Apostlagärningarna 7:33-60

Men Herren sa till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten [som min budbärare]. [2 Mos 3:7-810] Denne Mose som de avvisade när de sa: Vem har satt dig till ledare och domare? [2 Mos 2:14] – honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var denne Mose som sa till Israels söner (barn): En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets. [5 Mos 18:15. Jesus är denna profet som är lik Mose, se Apg 3:22Luk 9:35.] Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss. Men våra förfäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. De sa till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [2 Mos 32:1] De gjorde även en kalv vid den tiden och de bar fram offer åt avguden (avbilden) [2 Mos 20:4] och gladde sig över sina händers verk. Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok [Amos]: ’Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? [Nej!] Ni bar med er tältet [tabernaklet på samma sätt som arken (2 Mos 25:14); hebreiska sikot kan syfta på avguden Sikkot, se Amos 5:26] för att tillbe Molok [den kanaaneiska guden över solen och himlen] och era avbilder av gudastjärnan Refan [grekisk direktöversättning av hebreiska Kevan, ett annat namn för planeten Saturnus som också tillbads av egyptierna]. Därför ska jag föra bort er i fångenskap bortom Babylon.’ [Amos 5:25-27] Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom. Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. [1 Kung 8:1-21] Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten [Jesaja] säger [ju]: Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta? [Jes 66:1-2. Den retoriska frågan är hur en byggnad skulle kunna rymma Gud, som har skapat universum.] [Fram till nu har Stefanos återberättat den judiska historien, men nu riktar han sig till Stora rådet, Sanhedrin. Hittills har han inkluderat sig själv när han sagt ’våra förfäder’, se vers 19, 38, 39, 44. Nu säger han ’era förfäder’. Det är lätt att hålla med om att avgudadyrkan var fel förr, men svårare att erkänna att det kan vara på samma sätt i dag i mitt liv.] Hårdnackade (obstinata, envisa) är ni [Mose använde liknande språkbruk, se 2 Mos 32:9] och oomskurna till hjärta och öron! [På utsidan är ni judar, men i hjärtat är det ingen skillnad mellan er och andra folk!] Ständigt [ända sedan Moses tid] gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era förfäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fått undervisningen [Torah – gr. nomos] förmedlad av änglar [5 Mos 33:2Gal 3:19] men inte hållit den.” [Här avbryts Stefanos. Det är troligt att han skulle fortsatt och uppmanat till omvändelse, precis som Petrus tidigare gjort i sitt tal, se Apg 3:19-21.] När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och gnisslade tänder mot Stefanos. Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet (prakt, ära, glans), och Jesus som stod på Guds högra sida. [Vanligtvis porträtteras Jesus sittande vid Faderns högra sida, men här står han upp för att beskydda och ta emot dem som dör martyrdöden.] Han sa: ”Se! Jag ser himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida.” [Stefanos ser upp igenom alla himlar ända till den högsta, där Guds tron är.] Men då vrålade de med hög röst och höll för sina öron [för att inte höra det Stefanos sa som de ansåg vara hädelse] och stormade alla på en gång emot honom. När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus. [Ordet ”ung man” beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:122:20.] Medan de stenade Stefanos bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” [Han citerar från samma psalm som Jesus bad på korset, se Ps 31:6Luk 23:46.] Sedan föll han ner på sina knän och ropade ut med hög röst: ”Herre, håll inte denna synd mot dem.” När han hade sagt detta somnade han in.