Psaltaren 88:1-18

Psaltaren 88:1-18 SFB15

HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag till dig. Låt min bön komma inför ditt ansikte, vänd ditt öra till mitt rop, för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket. Jag räknas bland dem som går ner i graven, jag är som en man utan livskraft. Jag är övergiven bland de döda, likt de fallna som ligger i graven, dem du inte längre tänker på och som inte mer är i dina händer. Du har sänkt mig längst ner i hålan, ner i mörkret, ner i djupet. Din vrede vilar tung över mig, alla dina böljor låter du skölja över mig. Sela Du har fjärmat mina förtrogna från mig, du har gjort mig vidrig för dem, fångad så att jag inte kommer ut. Mitt öga förtärs av lidande. HERRE, jag ropar till dig varje dag, jag sträcker mina händer mot dig. Gör du under för de döda, kan skuggorna resa sig och tacka dig? Sela Förkunnar man din nåd i graven, din trofasthet i avgrunden? Känner man dina under i mörkret, din rättfärdighet i glömskans land? Men jag ropar till dig, HERRE, om morgonen möter dig min bön. Varför, HERRE, förkastar du min själ? Varför döljer du ditt ansikte för mig? Plågad är jag och döende från min ungdom, jag bär förskräckelser från dig och förtvivlar. Din vredes lågor sveper över mig, dina fasor förgör mig. Ständigt omsluter de mig som vatten, omringar mig helt och hållet.