Joram, Achavs son, blev kung över Israel under Joshafats artonde regeringsår i Juda, och han regerade tolv år i Samaria. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som sin far och sin mor. Han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit tillverka, men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett israeliterna till och övergav dem inte.
Mesha, kungen av Moab, bedrev fåravel och brukade leverera 100 000 lamm och ullen från 100 000 får till Israels kung. Men när Achav dog avföll den moabitiske kungen från Israel. Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade den israelitiska hären. Och han skickade detta budskap till kung Joshafat av Juda: »Kungen av Moab har avfallit från mig. Vill du dra i fält mot Moab tillsammans med mig?« — »Ja«, svarade Joshafat, »jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar. Men vilken väg skall vi välja?« Joram svarade: »Genom Edoms öken.«
Kungarna av Israel och Juda gav sig i väg tillsammans med kungen av Edom. I sju dagar marscherade de i en vid båge, men sedan fann de inte längre något vatten vare sig för folket eller för djuren de hade med sig. »Herren har kallat samman oss tre kungar bara för att lämna oss i moabiternas våld«, klagade den israelitiske kungen. Joshafat sade: »Finns här ingen Herrens profet, så att vi kan fråga Herren?« En av den israelitiske kungens män svarade: »Jo, Elisha, Shafats son, är här, han som var Elias betrodde tjänare.« — »Han kan ge svar från Herren«, sade Joshafat, och tillsammans med Israels och Edoms kungar sökte han upp Elisha. Men Elisha sade till den israelitiske kungen: »Vad vill du mig? Gå till din fars och din mors profeter!« — »Nej«, svarade Joram, »Herren har kallat samman oss tre kungar för att lämna oss i moabiternas våld.« Elisha svarade: »Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: om det inte vore av hänsyn till kung Joshafat av Juda skulle jag inte befatta mig med dig eller ens se åt dig. Skaffa nu hit en harpspelare!« När musiken började greps Elisha av Herrens ande och sade: »Så säger Herren: Gräv grop vid grop i hela dalen. Varken vind eller regn skall ni se, säger Herren, men denna dal skall fyllas av vatten, så att ni och er boskap och era dragare får att dricka. Ändå är detta inte nog för Herren, han skall också ge Moab i ert våld. Ni kommer att erövra alla befästa städer, hugga ner alla värdefulla träd, täppa till alla vattenkällor och förstöra alla de bästa åkrarna med sten.« Nästa dag, vid tiden för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edomhållet, och det blev fullt av vatten överallt.
När moabiterna fick höra att kungarna dragit i fält mot dem uppbådades alla vapenföra män, unga som gamla, och de stod nu vid gränsen. Tidigt nästa morgon, när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det blodrött ut från moabiternas håll. »Det är blod!« ropade de, »kungarna har råkat i strid, och alla har huggit ner varandra. Kom, moabiter, nu skall vi plundra!« De drog in i det israelitiska lägret, men då rusade israeliterna fram och anföll dem. De drev moabiterna på flykten och fortsatte att förfölja och nedgöra dem. Städerna lade de öde, på alla bördiga åkrar kastade de var sin sten och fyllde dem så, alla vattenkällor täppte de till och alla värdefulla träd högg de ner. Till sist var bara Kir-Hareset kvar, och slungbärarna omringade staden och gick till angrepp. När den moabitiske kungen märkte att han inte kunde hålla stånd tog han med sig 700 man beväpnade med svärd i ett försök att slå sig igenom och fly till kungen av Aram, men det misslyckades. Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom uppe på stadsmuren som brännoffer. Den vrede som då drabbade israeliterna var så stor att de hävde belägringen och vände åter till sitt land.
Bibelappen
Bibelappen för barn
