Andra Kungaboken 3:1-27

Dela

Andra Kungaboken 3:1-27 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Josafats, Juda kungs, artonde regeringsår och regerade i tolv år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon men inte som hans far och mor, ty han skaffade bort den baalsstaty som hans far hade låtit göra. Men han höll fast vid de synder genom vilka Jerobeam, Nebats son, hade kommit Israel att synda. Från dessa avstod han inte. Mesa, kungen i Moab, som hade stora fårhjordar, hade i skatt till kungen i Israel betalat 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar. Men när Ahab var död, gjorde kungen i Moab uppror mot kungen i Israel. Då drog kung Joram ut från Samaria och inmönstrade hela Israel. Sedan sände han bud till Josafat, kungen i Juda, och lät säga: "Kungen i Moab har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?" Han svarade: "Ja, jag vill dra dit upp - jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!" Han frågade: "Vilken väg skall vi dra dit upp?" Han svarade: "Vägen genom Edoms öken." Så drog de ut, kungen i Israel, kungen i Juda och kungen i Edom. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig. Då sade Israels kung: "Så olyckligt att HERREN skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!" Men Josafat sade: "Finns det ingen HERRENS profet här, så att vi kan fråga HERREN genom honom?" Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: "Elisa, Safats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer." Josafat sade: "Hos honom är HERRENS ord." Israels kung och Josafat och Edoms kung gick då ner till honom. Men Elisa sade till Israels kung: "Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och till din mors profeter." Israels kung svarade honom: "Nej, HERREN har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!" Då sade Elisa: "Så sant HERREN Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för Josafats skull, Juda kung, så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig. Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa." Och när harpospelaren spelade kom HERRENS hand över honom. Han sade: "Så säger HERREN: Gräv grop vid grop i denna dal. Ty så säger HERREN: Ni skall inte märka någon vind eller se något regn, men ändå skall dalen bli full med vatten, så att både ni själva, er boskap och era övriga djur får att dricka. Men HERREN anser inte detta vara nog, utan han skall också ge Moab i er hand. Ni skall inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni skall hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor skall ni täppa igen. Och all bördig åkermark skall ni fördärva med stenar." Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten. Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen. När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod. Då sade de: "Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!" Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna. De förstörde städerna och på all bördig åkermark kastade de var och en sin sten till dess den var övertäckt. Alla vattenkällor täppte de till och alla goda träd fällde de. Till slut återstod endast stenarna av Kir Hareset. Slungkastarna omringade staden och besköt den. När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En våldsam vrede kom då över Israel som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.

Andra Kungaboken 3:1-27 Karl XII 1873 (SK73)

Joram, Achabs son, vardt Konung öfver Israel i Samarien, uti adertonde årena Josaphats, Juda Konungs; och regerade i tolf år; Och gjorde det ondt varför Herranom, dock icke såsom hans fader och hans moder; ty han kastade bort Baals stöder, som hans fader hade göra låtit. Men han blef vid Jerobeams, Nebats sons, synder, hvilken kom Israel till att synda; och trädde intet derifrå. Men Mesa, de Moabiters Konung, hade mång får, och han skattade Israels Konunge ull af hundradetusend lamb, och af hundradetusend vädrar. Då nu Achab var död, föll de Moabiters Konung af ifrån Israels Konung. Då drog ut på den tiden Konung Joram af Samarien, och skickade hela Israel; Och sände bort till Josaphat, Juda Konung, och lät säga honom: De Moabiters Konung är affallen ifrå mig. Kom med mig till att strida emot de Moabiter. Han sade: Jag vill uppkomma; jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mine hästar såsom dine hästar; Och sade: Hvilken vägen vilje vi draga ditupp? Han sade: Den vägen igenom Edoms öken. Alltså drogo åstad Israels Konung, Juda Konung, och Edoms Konung. Och som de omkringdragit hade sju dagsresor, hade hären, och de öker, som med dem voro, intet vatten. Då sade Israels Konung: Ack, ve! Herren hafver dessa tre Konungar församlat, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer. Men Josaphat sade: Är här ingen Herrans Prophet, att vi måge genom honom fråga Herran? Då svarade en ibland Israels Konungs tjenare, och sade: Här är Elisa, Saphats son, hvilken göt vatten på Elia händer. Josaphat sade: Herrans ord är när honom. Alltså drogo neder till honom Israels Konung, och Josaphat, och Edoms Konung. Då sade Elisa till Israels Konung: Hvad hafver du med mig skaffa? Gack bort till dins faders Propheter, och till dine moders Propheter. Israels Konung sade till honom: Nej; ty Herren hafver församlat dessa tre Konungar, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer. Elisa sade: Så sant som Herren Zebaoth lefver, för hvilkom jag står, om jag icke ansåge Josaphat, Juda Konung, jag ville icke anse dig eller akta dig. Så låter nu en spelman komma hit. Och då spelmannen spelade på strängerna, kom Herrans hand öfver honom; Och han sade: Detta säger Herren: Görer grafver vid denna bäcken här och der. Förty så säger Herren: I skolen intet väder eller regn se; likväl skall bäcken varda full med vatten, så att I, och edart folk, och edra öker skola få dricka. Dertill är detta en ringa ting för Herranom; han skall ock gifva de Moabiter i edra händer; Så att I skolen slå alla fasta städer, och alla utvalda städer, och skolen omkullhugga all god trä, och skolen förstoppa alla vattubrunnar, och skolen förderfva alla goda åkrar med stenar. Om morgonen, då man spisoffer offrade, si, då kom ett vatten på den vägen ifrån Edom, och fyllde landet med vatten. Då nu de Moabiter hörde, att Konungarna drogo upp till att strida emot dem, kallade de tillhopa alla, som vuxne voro att bära vapen, och derutöfver, och drogo intill gränson. Och som de om morgonen bittida uppstode, och solen uppgick öfver vattnet, tyckte de Moabiter, att vattnet emot dem var rödt såsom blod; Och de sade: Det är blod; Konungarna hafva slagits inbördes med svärd, och den ene hafver slagit den andra. Nu Moab, statt upp, och tag byte. Men då de kommo till Israels lägre, reste Israel upp, och slog de Moabiter, och de flydde för dem; men de kommo in, och slogo Moab; Bröto städerna neder, och hvar och en kastade sin sten på alla goda åkrar, och uppfyllde dem, och förstoppade alla vattubrunnar, och fällde all god trä, tilldess att allenast stenarna i tegelmuren qvare blefvo; och de kringhvärfde staden med slungor, och slogo honom. Då de Moabiters Konung såg att striden vardt honom för stark, tog han sjuhundrade män till sig, som svärd utdrogo, till att slå ut emot Edoms Konung; men de kunde icke. Då tog han sin första son, som i hans stad skulle Konung vordit, och offrade honom till ett bränneoffer på muren. Då kom en stor vrede öfver Israel; så att de drogo ifrå honom, och vände till landet igen.

Andra Kungaboken 3:1-27 Svenska 1917 (SVEN)

Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade låtit göra.1 Kon. 16,31 f. Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han icke.1 Kon. 12,28 f. Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vädurar. Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i Israel.2 Kon, 1, Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel. Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!» Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade »Vägen genom Edoms öken.» Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hären och för djuren som de hade med sig. Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!» Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han som plägade gjuta vatten på Elias händer.»1 Kon. 22,5, Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom. Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att göra? Gå du till din faders profeter och till din moders profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!» Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så skulle jag icke akta på dig eller se till dig. Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.1 Sam. 10, Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid grop. Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur. Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand. Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med stenar.» Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.2 Mos. 29,39 f. Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen. Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod. Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!» Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna. Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto den och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden, tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke. Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.

Andra Kungaboken 3:1-27 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats artonde regeringsår och regerade i tolv år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon men inte som hans far och mor, för han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit göra. Men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med. Från dessa avstod han inte. Mesha, kungen i Moab som hade stora fårhjordar, hade betalat i skatt till Israels kung 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar. Men när Ahab var död gjorde Moabs kung uppror mot Israels kung. Då drog kung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel. Sedan sände han bud till kung Joshafat i Juda och lät säga: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?” Han svarade: ”Ja, jag går med – jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!” Han frågade: ”Vilken väg ska vi dra ut?” Han svarade: ”Vägen genom Edoms öken.” Så drog de ut, Israels kung, Judas kung och Edoms kung. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig. Då sade Israels kung: ”Så olyckligt att HERREN skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” Men Joshafat sade: ”Finns det ingen HERRENS profet här, så att vi kan fråga HERREN genom honom?” Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: ”Elisha, Shafats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer.” Joshafat sade: ”Hos honom är HERRENS ord.” Israels kung och Joshafat och Edoms kung gick då ner till honom. Men Elisha sade till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och din mors profeter.” Israels kung svarade honom: ”Nej, HERREN har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” Då sade Elisha: ”Så sant HERREN Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för kung Joshafat av Juda så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig. Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa.” Och när harpspelaren spelade kom HERRENS hand över honom. Han sade: ”Så säger HERREN: Gräv grop vid grop i denna dal, för så säger HERREN: Ni ska inte märka någon vind eller se något regn, men ändå ska dalen bli full med vatten så att både ni själva, er boskap och era andra djur får att dricka. Men HERREN anser inte detta vara nog, utan han ska också ge Moab i er hand. Ni ska inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni ska hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor ska ni täppa igen. Och all bördig åkermark ska ni fördärva med stenar.” Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten. Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen. När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod. Då sade de: ”Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!” Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna. De förstörde städerna och kastade var och en sin sten på all bördig åkermark tills den var övertäckt. De täppte till alla vattenkällor och fällde alla goda träd. Till slut återstod endast stenarna av Kir-Hareset. Slungkastarna omringade staden och besköt den. När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En stark vrede kom då över Israel, som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.

Andra Kungaboken 3:1-27 nuBibeln (NUB)

Achavs son Joram blev kung över Israel i Samaria under Joshafats artonde regeringsår över Juda, och han regerade i tolv år. Han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, men inte så som sin far och mor, för han lät åtminstone riva ner den baalspelare som hans far hade rest. Men trots det höll han fast vid Nevats sons, Jerobeams, synder som han hade förlett Israels folk till och övergav dem inte. Kung Mesha i Moab var fårfarmare. Han hade försett Israel med 100 000 lamm och ull från 100 000 baggar, men efter Achavs död gjorde kungen i Moab uppror mot Israel. Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade hela den israelitiska armén. Han skickade följande meddelande till Joshafat, kungen i Juda: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du hjälpa mig att strida mot Moab?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, tillsammans med dig, och mitt folk och mina hästar likaså, tillsammans med ditt folk och dina hästar.” ”Vilken väg ska vi ta?” frågade Joshafat. ”Vi ska gå till anfall från Edoms öken”, svarade Joram. Israels och Juda kungar gav sig iväg tillsammans med Edoms kung och gick en omväg, som tog sju dagar i anspråk. Vattnet tog då slut för både soldaterna och djuren. ”Vad ska vi ta oss till?” utbrast Israels kung. ”Har HERREN fört oss tre kungar hit bara för att överlämna oss åt Moab?” Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon HERRENS profet här, så att vi kan rådfråga HERREN?” ”Elisha, Shafats son, är här”, svarade en av Israels kungs officerare. ”Han som hällde vatten över Elias händer.” ”Han har HERRENS ord med sig”, sa Joshafat. Kungen i Israel, Joshafat och Edoms kung gick alltså för att fråga Elisha till råds. Elisha sa till den israelitiske kungen: ”Vad har jag med dig att göra? Gå till din fars profeter och till din mors!” ”Nej”, svarade kung Joram. ”HERREN har kallat oss tre kungar hit för att överlämna oss åt Moab!” ”Så sant härskarornas HERRE lever, han som jag tjänar, jag skulle inte bry mig om dig eller ens notera dig, om det inte vore för Juda kung Joshafats skull”, svarade Elisha. ”Nåväl, skaffa nu hit någon som spelar harpa!” Och medan harpan spelade kom HERRENS hand över Elisha. Han sa: ”Så säger HERREN: Gräv grop vid grop här i dalen! Ni ska inte se någon vind eller något regn, men den här dalen ska fyllas med vatten, så att det finns tillräckligt för er och alla djuren att dricka. Det här är bara början, för HERREN ska överlämna Moab åt er. Ni ska inta varje befäst stad och varje viktig ort. Ni ska hugga ner varje gott träd, fylla igen alla deras brunnar och förstöra åkrarna med sten.” Dagen därpå, när det var dags för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edom, så att det snart fanns vatten överallt i landet. Under tiden fick folket i Moab höra talas om kungarna som kom marscherande mot dem. Då mobiliserade de alla stridsdugliga män, både unga och gamla, och ställde upp utmed gränsen. Men tidigt följande morgon när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det för moabiterna ut att vara rött som blod. ”Det är blod!” ropade de. ”Kungarna har råkat i strid och dödat varandra! Nu går vi dit och tar bytet!” Men när de kom fram till Israels läger, rusade Israels soldater ut och anföll dem, så att Moabs armé måste fly. Och Israels armé drog in i landet och slog moabiterna. De förstörde städerna och kastade sten på de goda åkrarna tills de fyllde dem. De fyllde också igen brunnarna och fällde alla värdefulla träd. Till slut var det bara Kir-Hareset kvar med sina stenar, men också den staden föll när slungkastarna gick till anfall. När kungen i Moab såg att han förlorat slaget, anförde han 700 av sina svärdbeväpnade män i ett försök att slå sig igenom till kungen i Edom, men de misslyckades. Då hämtade han sin äldste son, som skulle efterträda honom som kung, och offrade honom som ett brännoffer på muren. Israeliterna drabbades av stor vrede och drog sig tillbaka till sitt eget land.

Andra Kungaboken 3:1-27 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Och Jehoram, Ahabs (hebr. Achav) son, började regera i Israel i Samarien, i Juda kung Jehoshafats 18:e [regerings] år, och regerade i 12 år. [Jehoram är Nordrikets 9:e kung.] Och han [Jehoram, även kallad Joram] gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, men inte som hans far och som hans mor [Ahab och Isebel, se 2 Kung 8:28], för han tog bort baalsstoderna som hans far hade gjort. Likväl klängde han sig fast vid Jerobeams, Navats sons, synder, varmed han fick Israel att synda (missa målet – hebr. chata), han lämnade dem inte. [Jevoram I var Nordrikets förste kung, se 1 Kung 12.] Och Mesha, Moabs kung, var fårägare, och han gav till Israels kung ullen från 100 000 lamm och från 100 000 baggar. Men det hände när Ahab var död att Moabs kung gjorde uppror mot Israels kung. Och kung Jehoram gick ut från Samarien vid den tiden och mönstrade hela Israel. Sedan gick han och sände bud till Jehoshafat, Juda kung, och sa: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moab?” Han svarade: ”Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar.” Och han sa: ”Vilken väg ska vi gå upp?” Och han svarade: ”Vägen genom Edoms öken.” Så drog de ut – Israels kung [Jehoram] och Juda kung [Jehoshafat] och Edoms kung [en vasallkung utsedd av Jehoram, se 1 Kung 22:47] – och de gjorde en kringgående rörelse som tog sju dagar, till sist fanns inget vatten till armén och inte för djuren som följde dem. [De hade hoppats på att hitta vatten i Wadi el Ahsy vid gränsen till Moab.] Då sa Israels kung: ”Ack (åh nej), det är Herren (Jahveh) som har samlat dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand.” Men Jehoshafat sa: ”Finns ingen Herrens (Jahvehs) profet här så att vi kan fråga Herren (Jahveh) genom honom?” Och en av Israels kungs tjänare svarade och sa: ”Elisha, Shafats son, är här, han som hällde vatten över Elias händer.” Och Jehoshafat sa: ”Herrens (Jahvehs) ord är med honom.” Och Israels kung och Jehoshafat och Edoms kung gick ner till honom. Och Elisha sa till Israels kung. ”Vad har jag att göra med dig? Gå till din fars profeter och till din mors profeter.” Och Israels kung sa till honom: ”Nej, för Herren (Jahveh) har kallat dessa tre kungar tillsammans för att ge dem i Moabs hand.” Och Elisha sa: ”Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) lever, inför vars ansikte jag står, vore det inte för respekt av Juda kung Jehoshafats närvaro, skulle jag inte titta åt dig och inte se dig. Men ge mig en musiker.” Och det skedde när musikern spelade att Herrens (Jahvehs) hand kom över honom. Och han sa: ”Så säger Herren (Jahveh): Gör denna dal full av diken. För så säger Herren (Jahveh): Ni ska inte se vind och ni ska inte se regn, men dalen ska bli fylld med vatten och ni ska dricka, både ni och er boskap och era djur. Och detta är en lätt sak i Herrens (Jahvehs) ögon och han ska ge Moab i er hand. Och ni ska slå alla befästa städer och alla utvalda städer och ska fälla alla goda träd och ska skotta igen alla vattenkällor och fördärva varje gott stycke av land (odlingsbar mark) med stenar.” Och det skedde på morgonen, vid den tiden då man förrättar offret, att se, det kom vatten [strömmande] längs Edoms väg och landet blev fullt av vatten. Och alla Moabs kungar hörde att kungarna var på väg upp för att strida mot dem och samlade ihop sig, alla som kunde bära en rustning (var tillräckligt gamla) och uppåt och de stod på gränsen. Och de steg upp tidigt på morgonen och solen sken på vattnet och moabiterna såg vattnet en bit bort och det var rött som blod, och de sa: ”Detta är blod, kungarna har säkert stridit mot varandra och de har slagit var och en sin man, därför Moab: Till bytet!” Och när de kom till Israels läger steg israelerna upp och slog moabiterna så att de flydde för dem. Och de slog landet Moab mäktigt (kraftfullt, ordentligt, rejält). Och de slog ner städerna, och på varje gott stycke av land [odlingsbar mark] kastade varje man sin sten och fyllde det [fältet], och de stängde igen (täckte, gömde) alla vattenkällor och fällde alla goda träd till dess bara Qir-Cheres [kan syfta på Kir-Moab, en större stad i södra Moab] var kvar med sin stenmur och slungkastarna omringade den och bröt ner den. Och när Moabs kung såg att striden var för stark för honom, tog han med sig 700 män som drog svärd för att bryta in till Edoms kung, men de kunde inte. Sedan tog han sin äldste son, som skulle regera i hans ställe och offrade honom som brännoffer på muren. Och det kom en stor vrede över Israel och de lämnade honom och återvände till sitt eget land.

Andra Kungaboken 3:1-27 Bibel 2000 (B2000)

Joram, Achavs son, blev kung över Israel under Joshafats artonde regeringsår i Juda, och han regerade tolv år i Samaria. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som sin far och sin mor. Han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit tillverka, men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nevats son, hade förlett israeliterna till och övergav dem inte. Mesha, kungen av Moab, bedrev fåravel och brukade leverera 100 000 lamm och ullen från 100 000 får till Israels kung. Men när Achav dog avföll den moabitiske kungen från Israel. Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade den israelitiska hären. Och han skickade detta budskap till kung Joshafat av Juda: »Kungen av Moab har avfallit från mig. Vill du dra i fält mot Moab tillsammans med mig?« — »Ja«, svarade Joshafat, »jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar. Men vilken väg skall vi välja?« Joram svarade: »Genom Edoms öken.« Kungarna av Israel och Juda gav sig i väg tillsammans med kungen av Edom. I sju dagar marscherade de i en vid båge, men sedan fann de inte längre något vatten vare sig för folket eller för djuren de hade med sig. »Herren har kallat samman oss tre kungar bara för att lämna oss i moabiternas våld«, klagade den israelitiske kungen. Joshafat sade: »Finns här ingen Herrens profet, så att vi kan fråga Herren?« En av den israelitiske kungens män svarade: »Jo, Elisha, Shafats son, är här, han som var Elias betrodde tjänare.« — »Han kan ge svar från Herren«, sade Joshafat, och tillsammans med Israels och Edoms kungar sökte han upp Elisha. Men Elisha sade till den israelitiske kungen: »Vad vill du mig? Gå till din fars och din mors profeter!« — »Nej«, svarade Joram, »Herren har kallat samman oss tre kungar för att lämna oss i moabiternas våld.« Elisha svarade: »Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: om det inte vore av hänsyn till kung Joshafat av Juda skulle jag inte befatta mig med dig eller ens se åt dig. Skaffa nu hit en harpspelare!« När musiken började greps Elisha av Herrens ande och sade: »Så säger Herren: Gräv grop vid grop i hela dalen. Varken vind eller regn skall ni se, säger Herren, men denna dal skall fyllas av vatten, så att ni och er boskap och era dragare får att dricka. Ändå är detta inte nog för Herren, han skall också ge Moab i ert våld. Ni kommer att erövra alla befästa städer, hugga ner alla värdefulla träd, täppa till alla vattenkällor och förstöra alla de bästa åkrarna med sten.« Nästa dag, vid tiden för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edomhållet, och det blev fullt av vatten överallt. När moabiterna fick höra att kungarna dragit i fält mot dem uppbådades alla vapenföra män, unga som gamla, och de stod nu vid gränsen. Tidigt nästa morgon, när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det blodrött ut från moabiternas håll. »Det är blod!« ropade de, »kungarna har råkat i strid, och alla har huggit ner varandra. Kom, moabiter, nu skall vi plundra!« De drog in i det israelitiska lägret, men då rusade israeliterna fram och anföll dem. De drev moabiterna på flykten och fortsatte att förfölja och nedgöra dem. Städerna lade de öde, på alla bördiga åkrar kastade de var sin sten och fyllde dem så, alla vattenkällor täppte de till och alla värdefulla träd högg de ner. Till sist var bara Kir-Hareset kvar, och slungbärarna omringade staden och gick till angrepp. När den moabitiske kungen märkte att han inte kunde hålla stånd tog han med sig 700 man beväpnade med svärd i ett försök att slå sig igenom och fly till kungen av Aram, men det misslyckades. Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom uppe på stadsmuren som brännoffer. Den vrede som då drabbade israeliterna var så stor att de hävde belägringen och vände åter till sitt land.