Lukas 24

17:e nisan (lördag kväll – söndag eftermiddag)

Uppståndelsen

(Matt 28:1-10; Mark 16:1-8; Joh 20:1-10)

1På första dagen i veckan, tidigt vid gryningen [på söndagen vid sextiden] kom de med de aromatiska kryddorna som de hade gjort i ordning. 2När de kom fram var stenen bortrullad från graven, 3och när de gick in kunde de inte se Herren Jesu kropp någonstans.

4När de förvånade funderade på vad de skulle tro om detta, stod plötsligt två män i ljusa skinande kläder nära dem. 5De blev förskräckta och böjde sina ansikten mot marken.

Då sa männen till dem: ”Varför söker ni den levande bland de döda? 6Han är inte här, han är uppstånden [från de döda]! Kommer ni inte ihåg vad han sa medan han fortfarande var i Galileen? Han sa 7att Människosonen måste bli överlämnad till syndfulla människors händer och bli korsfäst, och på den tredje dagen uppstå igen.” [Luk 9:22] 8Då kom de ihåg hans ord.

9När de hade återvänt från graven berättade de allt detta för de elva och de andra [som var samlade, antagligen i det övre rummet där de tidigare firat påsken och nu hade för vana att träffas, se Apg 1:13]. 10Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor, och de andra kvinnorna som var med dem som talade om det för apostlarna. 11Men dessa ord lät som rena galenskapen (hysteriskt nonsens), och de trodde inte alls på kvinnorna. 12Men Petrus [och Johannes, se Joh 20:3-9] steg upp och sprang till graven. När han lutade sig in (böjde sig ner och tittade in), såg han bara linnebindlarna [men ingen kropp]. Han gick i väg, fylld av förundran över vad som hade hänt.

Emmausvandrarna

13Två av dem var på väg till en by som hette Emmaus, som ligger 60 stadier (11 km) från Jerusalem.

[En grekisk stadie motsvarar 185 meter som var längden på löparbanan på den antika stadion i Olympia. Sträckan som anges tar två timmar att vandra till fots från Jerusalem. Enligt tradition är platsen Emmaus Nicopolis, 26 km väster om Jerusalem, men det kan inte stämma. Mer troligt är i så fall Kirjat-Jearim 13 km väster om Jerusalem. Den ene av lärjungarna var Kleopas, se vers 18. Kleopas är troligen en kortform av det grekiska mansnamnet Kleopatros som betyder: av en berömd far. Den andre är okänd, det skulle kunna vara hans hustru Maria som var med vid korset när Jesus dog, se Joh 19:25.]

14De samtalade med varandra (delade sina upplevelser, känslor, och tankar) om allt det som hade hänt. 15Under tiden de samtalade och förde en livlig diskussion med varandra, hade Jesus kommit nära dem och gick med dem, 16men något hindrade deras ögon från att känna igen honom.

17Jesus sa till dem: ”Vad är det ni diskuterar med varandra medan ni går här (vad är det ni argumenterar för och emot)?” Då stannade de upp och såg bedrövade (ledsna) ut. 18Den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.”

19Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: ”Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sa inför Gud och alla människor. 20Hur våra överstepräster och ledare [i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] utlämnade honom till [de romerska makthavarna för] att bli dömd till döden, och sedan korsfäste honom. 21Vi hoppades (såg fram emot) att han var den som skulle befria (återlösa) Israel [från romarnas förtryck]. Förutom detta så är det nu den tredje dagen sedan detta hände. 22Dessutom har några kvinnor i vår grupp förvånat oss. De var vid graven tidigt i morse, 23och när de inte hittade hans kropp kom de tillbaka och sa att de hade sett änglar (budbärare) i en syn, som sa att han levde! 24Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde [graven var tom], men de såg inte Jesus.”

25Då sa han till dem: ”Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt? 26Måste inte den Smorde (Messias) lida [allt] detta innan han går in i sin härlighet (sitt majestät)?” [Den negativa partikeln i grekiskan förväntar sig ett underförstått svar – ”ja, det var helt nödvändigt att han led på korset innan han förhärligades.”]

27Sedan började han från början med Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna.

[Några av de referenser som Jesus tog upp var kanske:

1 Mos 22 – Berättelsen som inom judendomen kallas Akedah – ”bindandet” av Isak (hebr. aqad). Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, vilket är samma plats som tempelberget i dagens Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten.

2 Mos 12 – Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset.

3 Mos 16 – som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken.

4 Mos 21 – kopparormen i öknen, se Joh 3:14-16.

5 Mos 21:23 – där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se Gal 3:13-14.

Jes 53 – Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.]

28När de nu närmade sig byn [Emmaus] dit de var på väg, låtsades han som om han skulle gå vidare. [Jesus är artig och tvingar sig aldrig på någon, han låter oss välja om vi vill bjuda in honom.] 29Men de övertalade honom och sa: ”Var kvar hos oss, det blir snart kväll och dagen är snart slut.” Då gick han in och stannade kvar hos dem. 30När han låg till bords med dem, tog han ett bröd och tackade (välsignade) Gud, sedan bröt han det och gav det till dem. [Den inbjudne gästen Jesus, tar nu rollen som herre och leder måltiden.] 31Nu öppnades deras ögon och de kände igen honom. [Samma fras används bara en gång tidigare och det är efter syndafallet, då Adams och Evas ögon öppnas, se 1 Mos 3:5.] Då försvann han ur deras åsyn.

32De sa till varandra: ”Blev vi inte rörda ända in i hjärtat (brann inte våra hjärtan inom oss) när han talade med oss på vägen och öppnade (förklarade meningen i) Skrifterna för oss?”

33De bröt omedelbart upp [från måltiden] och återvände till Jerusalem [samma kväll, se vers 29]. [De judiska högtiderna firas alltid mitt i månaden, då det är fullmåne. I månskenet vandrade de två timmar tillbaka, se vers 13.] De kom till de elva och de andra församlade, 34som sa: ”Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon [Petrus]!” 35Då berättade också de [Emmausvandrarna] detaljerat om vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom när de bröt brödet.

Jesus visar sig för lärjungarna

(Joh 20:19-23; Apg 1:3-5; 1 Kor 15:5)

36Medan de talade om detta [de olika rapporterna lärjungarna fått om att Jesus kanske var uppstånden], stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: ”Frid över er.” [Den vanliga judiska hälsningsfrasen, en önskan om frid, välgång och allt gott på alla områden. Man kan tro att lärjungarna skulle bli glada över att se Jesus.] 37Men de blev rädda och skräckslagna och trodde (var helt övertygade, tänkte gång på gång) att de såg en ande. 38Då sa han: ”Varför är ni så skrämda (bekymrade), varför reser sig tvivel (inre tankar och ifrågasättande resonemang) i era hjärtan? 39Se mina händer och mina fötter, det är verkligen jag. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har.”

[Jesus säger inte ”kött och blod”, eftersom blodet hör till den förgängliga kroppen, se 1 Mos 9:4. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, se 1 Kor 15:50. Jesu blod är framburet i det allra heligaste i himmelen, se Heb 9:12. Uttrycket ”kött och ben” visar att Jesus är samma person som tidigare, fast med en uppståndelsekropp.]

40När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sina fötter. 41Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: ”Har ni något att äta här?” 42De räckte honom en bit stekt fisk [i vissa manuskript står det att de också räckte honom en honungskaka], 43och han tog den och åt inför deras ögon.

44Sedan sa han till dem: ”Detta är vad jag sa till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose undervisning [Torah – gr. nomos], hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas.” 45Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna, 46och sa till dem:

”Det står skrivet att den Smorde (Messias) ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47och att omvändelse till syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48Ni ska vittna om detta [Apg 1:8]. 49Och se, jag sänder er vad min Fader har lovat (ordagrant: löftet från min Fader över er) [den helige Ande, se Joh 14:16-17, 26]. Men stanna här i staden [Jerusalem] tills ni är iklädda (till dess att ni rustats med) kraft från höjden.”

Jesus far upp till himlen

(Mark 16:19-20; Apg 1:9)

50Sedan förde Jesus dem ut [från Jerusalem] nästan ända fram till Betania [som ligger strax utanför Jerusalem, vid Olivberget]. Han lyfte upp sina händer och välsignade dem. 51Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. 52Då tillbad de honom och återvände till Jerusalem uppfyllda av stor glädje. 53De var alltid i templet [varje dag då det var öppen bön, se Apg 2:46] och prisade Gud.

[Lärjungarnas sorg över Jesu död var bytt i glädje, se Luk 24:17. Lukasevangeliet både börjar och slutar med att beskriva vad som sker i templet, se Luk 1:9. Berättelsen fortsätter på ett naturligt sätt i Lukas andra verk Apostlagärningarna. I Lukasevangeliet redogör han för vad Jesus började göra och lära, se Apg 1:1-2. I Apostlagärningarna är Jesus uppstånden men fortsätter att verka genom kristna i den helige Andes kraft.]

Nu markerat:

Lukas 24: SKB

Märk

Dela

Kopiera