från fårfållorna. Han hämtade honom från tackorna att valla Jakob, hans folk, Israel, hans egendom. Och han vallade dem med hängivet hjärta och ledde dem med förfaren hand.
Psaltaren 78:1-72 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning, vänd era öron till min muns ord. Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara hemligheter från gången tid. Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss, det vill vi inte dölja för deras barn. För ett kommande släkte vill vi förkunna HERRENS lov, hans makt och de under han har gjort. Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, sin undervisning gav han i Israel. Han fastställde den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn. De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud. De skulle inte bli som sina fäder, ett motsträvigt och upproriskt släkte, vars hjärta var opålitligt och vars ande var trolös mot Gud. Efraims söner, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag. De höll inte Guds förbund och ville inte följa hans lag. De glömde hans gärningar, de under han låtit dem se. Inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark. Han delade havet och lät dem gå igenom det, han lät vattnet stå som en mur. Han ledde dem om dagen med molnskyn och hela natten med eldens sken. Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten att dricka, som ur väldiga hav. Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan, vatten lät han flyta ner som strömmar. Men de fortsatte att synda mot honom de var upproriska mot den Högste i öknen. De frestade Gud i sina hjärtan när de begärde mat för sin lystnad. De talade mot Gud och sade: "Kan väl Gud duka ett bord i öknen? Se, han slog på klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han också ge bröd eller skaffa kött åt sitt folk?" När HERREN hörde det blev han vred, eld upptändes i Jakob, vrede kom över Israel, eftersom de inte trodde på Gud och inte förtröstade på hans frälsning. Han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himlens dörrar. Han lät manna regna över dem till föda, säd från himlen gav han dem. Änglabröd fick människor äta, han gav dem all den mat de behövde. Han lät östanvinden fara ut från himlen, genom sin makt bjöd han sunnanvinden komma. Han lät kött regna över dem som stoft, bevingade fåglar som havets sand. Han lät det falla ner i sitt läger, runt omkring sin boning. Då åt de och blev övermätta, han lät dem få vad de begärde. Men innan de hade stillat sitt begär, medan maten ännu var i deras mun, kom Guds vrede över dem. Han sände död bland de tappraste, Israels utvalda män slog han ner. Ändå fortsatte de att synda, de trodde inte på hans under. Då lät han deras dagar försvinna i tomhet och deras år i plötslig undergång. När han dräpte, frågade de efter honom. De vände om och sökte Gud. De tänkte på att Gud var deras klippa, att Gud, den Högste, var deras återlösare. De försökte bedra honom med sina ord, de ljög för honom med sin tunga. Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom, de var ej trogna mot hans förbund. Men han är barmhärtig och förlåter missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram. Han tänkte på att de var kött, en vindpust som far bort och ej kommer åter. Hur ofta var de inte upproriska mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! De frestade Gud gång på gång och kränkte Israels Helige. De kom inte ihåg vad hans hand hade uträttat, på den tid då han befriade dem från fienden, då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark. Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de inte kunde dricka ur bäckarna. Han sände flugsvärmar som åt dem och paddor som förstörde. Han gav deras gröda åt larver och deras arbetes frukt åt gräshoppor. Han slog deras vinstockar med hagel och deras fikonträd med hagelstenar. Han utlämnade deras nötboskap åt hagel och deras fårhjordar åt blixten. Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar. Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan prisgav deras liv åt pesten. Han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor. Han lät sitt folk bryta upp som en fårhjord och förde dem som en boskapshjord genom öknen. Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta, och havet övertäckte deras fiender. Han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade erövrat. Han jagade bort hednafolken för dem och gav dem deras land som arvedel. Han lät Israels stammar bo i deras hyddor. Men de var upproriska och frestade Gud, den Högste, de tog inte vara på hans vittnesbörd. De vek trolöst tillbaka, de liksom deras fäder, de vände om likt en båge som sviktar. De väckte hans vrede med sina offerhöjder och kränkte honom genom sina avgudabilder. Gud hörde det och blev vred, han förkastade Israel med all kraft. Han övergav sin boning i Silo, det tält han slagit upp bland människorna. Han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand. Sitt folk utlämnade han åt svärdet, han blev vred på sin arvedel. Deras unga män förtärdes av eld, deras unga kvinnor blev utan brudsång. Deras präster föll för svärd, deras änkor kunde inte hålla dödsklagan. Då vaknade Herren som ur en sömn, lik en hjälte som legat bedövad av vin. Han slog tillbaka sina fiender, evig skam lät han komma över dem. Han förkastade Josefs hyddor och utvalde inte Efraims stam. Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade. Han byggde sin helgedom hög som himlen, som jorden grundlade han den för evigt. Han utvalde sin tjänare David och tog honom från fårhjordens fållor. Från fåren hämtade han honom och satte honom till herde för Jakob, sitt folk, för Israel, sin arvedel. Han var deras herde med uppriktigt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
Psaltaren 78:1-72 Karl XII 1873 (SK73)
En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal. Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter; De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva; Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver. Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn; På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom; Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud; Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud; Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom. De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag; Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade. För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan. Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur. Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld. Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest; Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar. Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene; Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar; Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene? Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött? Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel; Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp. Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar; Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd. De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest. Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder; Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet; Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde. Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta. Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf, Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel. Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under. Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda. När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud; Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare; Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo. Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund. Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå. Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen. De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene. De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel. De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna; Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan. Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde. Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade; Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom. Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel. Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande. Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra. Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie. Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom; Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene. Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet; Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver; Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom. Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd; Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge; Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar; Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga; Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde; Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer; Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf. Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva. Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle. Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer; Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem; Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte; Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade; Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall; Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen. Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel. Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.
Psaltaren 78:1-72 Svenska 1917 (SVEN)
En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord. Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom. Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss, det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort. Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn. Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt. Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud. Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag. De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra. De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se. Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark. Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög. Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken. Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav. Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar. Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen. De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad. Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen? Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?» Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel, eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning. Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar; han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem. Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest. Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram. Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand; han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning. Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter. Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun, då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män. Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under. Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång. När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud. De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare; och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga. Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund. Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram. Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter. Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige. De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen, då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark. Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten; han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv. Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor; han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar; han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar. Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar. Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten. Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor. Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen. Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet. Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat. Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor. Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd; de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker. De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten. Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm. Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna; han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand. Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han. Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång. Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt. Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin. Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem. Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam. Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade. Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt. Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor. Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel. Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
Psaltaren 78:1-72 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Lyssna, mitt folk, till min undervisning, vänd era öron till min muns ord! Jag vill öppna min mun för att tala visdomsord, lägga fram gåtor från gången tid. Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättat för oss vill vi inte dölja för deras barn. För det kommande släktet förkunnar vi HERRENS lov, hans makt och de under han gjort. Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, han gav sin undervisning i Israel och befallde våra fäder att lära ut den till sina barn, så att den blev känd för det kommande släktet, de barn som skulle födas. De i sin tur skulle berätta för sina barn, så att de sätter sitt hopp till Gud och inte glömmer Guds gärningar utan följer hans bud. De ska inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte med opålitligt hjärta och en ande trolös mot Gud. Efraims söner, beväpnade bågskyttar, vände på stridens dag. De höll inte Guds förbund utan vägrade följa hans lag, de glömde hans gärningar och undren han visat dem. Inför deras fäder hade han gjort under i Egyptens land, på Soans mark. Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur. Han ledde dem med molnskyn om dagen och med eldsken hela natten. Han klöv klippor i öknen och lät dem dricka som ur väldiga hav, han lät bäckar rinna fram ur klippan och vatten skölja ner som strömmar. Men de fortsatte att synda mot honom, de gjorde uppror mot den Högste i öknen. De frestade Gud i sina hjärtan genom att kräva mat efter sitt begär. De talade mot Gud, de sade: "Kan Gud duka ett bord i öknen? Visst slog han klippan så att vattnet flödade och bäckar strömmade fram, men kan han också ge bröd eller skaffa kött åt sitt folk?" När HERREN hörde det blev han vred. Eld blossade upp mot Jakob, vrede vällde fram mot Israel, för de trodde inte på Gud och litade inte på hans frälsning. Ändå gav han befallning åt skyarna i höjden och öppnade himlens portar. Han lät manna regna över dem till mat och gav dem säd från himlen. Människor fick äta änglars bröd, han sände dem mat så att de blev mätta. Han lät östanvinden komma från himlen och styrde sunnanvinden dit med sin makt. Han lät kött regna över dem som stoft, bevingade fåglar som havets sand. Han lät dem falla mitt i deras läger, runt omkring deras boningar. De åt och blev övermätta, han lät dem få vad de haft begär till. Men innan de släckt sitt begär, medan maten ännu var i deras mun, kom Guds vrede över dem. Han dödade bland de starkaste och slog ner Israels utvalda män. Ändå fortsatte de att synda och trodde inte på hans under. Då lät han deras dagar försvinna i tomhet och deras år i plötslig skräck. När han dräpte dem frågade de efter honom, de vände om och sökte Gud. De mindes att Gud är deras klippa, att Gud den Högste är deras befriare. De försökte bedra honom med sina ord, de ljög för honom med sin tunga. Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom, de var inte trogna mot hans förbund. Men han är barmhärtig och försonar skuld, han vill inte förgöra. Ofta höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin glöd bryta fram. Han tänkte på att de bara är kött, en vind som försvinner och inte kommer åter. Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken! Gång på gång frestade de Gud och kränkte Israels Helige. De kom inte ihåg hans hand eller dagen då han befriade dem från fienden, då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark. Han förvandlade deras floder till blod så att de inte kunde dricka ur bäckarna. Han sände flugsvärmar som förtärde dem och grodor som förstörde för dem, han gav deras gröda åt larver och deras skördar åt gräshoppor. Han slog deras vinstockar med hagel och deras fikonträd med skyfall, han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixtar. Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar. Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan utlämnade deras liv åt pesten. Han slog allt förstfött i Egypten, livskraftens förstling i Hams hyddor. Han lät sitt folk bryta upp som en fårflock och förde dem som en hjord genom öknen. Han ledde dem tryggt, de behövde inte vara rädda, deras fiender svaldes av havet. Han förde dem till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade vunnit. Han fördrev hednafolken framför dem, han gav dem deras land som arvedel och lät Israels stammar bo i deras hyddor. Men de trotsade och frestade Gud den Högste, de höll inte fast vid hans vittnesbörd. De vek trolöst tillbaka som sina fäder, de gav vika som en opålitlig båge. De väckte hans vrede med sina offerhöjder och kränkte honom med sina avgudabilder. Gud hörde det och blev vred, han förkastade Israel med all kraft. Han övergav sin boning i Shilo, det tält han rest bland människorna. Han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand. Sitt folk utlämnade han åt svärdet, han blev vred på sin arvedel. Deras unga män förtärdes av eld, deras unga kvinnor blev utan brudsång. Deras präster föll för svärd, deras änkor kunde inte hålla dödsklagan. Då vaknade Herren som ur sömn, som en hjälte bedövad av vin. Han slog tillbaka sina fiender och drog evig skam över dem. Han förkastade Josefs hydda och utvalde inte Efraims stam, men Juda stam utvalde han, Sions berg som han älskar. Han byggde sin helgedom hög som himlen, grundade den likt jorden för evigt. Han utvalde sin tjänare David och tog honom från fårens fållor, han hämtade honom från tackorna och satte honom till herde för Jakob, sitt folk, för Israel, sin arvedel. Han var deras herde med rent hjärta och ledde dem med förståndig hand.
Psaltaren 78:1-72 nuBibeln (NUB)
Mitt folk, lyssna till min undervisning! Vänd era öron till vad jag säger! Jag vill öppna min mun för liknelser, jag ska yttra hemligheter från gamla tider. Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss, vill vi inte dölja för deras barn. Vi vill förkunna för nästa generation HERRENS väldiga gärningar, hans makt och de under som han utfört. Han gav förordningar till Jakob, stiftade en lag åt Israel, som han befallde våra fäder att undervisa sina barn om, så att kommande generationer skulle få kännedom om dem, och att deras barn som skulle komma att födas i sin tur skulle kunna berätta för sina barn. Så skulle de sätta sin lit till Gud och inte glömma hans gärningar, utan följa hans bud. De skulle inte vara som sina fäder, en trotsig och upprorisk generation, som inte var lojala och trogna mot Gud. Efraims män, beväpnade med båge, vände om på stridens dag. De bröt förbundet med Gud och vägrade att följa hans lag. De glömde hans gärningar, underverk som han hade låtit dem se. Han gjorde under inför deras fäder i Egyptens land, på Soans slätter. Han delade havet och ledde dem rakt igenom det. Han lät vattnet stå som en vägg. På dagen ledde han dem med ett moln och på natten med ett eldsken. Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten ur djupet. Strömmar lät han bryta fram från klippan, han lät vatten flyta fram som en flod. Ändå fortsatte de att synda mot honom och göra uppror mot den Högste i öknen. De utmanade Gud och krävde mat i sin lystnad. De talade mot Gud: ”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen? Se, han slog på klippan, och vatten strömmade fram och bäckar flödade. Men kan han också ge bröd och förse sitt folk med kött?” Men HERREN hörde dem och blev vred. En eld tändes mot Jakob, vreden växte fram mot Israel, därför att de inte trodde på Gud eller litade på hans räddning. Han befallde att himlen skulle öppnas och slog upp himlens dörrar, han lät manna regna ner som mat, han gav dem säd från himlen. Människor fick äta änglars mat, han gav dem rikligt att äta. Han släppte loss östanvinden från himlen och förde fram sunnanvinden med sin kraft. Han lät kött regna ner som stoft, fåglar som sanden i havet. Han lät det falla ner i deras läger, runt omkring deras tält. De åt tills de fick mer än nog. Han lät dem få vad de begärde. Men innan de stillat sina begär, innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen, upptändes Guds vrede mot dem. Han dödade de starkaste och slog ner Israels unga män. Trots detta fortsatte de att synda och trodde inte, trots hans under. Då lät han deras liv sluta i tomhet och deras år i skräck. När han dödade, frågade de efter honom, vände om och sökte honom. Då kom de ihåg att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. Men de hycklade med sina ord för honom, de ljög för honom. Deras hjärtan var inte lojala mot honom, och de var inte trogna mot hans förbund. Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede, lät inte sin vredes glöd flamma upp. Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser som försvinner som en vindpust, för att inte komma åter. Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! Gång på gång frestade de Gud och gjorde Israels Helige bedrövad. De kom inte ihåg den makt som han visade när han befriade dem från fienden, när han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans slätter. Han förvandlade deras floder till blod, och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna. Han sände stora svärmar med flugor som åt dem och grodor som förstörde. Han gav deras gröda åt gräshoppor och deras skörd åt skadedjur. Han förstörde deras vinrankor med hagel och mullbärsfikonträden med slagregn. Han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixten. Han släppte loss sin glödande vrede över dem, vrede, harm och förbittring, en skara av olycksänglar. Han gav sin vrede fritt utlopp och skonade inte deras liv, utan lät dem dö av pest. Han slog allt förstfött i Egypten, de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor. Han ledde ut sitt folk som en flock, han ledde dem som en hjord genom öknen. Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta, och havet täckte deras fiender. Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land, till det berg som hans makts hand hade erövrat. Han drev bort folken framför dem, han delade ut deras land som arvedel och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält. Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom och höll inte hans befallningar. De vände sig bort i trolöshet som sina fäder, bort, som en förrädisk båge. De retade upp honom med sina offerplatser och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder. När Gud hörde dem blev han vred, och han förkastade Israel helt. Han övergav sin boning i Shilo, det tält han hade satt upp bland människorna. Han lät sin makt föras bort i fångenskap och överlämnade sin härlighet i fiendehänder. Han överlämnade sitt folk åt svärdet och var vred på sin egendom. Deras unga män förtärdes av eld, och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång. Prästerna dödades med svärd och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan. Då vaknade Herren, som ur en sömn, som en krigare som varit upprymd av vin. Han slog tillbaka sina fiender, han skickade bort dem till evig skam. Han förkastade Josefs boningar, han utvalde inte Efraims stam. I stället utvalde han Judas stam och berget Sion som han älskade. Där byggde han sin helgedom likt höjderna, lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt. Han utsåg David till sin tjänare och hämtade honom från fårfållorna. Från fåren hämtade han honom, för att bli herde för hans folk Jakob, för Israel, hans arvedel. Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta, han ledde dem med skicklig hand.
Psaltaren 78:1-72 Svenska Kärnbibeln (SKB)
En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term; kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder ”en som samlar”. Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.] ______ Lyssna (vänd era öron), mitt folk, till min undervisning (hebr. Torah), hör (böj era öron mot) orden från min mun. Jag ska öppna min mun till liknelse (ett ordspråk – hebr. mashal), jag ska uppenbara (flöda, bubbla över med, berätta om) mysterier (mörka och förbryllande ord – hebr. chida) från äldre tider (fordom). Sådant som vi hört och känner till och som våra fäder (förfäder) har återberättat för oss. Vi ska inte dölja det för våra söner (våra barn), vi ska berätta för nästa generation om att prisa Herren (Jahveh), hans styrka och hans märkliga och underbara gärningar som han har gjort. För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob, och utvalt en undervisning i Israel [2 Mos 19-24] som han har befallt våra fäder att göra känd för sina söner (barn), för att kommande generationer ska känna till dem, även de barn som ska födas i framtiden ska resa sig upp och återberätta för sina söner (barn), för att de ska sätta sin förtröstan på Gud (Elohim) och inte glömma bort Guds (Els) gärningar utan hålla (vakta, bevara) hans bud. [5 Mos 6:6-920-22] Så ska de inte bli som sina fäder (förfäder), en envis och upprorisk generation. En generation som inte har sitt hjärta rätt [alltså ett hjärta som förlitar sig på sig själv i stället för på Gud] och vars ande inte stadigt är med Gud (El). [Asaf gör här tydligt att grundinställningen måste vara att alltid lita på Gud, att alltid välja att gå med Gud och ha sina prioriteringar i livet inordnade i Guds ordningar. Se även 5 Mos 9:6-7132431:2732:5Apg 2:40.] Efraims söner [det norra riket Israel] var som bågskyttar med pilbågar men de vände tillbaka på stridens dag [de var fega och vågade/ville inte ta striden när det väl gällde]. [Kan syfta på 1 Sam 4:1-4 eller 1 Sam 28-31.] De höll inte Guds (Elohims) förbund och vägrade att vandra enligt hans (Guds) undervisning [Torah – instruktionerna i Moseböckerna]. De glömde bort hans gärningar och alla underbara verk som han visat dem. Inför deras fäder gjorde han under (förunderliga ting, mirakler) [plågorna, se 2 Mos 7-12] i Egyptens land, på Soans fält. [Soan var en stad i Nildeltat nära en forntida flodmynning i Medelhavet, dess grekiska namn var Tanis.] Han delade havet och lät dem gå rakt igenom, han lät vattnet stå som en mur. [2 Mos 14:21-22] Han ledde dem med ett moln på dagen och hela natten i ett ljus av eld. [Ps 105:392 Mos 13:214 Mos 10:34] Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten som vore det ur djupen. Han lät strömmar komma ur klippan och lät vattnet rinna som floder. Ändå fortsatte de (kontinuerligt) att synda mot honom och vara upproriska mot den Högste (Elion) i öknen. De fortsatte att fresta Gud (El) i sina hjärtan genom att be om mat utifrån sina begär. Ja, de talade mot Gud (Elohim), de sa: Kan Gud (El) duka ett bord i öknen? Se, han slog klippan så att vatten kom ut och strömmarna rann, kan han också ge oss bröd att äta eller förse sitt folk med kött? [2 Mos 16:212-1331] När Herren (Jahveh) hörde detta blev han vred och en eld tändes mot Jakob och även mot Israel upptändes vreden. För de trodde inte på Gud (Elohim) och förtröstade (litade) inte på hans frälsning. [4 Mos 11:1-3] Han befallde skyarna från ovan och öppnade himmelens dörrar. Han lät manna regna över dem som mat och gav dem av himlens säd. Människor åt änglars bröd, han gav dem proviant (full försörjning så de blev mätta). Han lät östanvinden blåsa i himlen och med sin makt drog [ledde] han fram sunnanvinden. Han lät kött regna över dem som stoft och bevingade fåglar som havets sand. Han lät det falla mitt i deras läger, runt om deras boplatser. De åt och blev fullständigt mättade, för han gav dem vad de längtade efter (önskade, åtrådde). De var inte främmande för sin åtrå och maten var fortfarande i deras mun, när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem och dödade de mest välmående (fetaste) bland dem och slog ner unga män i Israel. Trots detta fortsatte de att synda (kontinuerligt) och litade inte (trodde inte) trots hans underbara gärningar. Därför avslutade han deras dagar som ett andetag (i fåfänglighet – hebr. hevel), i meningslöshet och deras år i terror (plötslig skräck – hebr. behalah). När han slog dem skulle de ha frågat efter (sökt, tagit sin tillflykt till, närmat sig) honom och vänt om och sökt Gud (El) ärligt. De [Israels folk under ökenvandringen] kom ihåg att Gud (Elohim) var deras beskyddare (starka befästa klippa), och att Gud den Högste (El Elion) var deras Återlösare (befriare). Men ändå bedrog de honom med sin mun (sina ord), och ljög för honom med sin tunga. De höll inte fast (deras hjärtan var inte rätt och förankrade) vid honom, och de var inte trogna mot hans förbund. Trots detta är han barmhärtig (känner han medlidande), han förlåter synd och vill inte förgöra. Det är så ofta han håller tillbaka sin vrede, och inte låter sin avsky [över synden och ondskan] bryta fram. Han kom ihåg att de bara är kött (människor), en vindpust som blåser förbi och är borta. Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i öknen och gav honom sorg i vildmarken. De återvände (gång på gång gick de tillbaka) till att pröva Gud (El) och begränsade (märkte med en signatur, ristade; sårade – hebr. tava) Israels helige. [5 Mos 1:19-23] [Verbet tava används bara här i GT. Det kommer från sista bokstaven i alfabetet (hebr. tav). Piktogrammet för bokstaven är ett kors, och betydelsen kan vara att märka eller staka ut en väg eller gräns, därav betydelsen att sätta en begränsning. Ordet (om det appliceras på en person) kan också vara att bli sårad och orsaka smärta, utifrån betydelsen att rista, se även 1 Sam 21:13Hes 9:4.] De kom inte ihåg hans hand, inte dagen då han befriade (återlöste) dem från deras åklagare, hur han gjorde tecken i Egypten och undren på Soans fält. Han vände deras floder till blod så att de inte kunde dricka ur strömmarna. [Ps 105:292 Mos 7:17-20Upp 16:4] Han sände flugsvärmar bland dem som uppslukade dem [2 Mos 8:20-32] och grodor som fördärvade dem. [2 Mos 7:25-8:15] Han gav också deras inkomst till larver (skadedjur som åt upp det som skulle bli deras skörd) och deras arbete till gräshoppor. [2 Mos 10:1-20] Han förstörde deras vindruvor med hagel och deras sykomorträd med frost. [2 Mos 9:13-35] Han gav också deras boskap till haglet och deras småboskap till eldens fördärv. Han sände sin rasande vrede över dem, ilska och indignation och olycka, en lång rad av ondskans budbärare. Han banade en väg för sin vrede. Han sparade inte deras själ från döden utan gav deras liv till pesten (farsoten). Han slog allt förstfött i Egypten [2 Mos 12], förstlingsfrukten av deras styrka i Chams (Hams) tält. [Ättlingar till Noas andra son, 1 Mos 10:6.] Men sitt eget folk lät han dra ut som en fårhjord (flock av småboskap), han ledde dem som en boskapshjord i öknen. Han ledde dem tryggt och de fruktade inte men havet överväldigade deras fiender. Han tog dem till sitt heliga område (gräns), bergen som hans högra hand hade fått. Han fördrev hednafolken framför dem och tilldelade dem (hednafolkens landområden) som arvedel och lät Israels stammar bo i sina tält. Ändå prövade och provocerade de Gud den Högste (Elohim Elion) och höll inte hans vittnesbörd (stadgar). De vände tillbaka och handlade förrädiskt som sina fäder, de blev åsidosatta som en opålitlig pilbåge. De provocerade honom med sina höga platser [offerplatser med ockulta avgudaoffer, se 5 Mos 12:2-3] och gjorde honom avundsjuk med sina snidade avgudar. [Guds respons:] Gud (Elohim) hörde och blev vred och vände mycket hat mot Israel. Han övergav tabernaklet i Shilo [i centrala Israel], tältet (tabernaklet) som han hade satt upp bland människorna. [Tabernaklet hade byggts i Sinai och förts med för att sedan placeras i Shilo när de kommit in i landet.] Han lät sin styrka fängslas och sin ära gav han i åklagarens hand. [Profetisk underton om det som Jesus gjorde i samband med korsfästelsen.] Han utlämnade sitt folk till svärdet och vredgades mot sitt arv. Eld slukade deras unga män, och deras jungfrur hade ingen bröllopssång. Deras präster föll för svärdet utan att änkorna sjöng några klagovisor. [1 Sam 4:12-22] Sedan vaknade Herren (Adonaj) upp som ur en sömn, som en mäktig man som återhämtat sig från vinets berusning. Han slog tillbaka sina åklagare och lade på dem ett evigt förakt. Dessutom avskydde (förkastade) han Josefs tält och valde inte Efraims stam. Men han utvalde Juda stam, Sions berg [tempelberget i Jerusalem], som han älskade. Han byggde sin helgedom som höjderna, som jorden som han grundat för evigt. Han valde också David, sin tjänare, och tog honom från fårhjorden (flocken av småboskap), från de diande tackorna. Han tog honom till att vara herde för Jakob, hans folk, och Israel, hans arvedel. Han var en herde för dem med hjärtats integritet och ledde dem med skickligheten i sin hand.
Psaltaren 78:1-72 Bibel 2000 (B2000)
En dikt av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning, hör vad jag har att säga! Jag vill yppa visdomsord och tyda det förgångna. Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättade för oss, vill vi inte dölja för våra barn. Vi skall berätta för kommande släkten om Herrens ära och hans makt och om de under han gjort. Han gav sina bud åt Jakob, stiftade en lag åt Israel, där han befallde våra fäder att undervisa sina barn, så att det blev känt för kommande släkten. Och barnen som föddes skulle berätta det för sina barn. De skulle sätta sin lit till Gud och aldrig glömma hans gärningar utan hålla hans bud och inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte, ett opålitligt släkte utan trohet mot Gud. Efraimiterna var beväpnade med båge men flydde när striden kom. De höll inte förbundet med Gud och vägrade följa hans lag. De glömde hans gärningar och de underverk han låtit dem se. Han gjorde under inför deras fäder i Egypten, på Soanslätten. Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur. Om dagen ledde han dem med ett moln och natten igenom med lysande eld. Han klöv klippan i öknen och gav dem vatten ur djupen att dricka. Han lät källor bryta fram ur stenen, lät floder av vatten strömma ner. Men de fortsatte att synda mot honom, att trotsa den Högste i öknen. Med vett och vilja satte de Gud på prov när de krävde att få mat. De klandrade Gud och sade: »Kan Gud duka ett bord i öknen? Han slog på klippan så att vatten strömmade fram och bäckar flödade, men kan han också ge oss bröd och skaffa kött åt sitt folk?« Herren hörde det och vredgades. Elden slog upp mot Jakob, vreden bröt fram mot Israel, eftersom de inte litade på Gud och inte trodde på hans hjälp. Han gav sin befallning åt molnen därovan och öppnade himlens dörrar, han lät manna regna över dem, säd från himlen gav han dem. Människor fick äta änglars bröd. Han sände dem föda och de blev mätta. Från himlen lät han östanvinden blåsa, han drev fram sunnanvinden med sin kraft. Han lät kött falla ner likt ett stoftregn, fåglar talrika som havets sand. Han lät dem falla mitt i lägret, runt omkring deras tält. De åt och blev mycket mätta, han lät dem få sitt lystmäte. Men innan de stillat sin lystnad, när de ännu hade maten i munnen, bröt Guds vrede fram över dem. Han dräpte många av de starkaste och fällde Israels unga män. Ändå fortsatte de att synda, de trodde inte, trots hans under. Han lät deras liv sluta i intet och deras år i skräck. När han dräpte sökte de sig till honom, de vände sig åter till Gud. De mindes att Gud var deras klippa, att Gud den Högste var deras befriare. Men deras ord var hyckleri, vad de sade till honom var lögn. De höll inte fast vid honom, de var inte trogna mot hans förbund. Men han är barmhärtig, han förlåter synder och vill ingens fördärv. Han håller ofta sin vrede tillbaka, låter inte all sin harm bryta fram. Han tänkte på att de bara var människor, en vind som far förbi och är borta. Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken! Gång på gång satte de Gud på prov och kränkte Israels Helige. De mindes inte den makt han visade då han befriade dem från fienden, då han gjorde tecken i Egypten och under på Soanslätten. Han förvandlade deras floder till blod, de kunde inte dricka ur bäckarna. Han sände flugsvärmar som åt dem och grodor som plågade dem. Han gav deras grödor till gräshoppor, deras skördar till skadedjur. Han förstörde deras vinstockar med hagel och deras sykomorer med skyfall. Han prisgav boskapen åt sjukdomar och husdjuren åt pest. Han sände sin glödande vrede mot dem, harm och förbittring och nöd, ett följe av olycksänglar. Han gav sin vrede fritt lopp. Han skonade dem inte från döden utan prisgav dem åt pesten. Han dräpte allt förstfött i Egypten, de först avlade i Hams hyddor. Han förde ut sitt folk som en fårflock och ledde dem som en hjord genom öknen. Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan. Havet höljde deras fiender. Han förde dem till sitt heliga land, till det berg som han själv gjort till sitt. Han drev bort folken framför dem, han skiftade ut deras land och lät Israels stammar bo i deras hus. Men de trotsade Gud den Högste och satte honom på prov, de höll inte hans bud. De avföll trolöst som sina fäder, de svek som en slak båge. De kränkte honom med sina offerplatser, gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder. Gud hörde dem och vredgades, han förkastade Israel. Han övergav sin boning i Shilo, det tält som han rest bland människor. Han lät sin kraft föras bort i fångenskap och sin härlighet komma i fiendehand. Han prisgav sitt folk åt svärdet, han vredgades på sin egendom. De unga männen förtärdes av eld, flickorna blev utan bröllopssång. Prästerna föll för svärdet, änkorna fick inte hålla dödsklagan. Då vaknade Herren som om han sovit, som när krigaren vaknar ur ruset. Han slog tillbaka sina fiender och utlämnade dem åt evig vanära. Han förkastade Josefs ätt, han utvalde inte Efraims stam. Men han utvalde Juda stam och Sions berg som han älskade. Han byggde sin helgedom hög som himlen och fast som jorden, som han grundlagt för evigt. Han utvalde David, sin tjänare, och tog honom från fårfållorna. Han hämtade honom från tackorna att valla Jakob, hans folk, Israel, hans egendom. Och han vallade dem med hängivet hjärta och ledde dem med förfaren hand.