Psaltaren 144:1-15

Av David. Lovad vare Herren, min klippa, han som övat min arm för krig och lärt min hand att strida, min klippa och min borg, min fristad och min räddare, min sköld, min tillflykt, han som lägger folken under mina fötter. Herre, vad är en människa att du bryr dig om henne, en dödlig att du räknar med honom? Människan är som en vindfläkt, hennes levnad en flyktig skugga. Herre, vik undan din himmel, stig ner, rör vid bergen så att de ryker. Låt blixtar ljunga vida omkring, skjut dina pilar, låt dem vina. Räck ut din hand från höjden, befria mig och rädda mig ur djupa vatten, undan främlingar, som har munnen full av lögner och med lyftad hand svär falska eder. Gud, jag vill sjunga en ny sång till din ära, spela på tiosträngad harpa, du som ger seger åt kungar och befriar din tjänare David. Rädda mig från det grymma svärdet, befria mig från främlingar, som har munnen full av lögner och med lyftad hand svär falska eder. Våra söner är som växande plantor, i blomman av sin ålder. Våra döttrar är som pelare, skulpterade för palats. Våra förråd är fulla, de rymmer föda av alla slag. Fåren förökar sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt, på ängarna, och våra kor är feta. Ingen anfaller oss, ingen fördriver oss, på våra gator hörs ingen klagan. Lyckligt det folk som har det så, lyckligt det folk som har Herren till Gud.