Psaltaren 144:1-15
Psaltaren 144:1-15 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida, min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig. HERRE, vad är en människa, att du bryr dig om henne, en människoson, att du tänker på honom? En människa är som en vindfläkt, hennes dagar som en försvinnande skugga. HERRE, sänk din himmel och stig ner, rör vid bergen, så att de ryker. Låt blixtar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem! Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand. Deras mun talar lögn och deras högra hand är en falskhetens hand. Gud, en ny sång vill jag sjunga till dig, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig, du som ger seger åt kungarna, du som befriar din tjänare David från det onda svärdet. Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand. Deras mun talar lögn och deras högra hand är en falskhetens hand. När våra söner står i sin ungdom som högväxta plantor och våra döttrar som hörnpelare, uthuggna för palats, när våra lador är fyllda med förråd på förråd och våra får förökar sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker, när våra oxar går med full last, när ingen rämna har brutits i muren och ingen tvingas dra ut som fånge, när inget klagorop hörs på våra gator - saligt är det folk som har det så, ja, saligt är det folk som har HERREN till sin Gud.
Psaltaren 144:1-15 Karl XII 1873 (SK73)
En Psalm Davids. Lofvad vare Herren, min tröst, den mina händer lärer strida, och mina finger örliga; Min barmhertighet och min borg, mitt beskärm och min hjelpare, min sköld, på den jag tröster; den mitt folk under mig tvingar; Herre, hvad är menniskan, att du så låter dig vårda om henne; och menniskones son, att du så aktar uppå honom? Är dock menniskan lika som intet. Hennes tid går bort såsom en skugge. Herre, böj din himmel, och stig härned; tag uppå bergen, att de ryka. Låt ljunga, och förströ dem; skjut dina skott, och förskräck dem. Sänd dina hand af höjdene, och förlossa mig, och fräls mig ifrå stor vatten, ifrå de främmande barnas händer; Hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska. Gud, jag vill sjunga dig en ny viso; jag vill spela dig på psaltare af tio stränger; Du, som gifver Konungomen seger, och förlöser din tjenare David ifrå dens ondas mordsvärd. Förlös mig ock, och hjelp mig ifrå de främmande barnas hand; hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska; Att våre söner måga uppväxa i deras ungdom, såsom plantor; och våra döttrar, såsom beprydde svalar, såsom palats; Och våra visthus fulle vara, de der spisning utgifva kunna, den ena efter den andra; att våra får måga bära tusend och hundrade tusend, i våra afvelsgårdar; Att våre oxar måga mycket arbete göra; att ingen skade, ingen olycka eller klagan på våra gator är. Saligt är det folk, hvilko alltså går; men saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är.
Psaltaren 144:1-15 Svenska 1917 (SVEN)
Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida; min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig. HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom? En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga. HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka. Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem. Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand. Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig, dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet. Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand. När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser; när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker; när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator -- saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
Psaltaren 144:1-15 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Lovad är HERREN, min klippa, som övar mina armar för strid, mina händer för krig – min nåd och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt som lägger mitt folk under mig! HERRE, vad är en människa att du bryr dig om henne, en människoson att du tänker på honom? Människan är som en vindpust, hennes dagar som en försvinnande skugga. HERRE, sänk din himmel och stig ner, rör vid bergen så att de ryker. Låt blixtar slå ner och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem! Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de väldiga vattnen, ur främlingarnas hand! Deras mun talar lögn och deras högra hand är en svekfull hand. Gud, jag vill sjunga en ny sång till dig, sjunga ditt lov till tiosträngad lyra, du som ger seger åt kungar, som räddar din tjänare David från ondskans svärd. Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand! Deras mun talar lögn och deras högra hand är en svekfull hand. När våra söner i sin ungdom står som välväxta plantor och våra döttrar som hörnpelare skurna för palats, när våra lador är fulla och ger förråd på förråd, när våra får förökar sig tusenfalt och tiotusenfalt på våra marker och våra oxar går lastade, när ingen rämna bryts i muren och ingen förs ut som fånge och inga skrik hörs på våra gator – saligt är det folk som har det så, saligt är det folk som har HERREN till sin Gud!
Psaltaren 144:1-15 nuBibeln (NUB)
Lovad vare HERREN, min klippa, han som lär mina händer att kriga och mina fingrar att strida, han som är nådig mot mig, min klippa, min borg, min befriare och min sköld. Hos honom söker jag tillflykt. Han har lagt mitt folk under mig. HERRE, vad är en människa, att du bryr dig om henne, ett människobarn för din omtanke? Människan är som en vindfläkt, hennes liv som en flyende skugga. HERRE, dra undan himlen och stig ner! Rör vid bergen, så att de ryker. Släpp loss blixtarna och skingra dem, skjut iväg pilarna och driv bort dem. Sträck ner dina händer från höjden, rädda mig, befria mig ur de djupa vattnen, ur främlingarnas våld. Deras mun är full av lögn och deras högra hand av bedrägeri. För dig, Gud, vill jag sjunga en ny sång och spela på en tiosträngad harpa, för du räddar kungarna från nederlaget och befriar din tjänare David från det onda svärdet. Rädda mig! Befria mig från främlingarnas våld! De, vars munnar är fulla av lögner och vilkas högra hand är redo till bedrägeri. Våra unga söner blir som välväxta plantor, våra döttrar som pelare, uthuggna för palats. Våra lador blir fyllda till brädden av livets förnödenheter av alla slag. Ute på våra marker får fåren tusentals, ja, tiotusentals med lamm, och oxarna är tungt lastade med spannmål. I muren finns inte längre någon rämna, ingen fördrivs, på våra gator finns inte längre någon som klagar. Lyckligt är det folk som har det så. Ja, lyckligt är det folk vars Gud är HERREN!
Psaltaren 144:1-15 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Till (av) David. [Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget ”mot Goliat”.] ______ Välsignad är Herren (Jahveh) min klippa, som övade min hand för krig, och mina fingrar för striden. [Det hebreiska ordet för krig, kerav, beskriver ett fientligt möte. Ordet för strid lacham är närbesläktat med ordet för bröd lechem och kan tolkas både som en närkamp och som en kamp för brödfödan.] Min nåd (omsorgsfulla kärlek), och min borg, mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd), och min befriare, min sköld, honom, i vilken jag tar skydd, som kuvar folk under mig. [Varje rad i denna vers är ett attribut på Gud.] Herre (Jahveh), vad är en människa, att du tar notis om honom? Eller en människoson, att du tar hänsyn till honom? Människan är som ett andetag (en vindfläkt; fåfänglighet – hebr. hevel), hennes dagar är som en skugga som drar förbi. O, Herre, låt himlarna (universum) böja (kröka) sig och kom ned [här antyds relativitetsteorin, se Ps 18:10], rör vid bergen så att det ryker om dem. Kasta ut blixtar och skingra dem, sänd ut dina pilar och förvirra dem (orsaka panik, tumult). Sträck ut dina händer från höjden, rädda mig och rädda (ryck bort) mig från de många vattnen [som är en bild på olika folkslag] ut ur främlingarnas hand, vars munnar talar falskhet, och vars högra hand är en högerhand som ljuger. [Se vers 11] O Gud (Elohim), Jag ska sjunga en ny sång till dig, på tiosträngad nevel-lyra [bärbart stränginstrument, från ordet för skinn, se även Ps 33:2] ska jag lovsjunga dig, som ger frälsning till kungarna, som räddar David, din tjänare, från det smärtsamma svärdet. Befria mig och rädda (ryck bort) mig ut ur främlingarnas hand, vars munnar talar falskhet, och vars högra hand är en högerhand som ljuger [vers 8]. [Nu växlar formen från jag/mig till vi:] Vi, vars söner är som groende plantor som växer upp i sin ungdom, vars döttrar är som hörnpelare, utsnidade för att passa i ett palats. vars förrådsbodar är fyllda, som erbjuder alla slags varor, vars fårhjord (flock av småboskap) förökar sig i tusental och tiotusental ute på fälten, vars oxar är välgödda. Där finns inga sprickor, ingen som går i fångenskap, ingen som ropar på torgen. Rikt välsignat (saligt; mycket lyckligt) är ett sådant folk! Ja, välsignat (saligt, lyckligt) är det folk vars Gud är Herren (Jahveh Elohim)!
Psaltaren 144:1-15 Bibel 2000 (B2000)
Av David. Lovad vare Herren, min klippa, han som övat min arm för krig och lärt min hand att strida, min klippa och min borg, min fristad och min räddare, min sköld, min tillflykt, han som lägger folken under mina fötter. Herre, vad är en människa att du bryr dig om henne, en dödlig att du räknar med honom? Människan är som en vindfläkt, hennes levnad en flyktig skugga. Herre, vik undan din himmel, stig ner, rör vid bergen så att de ryker. Låt blixtar ljunga vida omkring, skjut dina pilar, låt dem vina. Räck ut din hand från höjden, befria mig och rädda mig ur djupa vatten, undan främlingar, som har munnen full av lögner och med lyftad hand svär falska eder. Gud, jag vill sjunga en ny sång till din ära, spela på tiosträngad harpa, du som ger seger åt kungar och befriar din tjänare David. Rädda mig från det grymma svärdet, befria mig från främlingar, som har munnen full av lögner och med lyftad hand svär falska eder. Våra söner är som växande plantor, i blomman av sin ålder. Våra döttrar är som pelare, skulpterade för palats. Våra förråd är fulla, de rymmer föda av alla slag. Fåren förökar sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt, på ängarna, och våra kor är feta. Ingen anfaller oss, ingen fördriver oss, på våra gator hörs ingen klagan. Lyckligt det folk som har det så, lyckligt det folk som har Herren till Gud.