Domarboken 20
20
Kriget mot benjaminiterna
1Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahveh) vid Mitspah. 2Och ledarna (ordagrant ”hörnen”, jfr ”hörnsten” – hebr. pinot) för hela folket, alla Israels stammar stod församlade [som] Guds (Elohims) folk, 400 000 män fotfolk som drar svärd. 3Och Benjamins söner hörde att Israels söner hade gått upp till Mitspah och Israels söner sa: ”Tala om för oss hur denna ondska kunde ske (äga rum)?”
4Och leviten, kvinnans man, (hon) som blev mördad, svarade och sa: ”Jag kom till Giva som tillhör Benjamin, jag och min konkubin, till att övernatta. 5Och Givas män reste sig mot mig och omringade huset runt om över mig på natten, mig tänkte de mörda och min konkubin skändade de och hon är död. 6Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna skändlighet och dårskap har gjorts i Israel. 7Se alla ni Israels söner, ge till dem ett ord och råd här.”
8Och hela folket steg upp som en man och sa: ”Ingen man vill gå till sitt tält och ingen man vill vika av till sitt hus. 9Men nu är detta den sak vi ska göra mot Giva, [dra upp] över honom genom lotten. 10Och vi ska ta 10 av 100 män från alla Israels stammar och 100 av 1 000 och 1 000 av 10 000 till att hämta proviant till folket, till att göra (agera, handla), när de kommer till Giva i Benjamin, efter all dårskap som har gjorts i Israel.” 11Och alla Israels män samlades mot staden, förenade som en man.
12Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och sa: ”Vilken ondska är detta som har skett ibland er? 13Och nu, ge oss männen, Belijaals [ordagrant: den värdelöse, men även ett judiskt namn på Satan] söner som är i Giva och låt oss döda dem och ta bort (ordagrant bränna) ondskan från Israel.” [Belijaal nämns även i Dom 19:22.]
Men Benjamins söner lyssnade inte till sina bröder Israels söners röst. 14Och Benjamins söner samlade sig från sina städer till Giva, till att gå ut i strid mot Israels söner. 15Och Benjamins söner uppbådade den dagen från städerna 26 000 män som drar svärd, förutom Givas invånare som uppbådade 700 utvalda män. 16Från hela detta folk var 700 utvalda män vänsterhänta, [med] sin högra hand kunde alla dessa slunga sten och träffa ett hårstrå [träffa med hårfin precision] och inte missa (hebr. chata). [Ordet för missa är samma ord som annars översätts synd, se 1 Mos 13:13.]
17Och Israels män uppbådade [tillsammans], förutom Benjamin, 400 000 män som drar svärd. Alla dessa var stridsmän.
18Och de reste sig och gick upp till Betel och de frågade Gud (Elohim) och Israels söner sa: ”Vem av oss ska gå upp först till att strida mot Benjamins söner?”
Herren (Jahveh) svarade: ”Juda först.” [Detta är ett av flera exempel i Bibeln där Juda ska gå först.]
19Nästa morgon steg Israels söner upp och slog läger vid Giva. 20Och Israels män gick ut till striden mot Benjamin och Israels män ordnade sig till strid vid Giva. 21Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22 000 män på marken. 22Och Israels folks män styrkte sig (blev tappra) och de gjorde sig åter redo till strid på platsen där de ställde sig i stridsordning den första dagen. 23Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahvehs) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahveh) och sa: ”Ska vi ännu en gång komma nära och strida mot vår bror Benjamins söner?”
Herren (Jahveh) svarade: ”Gå upp mot honom.”
24Och Israels söner kom nära till Benjamins söner den andra dagen. 25Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner, 18 000 män, till marken, alla dessa med dragna svärd.
26Och alla Israels söner och hela folket gick upp och de kom till Betel och grät och de satt där inför Herrens (Jahvehs) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte. 27Och Israels söner frågade Herren (Jahveh), och där var Guds (Elohims) förbundsark dessa dagar. 28Och Pinchas, Elazars son, Arons son, stod inför den i dessa dagar och sa: ”Ska jag igen gå ut i strid mot Benjamins söner, min bror, eller ska jag sluta?”
Herren (Jahveh) svarade: ”Gå upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand.”
29Och Israel placerade bakhåll runt Giva. 30Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna. 31Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och döda som förra gången, genom huvudvägen som en går upp till Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i Israel.
32Och Benjamins söner sa: ”De slås ner framför oss som förra gången.” Men Israels söner sa: ”Låt oss fly och locka bort dem från staden till huvudvägarna.”
33Och alla Israels män stod upp från sina platser och ställde sig i slagordning i Baal-Tamar [namnet betyder Dadlarnas herre] Och Israels bakhåll kom fram från sina platser, från Maare-Geva. 34Och de kom från söder till Giva, 10 000 män utvalda från hela Israel, och de stred intensivt (ordagrant: ”striden var tung”), men de visste inte att ondska var nära att komma över dem. 35Och Herren (Jahveh) slog Benjamin framför Israels ansikte och Israels söner omintetgjorde i Benjamin den dagen 25 100 män, alla dessa drog svärd. 36Och Benjamins söner såg att de var slagna.
Och Israels män gav Benjamin plats eftersom de litade till dem som låg i bakhåll som de placerat vid Giva. 37Och de som låg i bakhåll skyndade att rusa fram till Giva och de drog fram och slog hela staden med svärdsegg. 38Och det fanns ett överenskommet tecken mellan Israels män och de som låg i bakhåll, att de skulle göra en stor fackla av rök som steg upp över staden. 39Och Israels män vände i striden och Benjamin började slå och döda Israels män, omkring 30 män eftersom de sa: ”De kommer säkert att slås ner framför oss som i den första striden.” 40Men när facklan började att resa sig upp som en pelare av rök från staden såg benjaminiterna bakom sig och se, hela staden steg upp i rök till himlarna. 41Och Israels män vände och Benjamins män blev förskräckta, eftersom de såg att ondska kom över dem. 42Och de vände framför Israels män till ökenvägen och striden hann upp dem och de från staden förintades i dess mitt. 43De omringade Benjamin, jagade dem, satte sin fot på deras viloplats så långt som framför Giva från soluppgången. 44Och från Benjamin föll 18 000 män, alla var stridsmän. 45Och de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, och deras efterskörd (hebr. alal) i huvudvägarna [var] 5 000 män [ordet används normalt om skörd, se 3 Mos 19:10; här i betydelsen ”hugga ner de sista”] och de hann upp dem ända till Gidom och de slog [där] från (av) dem 2 000 män.
46Och alla fallna från Benjamin var 25 000 män som drog svärd den dagen, alla var stridsmän. 47Men de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, 600 män, och de stannade i Rimmons klippa i fyra månader. 48Och Israels män vände tillbaka till Benjamins söner och slog dem med svärdsegg – hela (allting i – hebr. metom) städerna [alla människor, män, kvinnor och barn] ända till [allt] boskap, allt de hittade. Även alla städer som de fann satte de i brand.
[Det blev ett ”heligt krig” med en fullständigt förgörelse (hebr. charam) av både människor och djur, se 4 Mos 21:2; Jos 6:17-21; 1 Sam 15:2-3. Denna fruktansvärda hämnd mot deras eget brodersfolk, som sträckte sig från Gibea till hela Benjamins område, var en impulsiv handling under upphetsade känslor.]
Nu markerat:
Domarboken 20: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln