Första Krönikeboken 17:1-27

När David hade inrättat sig i sitt hus sade han till profeten Natan: »Jag bor i ett hus av cederträ, men Herrens förbundsark står i ett tält.« Natan svarade: »Gör vad du tänker, Gud är med dig.« Samma natt kom Guds ord till Natan: »Gå till David, min tjänare, och säg honom: Så säger Herren: Det är inte du som skall bygga mig det hus jag skall bo i. Jag har aldrig bott i något hus utan har flyttat omkring från tält till tält, från boning till boning, alltsedan jag förde ut Israel. Under hela den tid jag färdats med israeliterna har jag aldrig förebrått någon av deras domare, dessa som jag satt till herdar för mitt folk, att de inte har byggt mig ett hus av cederträ. — Du skall vidare framföra detta till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk Israel. Jag har varit med dig vart du än gått och krossat alla fiender i din väg. Jag skall göra dig lika ryktbar som de största på jorden, och åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte längre förgöras av onda människor som tidigare, som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Ja, jag skall förödmjuka alla dina fiender. Nu kungör jag att Herren skall bygga dig ett hus, ett kungahus. Och då dina dagar är till ända och du går till dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en av dina söner, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för all framtid. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Min nåd skall jag inte låta vika från honom, så som jag lät den vika från din företrädare. Jag skall sätta honom över mitt hus och mitt kungadöme för all framtid, och hans tron skall aldrig vackla.« Natan framförde till David allt detta som Herren hade sagt och uppenbarat. Då trädde kung David inför Herren och satte sig ner. Han sade: »Vem är då jag, Herre Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? Men du har inte låtit detta vara nog, o Gud, utan talar också om min ätt i en fjärran framtid. [---] Vad skall jag mera säga till dig om den ära du har visat mig? Du känner din tjänare. Herre, för din tjänares skull och enligt din vilja har du gjort allt detta underbara och låtit mig få veta det. Herre, du är utan like och det finns ingen annan Gud än du — därom vittnar allt vi hört. Och det finns inget folk på jorden som kan jämföras med ditt folk Israel, ett folk som Gud själv har lett och räddat åt sig som sitt eget för att göra sitt namn känt genom stora och förunderliga gärningar, ett folk som du har räddat ur Egypten för att sedan driva undan folken i dess väg. Du har för all framtid gjort Israel till ditt eget folk, och du, Herre, har blivit deras Gud. Herre, låt alltid det ord stå fast som du har uttalat om mig och min ätt, och uppfyll vad du har lovat. Ja, låt det stå fast; då skall ditt namn alltid äras och man skall säga: Herren Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel. Och din tjänare Davids ätt skall bestå inför dig. Min Gud, du har själv uppenbarat för mig att du skall bygga mig ett hus, ett kungahus. Därför har din tjänare vågat be inför dig. Du, Herre, är Gud, och nu har du gett mig detta stora löfte. Nu har du beslutat att välsigna min ätt så att den alltid får bestå inför dig. Ty vad du, Herre, välsignar, det förblir välsignat för alltid.«