Lukas 23
23
Jesus inför Pilatus
(Matt 27:1, 2, 11-14; Mark 15:1-5; Joh 18:28-38)
1Hela gruppen [som var samlade, medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin] reste sig upp och förde Jesus till Pilatus.
[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid Medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet.]
2Där [inför Pontius Pilatus] började de anklaga honom och sa: ”Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk. Han förbjuder att man betalar skatt till kejsaren, och han säger att han är den Smorde (Messias), en kung!”
3Pilatus frågade honom: ”Så du är judarnas kung?”
Han svarade: ”Du själv säger det.”
4Pilatus sa då till översteprästerna och till folket: ”Jag ser inget brottsligt hos den mannen.”
5De insisterade kraftigt (blev än mer påstridiga) och sa: ”Han hetsar upp folket i hela Judéen [det romerska namnet för hela den judiska provinsen som bestod av Iduméen, Judéen, Samarien och Galileen], ända från Galileen [i norr] och hit [till Jerusalem i Judéen i söder].”
6När Pilatus hörde detta frågade han om mannen var från Galileen. 7Så fort han fick reda på att han var från Herodes område, sände han honom till Herodes som också var i Jerusalem under dessa dagar.
[Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade. Han bodde i Tiberias i Galileen. Både han och Pontius Pilatus var i Jerusalem under påsken (och även pingst och lövhyddohögtiden) då många vallfärdade till Jerusalem.]
Jesus inför Herodes
8När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, för han hade hört mycket om honom och hoppades nu få se honom göra något tecken. [Något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud. Herodes hade tidigare velat träffa Jesus, se Luk 9:7-9.] 9Så Herodes frågade honom upprepade gånger och med många ord, men Jesus svarade honom inte. 10Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom våldsamt.
11Även Herodes och hans livvakter [hans personliga soldater] fick förakt för honom och hånade honom genom att sätta på honom en praktfull dräkt innan han sände honom tillbaka till Pilatus. 12Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra; tidigare hade det rått fiendskap mellan dem. [Orsaken till fiendskapen är inte helt känd, möjligen kan det ha att göra med massakern av galiléer som nämns i Luk 13:1.]
Jesus döms till döden
(Matt 27:15-26; Mark 15:6-15; Joh 18:39-19:16)
13Sedan kallade Pilatus till sig översteprästerna och ledarna [i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] och folket.
14Han sa till dem: ”Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han förleder folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det ni anklagar honom för. 15Det gjorde inte Herodes heller, för han har ju sänt honom tillbaka till oss. Se, han har inte gjort något som förtjänar döden. 16Därför ska jag prygla honom och sedan släppa honom.”
18Då skrek hela folkhopen: ”Bort med honom! Frisläpp Barabbas!” 19Detta var en man som hade kastats i fängelse för att ha lett ett upplopp i staden [Jerusalem], och även mördat.
20På nytt talade Pilatus med dem, för han ville släppa Jesus.
21Men de ropade: ”Korsfäst! Korsfäst honom!”
22Då talade han till dem för tredje gången och frågade: ”Vad har han gjort för fel? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Jag ska prygla honom och sedan släppa honom.”
23Men de fortsatte att pressa honom hårt med höga rop och krävde att han skulle korsfästas. Deras rop blev honom övermäktiga (allt starkare, fick önskad effekt).
24Pilatus gav domen att deras vilja skulle ske. 25Han frigav den man som var fängslad för upplopp och mord, den som de ville ha, men utlämnade Jesus åt deras vilja.
Korsfästelsen
(Matt 27:32-44; Mark 15:21-32; Joh 19:17-24)
26Medan de förde bort Jesus [mot Golgata] tog de tag i en man, Simon från Kyrene, som var på väg in [till Jerusalem] från landet. De lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus.
[Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
27En stor folkmassa följde med, och [bland dem var också] kvinnor som sörjde och klagade över honom. 28Jesus vände sig om och sa till dem: ”Jerusalems döttrar, gråt inte längre över mig, gråt i stället över er själva och era barn. 29För det kommer en tid då man ska säga: ’Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har ammat.’
[Fruktsamhet var ett tecken på välsignelse. Denna omvända bild visar på att något är mycket fel. Det lidande som skulle komma över den judiska nationen var så stort så att kvinnor skulle komma att önska att de inte fött barn till världen. Den judiske historikern Josefus skriver hur mödrar åt sina egna barn i hungersnöden vid romarnas belägring av Jerusalem 66-70 e.Kr. Se även 5 Mos 28:53; 2 Kung 6:29.]
30Då ska man säga till bergen: ’Fall över oss’, och till höjderna: ’Dölj oss.’ [Hos 10:8] 31För om man gör så med det gröna trädet [som är svårt att antända], vad ska då inte ske med det förtorkade [som brinner lätt]?”
[Om sådant lidande kommer över Herrens Smorde, som är det gröna rotskottet från David, vad kommer då inte att ske över människor som är andligt förtorkade och staden Jerusalem? Se även 1 Pet 4:17.]
32 [Jesus var inte den ende som blev korsfäst den dagen.] Två andra förbrytare (kriminella våldsmän) fördes också ut för att bli avrättade tillsammans med honom. [Vissa manuskript har ”andra, två kriminella” för att på så vis indikera att Jesus inte var en kriminell, men profetian i Jes 53:12 säger att han räknades bland de kriminella.] 33Och när de kom till platsen som kallades Skallen [Dödskallen eller Huvudskallen; gr. Kranion; hebr. Golgata; lat. Calvaria] korsfäste de honom och förbrytarna där, den ene till höger och den andre till vänster.
34Men Jesus sa [verbformen indikerar att Jesus säger detta upprepade gånger]: ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.” När de [soldaterna] sedan delade upp hans kläder mellan sig, kastade de lott om dem [Ps 22:19]. 35Och folket hade stått [där] och betraktande sett på. Ledarna [medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin – det högsta beslutande organet bland judarna] hånade honom då och sa till och med: ”Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat) [från döden], nu får han hjälpa sig själv, om han [detta] är Guds Smorde (Messias), den Utvalde.” 36Soldaterna gjorde sig också lustiga över (retades med) honom och erbjöd surt vin [billigt vin som soldaterna brukade dricka, som också användes för att lindra smärta, se Ords 31:6] 37och sa: ”Om du är judarnas kung, så hjälp (rädda) dig själv.”
38Det fanns också ett anslag [kallades ”titulus” och innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] ovanför honom [skrivet på hebreiska, latin och grekiska, se Joh 19:20. Det angav grunden för domen, och var också avsett att håna judarna]:
”Detta är [Jesus från Nasaret]
judarnas konung.”
[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Joh 19:19. De hebreiska begynnelsebokstäverna bildar tetragrammet JHVH. Kanske anledningen till varför de judiska ledarna ville ändra texten, se Joh 19:20-22.]
39Den ene av förbrytarna som hängde där [stämde in i cynismen och] smädade honom och sa upprepade gånger: ”Är inte du den Smorde (Messias)? Hjälp (rädda) då dig själv och oss.”
40Men den andre [brottslingen] tillrättavisade honom: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? 41Vi får vad vi förtjänar eftersom vi har begått brott, men den här mannen har inte gjort något ont alls.”
42Sedan sa han till Jesus: ”Herre, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” [Andra manuskript har ”kommer med ditt rike”.]
43Jesus svarade: ”Sannerligen (Amen), säger jag dig [jag lovar dig med säkerhet], i dag ska du vara med mig i paradiset.”
[Gr. paradeisos har persiskt ursprung och beskriver en anlagd trädgård eller park. Det är en rofylld och glädjerik plats och används i den grekiska översättningen av Gamla testamentet om Edens lustgård, se 1 Mos 2:8. Ordet används tre gånger i Nya testamentet. I 2 Kor 12:4 beskriver det den ”tredje himlen”, och i Upp 2:7 syftar det på det återupprättade Edens lustgård. Brottslingens omvändelse i livets sista ögonblick gör att han kan se fram emot en evighet tillsammans med Jesus.]
Jesus dör
(Matt 27:45-56; Mark 15:33-41; Joh 19:28-30)
44Det var nu omkring den sjätte timmen (mitt på dagen). Då kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre), 45och solen förmörkades. [Detta profeterades i Amos 8:9.] Förhänget i templet brast (delades) mitt itu.
[Förlåten avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Matteus noterar att det revs itu uppifrån och ända ner (Matt 27:51) vilket betonar att det var Gud som öppnade vägen för människan att ha gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan ha haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Det är intressant att i den judiska skriften Talmud nämns flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]
46Och när Jesus hade ropat med hög röst sa han: ”Fader, i dina händer överlämnar (anförtror, lägger) jag min ande.” [Här citerar Jesus den inledande strofen i Ps 31:6 ur en förtröstansfull psalm av David.] När han hade sagt detta gav han upp andan (ordagrant: andades han ut) [i en sista kraftfull utandning, se även Matt 27:50; Joh 19:30].
47När officeren (centurionen) [som förde befälet vid Golgata] såg vad som skedde, prisade han Gud och sa: ”Denne man var verkligen oskyldig (rättfärdig)!”
48Folkskaran som hade samlats som åskådare för att se på detta skådespel vände hem igen när det var över och slog sig för bröstet [som är ett tecken på sorg och ånger]. 49Och alla Jesu vänner (de som kände honom personligen), inklusive kvinnorna som hade följt honom från starten i Galileen, stod på avstånd och såg allt detta.
Jesus begravs i Josefs grav
(Matt 27:57-61; Mark 15:42-47; Joh 19:38-42)
50Nu fanns där en rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som hette Josef. Han var en god och rättfärdig man 51som inte samtyckt till vad de beslutat och gjort. Han var från staden Arimatea i Judéen och han väntade på Guds rike. 52Josef gick till Pilatus och frågade om han fick ta hand om Jesu kropp. [Han ville ge honom en värdig begravning.] 53Sedan tog han ner kroppen, svepte den i en linneduk och lade den i en uthuggen klippgrav där ingen ännu hade blivit lagd. 54Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. [Solen var på väg ned, vid den här tiden på året sker det vid 18-tiden. Sabbatshögtiden höll på att inledas.] 55Kvinnorna som hade följt Jesus från Galileen följde tätt efter [Josef från Arimatea och Nikodemus som tog Jesu döda kropp till en klippgrav nära Golgata] och såg graven och hur hans kropp lades i den. 56Sedan vände de hem och tillredde aromatiska (väldoftande) kryddor och balsam.
[De köper även mer kryddor på lördagskvällen efter veckosabbaten, se Mark 16:1. De ville slutföra det Josef och Nikodemus hade påbörjat och ge Jesus en fullständig judisk begravning, se Joh 19:38-42. Kryddorna användes för att dölja lukten från den döda kroppen.]
15:e – 16:e nisan (torsdag kväll – lördag eftermiddag)
[Jesus vilar i graven. År 30 e.Kr. är det två sabbater efter varandra. Den första dagen i det osyrade brödets högtid 15:e nisan är en höghelig sabbat. Den följs av veckosabbaten 16:e nisan som varar från fredag kväll till lördag eftermiddag, se Matt 28:1.]
På sabbaten höll de sig i stillhet efter lagens bud.
Nu markerat:
Lukas 23: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln
