Apostlagärningarna 7:33-60

Apostlagärningarna 7:33-60 Bibel 2000 (B2000)

Men Herren sade till honom: Ta av dig dina skor, ty platsen där du står är helig mark. Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, jag har hört deras suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Kom, jag skall sända dig till Egypten. Denne Mose som de hade avvisat med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud att vara både ledare och befriare när han lät ängeln visa sig för honom i törnbusken. Det var Mose som ledde deras uttåg och som gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var Mose som sade till israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta stå upp ur era bröders led. Det var han som i folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder det som ängeln talade till honom på Sinai. Han tog emot levande ord för att ge dem vidare till oss. Men våra fäder ville inte lyda honom utan stötte honom ifrån sig. De önskade sig tillbaka till Egypten och sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte. Under den här tiden gjorde de en kalv och bar fram offer åt avguden och höll fest i glädje över sina händers verk. Men Gud vände sig bort och lät dem dyrka den himmelska hären, som det står i profetboken: Varken slaktoffer eller andra offer frambar ni åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni som är Israels folk. Ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni gjort för att tillbe. Därför skall jag fördriva er till landet bortom Babylon. I öknen hade våra fäder förbundstecknets tält, inrättat så som den som talade med Mose hade bestämt, nämligen efter den förebild Mose fick se. Och fäderna tog det i arv och förde det hit under Josua, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för våra fäder. Här stod det till Davids tid, och David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud. Men Salomo byggde ett hus åt honom. Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand. Som profeten säger: Himlen är min tron, jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, var skulle min viloplats vara? Har inte mina händer gjort allt detta? Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.« När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han.

Apostlagärningarna 7:33-60 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Men Herren sade till honom: "Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark". "Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten". Denne Mose som de förnekade när de sade: "Vem har satt dig till ledare och domare?", honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var han som sade till Israels barn: "En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets". Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss. Men våra fäder ville inte lyda honom. De stötte honom ifrån sig och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. De sade till Aron: "Gör åt oss gudar som skall gå framför oss. Ty vad som har hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte." Och de gjorde vid den tiden en kalv och bar fram offer åt avguden och jublade över sina händers verk. Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, så som det står skrivet i profeternas bok: "Bar ni väl fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?" "Nej, ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Men jag skall föra er bortom Babylon." Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen så inrättat som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett. Detta tabernakel fick våra fäder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och där var tabernaklet fram till Davids tid. David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud. Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger: " Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila? " "Har inte min hand gjort allt detta?" Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den." När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han.

Apostlagärningarna 7:33-60 Nya Levande Bibeln (BSV)

Men Herren sa till honom: 'Ta av dig sandalerna, för du står på helig mark. Jag har sett mitt folks lidande i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit för att befria dem, och jag sänder dig tillbaka till Egypten.' Gud sände alltså tillbaka samma man, som folket förut hade avvisat med orden: 'Vem har satt dig till ledare och domare över oss?'. Genom ängeln som visade sig i törnbusken blev han utsedd till ledare och befriare. Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, rakt igenom Röda havet och fram genom öknen under 40 år. Det var Mose som framförde Guds budskap till israeliterna och sa: 'Gud ska låta en profet lik mig uppstå åt er ur ert eget folk.' Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till folket då de var samlade i öknen. Han fick ta emot Guds lag, budskapet som ger liv, och överlämna det till oss. Men våra förfäder satte sig upp mot Mose och ville återvända till Egypten. De sa till hans bror Aron: 'Gör gudar åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten verkar ha försvunnit.' Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något de själva tillverkat. Men då övergav Gud folket och lät dem tjäna solen, månen och stjärnorna som sina gudar! I profeternas bok säger Gud: 'Var det mig ni offrade till under de 40 åren i öknen, ni Israels folk? Nej, ni bar omkring era avgudar, Moloks tält och Romfas stjärna, bilder som ni själva gjort för att tillbe. Därför ska jag fördriva er till ett land bortom Babylon.' På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade visat Mose, och det gick sedan i arv till våra förfäder. När Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet till det nya landet. Det användes sedan ända till kung Davids tid. Gud hade i sin godhet utsett David till att tjäna honom, och David bad att få bygga ett tempel åt Israels Gud, men det blev hans son Salomo som fick göra det. Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Gud säger ju genom profeten Jesaja: Kan du ge mig en plats där jag kan bo? Jag har ju skapat både himlen och jorden.' Ni envisa människor, som vägrar att lyssna till Gud. Ni är som de värsta gudsförnekare! Alltid gör ni motstånd mot Guds heliga Ande, precis som era förfäder gjorde. Säg mig namnet på en enda profet som framförde Guds budskap och inte blev förföljd av era förfäder. De dödade till och med dem som fick förutsäga att den Fullkomlige skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat. Ni var medvetet olydiga mot Moses lag, trots att ni tog emot den ur änglarnas händer." När de judiska ledarna hörde detta blev de så rasande på Stefanos att de kokade av ilska. Men Stefanos, som var fylld av Guds heliga Ande, tittade upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och Stefanos sa till dem: "Jag ser himlen öppen och Jesus, Människosonen, stå på Guds högra sida!" Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos, och släpade ut honom ur staden för att stena honom. De som anklagade honom tog av sig sina mantlar och la dem framför fötterna på en ung man som hette Saul. Och medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: "Herre Jesus, ta emot min ande." Sedan föll han ner på knä och ropade: "Herre, anklaga dem inte för den här synden!" Och med de orden dog han.

Apostlagärningarna 7:33-60 Karl XII 1873 (SK73)

Då sade Herren till honom: Lös dina skor af dina fötter; ty det rum, som du står uppå, är ett heligt land. Jag hafver väl sett mins folks tvång, som är uti Egypten, och hafver hört deras suckan, och är nederstigen till att frälsa dem; så kom nu hit, jag vill sända dig uti Egypten. Denna Mosen, som de försakade, sägande: Ho gjorde dig till höfvitsman och domare? honom (säger jag) hafver Gud sändt för en höfvitsman och förlossare, genom Ängelens hand, som honom syntes i buskanom. Han förde dem ut, görandes under och tecken uti Egypten, och uti röda hafvet, och uti öknene, i fyratio år. Denne är Moses, som sade till Israels barn: En Prophet skall Herren, edar Gud, uppväcka eder af edra bröder, såsom mig; honom skolen I höra. Denne var den som uti församlingen, i öknene, var med Ängelen, som talade med honom på Sina berg, och med våra fäder; han undfick lifsens ord, till att gifva oss; Hvilkom edre fäder ville icke lydaktige vara; utan drefvo honom ifrå sig, och vände sig om med sitt hjerta till Egypten; Sägande till Aaron: Gör oss gudar, som gå för oss; ty vi vete icke hvad denna Mosi vederfaret är, som oss utfört hafver af Egypti land. Och gjorde de en kalf, i de dagar, och offrade offer till afgudar, och fröjdade sig öfver sina händers verk. Då vände Gud sig om, och gaf dem der till, att de dyrkade himmelens härskap; såsom skrifvet står i Propheternas bok: I Israels hus, hafven I ock i de fyratio år offrat mig i öknene offer och fä? Och I upptogen Molochs tabernakel, och edars Guds Remphans stjerno; de beläte, som I gjort haden, till att tillbedja dem; och jag skall bortkasta eder utom Babylonien. Våre fader hade vittnesbördsens tabernakel uti öknene; såsom han dem förskickat hade, sägandes till Mosen, att han skulle göra det efter den eftersyn, som han sett hade; Hvilket ock våre fäder anammade, och förde det med Josua uti det land, som Hedningarna innehade, hvilka Gud utdref för våra fäders ansigte, intill Davids tid; Hvilken fann nåd för Gudi, och bad, att han måtte finna ett tabernakel till Jacobs Gud. Men Salomon byggde honom ett hus. Dock den Aldrahögste bor icke uti de tempel, som med händer gjord äro, såsom Propheten säger: Himmelen är mitt säte, och jorden är min fotapall. Hvad hus viljen I då bygga mig, säger Herren; eller hvad rum är till mina hvilo? Hafver icke min hand gjort detta alltsammans? I hårdnackade, och oomskorne i hjertat och öron, I stån alltid emot den Helga Anda; såsom edra föder, sammalunda ock I. Hvilken af Propheterna hafva icke edra fäder förföljt? De hafva ihjälslagit dem som förkunnade dens Rättfärdigas tillkommelse, hvilkens förrädare och dråpare I nu voren; I, som undfingen lagen genom Änglaskickelse; och höllen den intet. Då de detta hörde, skar det dem i deras hjerta, och beto samman tänderna öfver honom. Men han, full af dem Helga Anda, såg upp i himmelen, och fick se Guds härlighet, och Jesum stå på Guds högra hand. Och han sade: Si, jag ser himmelen öppen, och menniskones Son stå på Guds högra hand. Då ropade de med höga röst, och höllo sin öron till, och stormade alle tillika till honom; Och drefvo honom utu staden, och stenade honom. Och vittnen lade sin kläder af vid en ung mans fötter, som het Saulus. Och de stenade Stephanum; och han åkallade, och sade: Herre Jesu, anamma min anda. Och så böjde han sin knä neder, och ropade med höga röst: Herre, räkna dem icke denna synden. Och när han hade det sagt, af somnade han.

Apostlagärningarna 7:33-60 Svenska 1917 (SVEN)

Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark. Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten. Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år. Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.' Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder. Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.' Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:  'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer  under de fyrtio åren i öknen,  I av Israels hus?  Nej, I buren Moloks tält  och guden Romfas stjärna,  de bilder som I hade gjort för att tillbedja.  Därför skall jag låta eder föras åstad  ända bortom Babylon.' Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se. Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid. Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud. Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom. Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger:  'Himmelen är min tron,  och jorden är min fotapall;  vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,  och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?  Min hand har ju gjort allt detta.' I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.» När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom. Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.» Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.» Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.

Apostlagärningarna 7:33-60 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark . Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten. Denne Mose som de avvisade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare? , honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var denne Mose som sade till Israels barn: En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets. Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss. Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus ? Ni bar Moloks tält och er gud Refans stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon . Våra fäder hade vittnesbördets tält i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger: Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta? Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den." När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus. Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.

Apostlagärningarna 7:33-60 nuBibeln (NUB)

Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’ Gud sände alltså tillbaka samma Mose som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’ Genom ängeln som visade sig i törnbusken sände Gud honom att vara ledare och befriare. Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, genom Röda havet och fram genom öknen under 40 år. Det var Mose som sa till israeliterna: ’En profet lik mig ska Gud låta stå upp ur era bröders led.’ Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till våra förfäder då de var samlade i öknen. Han fick ta emot levande ord och överlämna dem till oss. Men våra förfäder ville inte lyda utan satte sig upp mot Mose och i sina hjärtan vände de tillbaka till Egypten. De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.’ Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något som de själva hade tillverkat. Men Gud vände sig bort och lät dem tjäna himlakropparna, som det står i profeternas bok: ’Frambar ni slaktoffer eller matoffer åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni Israels folk? Ni bar väl omkring Moloks tält och er gud Romfas stjärna, bilder som ni själva gjort för att tillbe. Därför ska jag föra er bort till ett land bortom Babylon.’ På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju: ’Himlen är min tron och jorden min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats? säger Herren. Har inte min hand gjort allt detta?’ Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.” När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida!” Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han.

Apostlagärningarna 7:33-60 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Men Herren sa till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten [som min budbärare]. [2 Mos 3:7-810] Denne Mose som de avvisade när de sa: Vem har satt dig till ledare och domare? [2 Mos 2:14] – honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var denne Mose som sa till Israels söner (barn): En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets. [5 Mos 18:15. Jesus är denna profet som är lik Mose, se Apg 3:22Luk 9:35.] Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss. Men våra förfäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. De sa till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [2 Mos 32:1] De gjorde även en kalv vid den tiden och de bar fram offer åt avguden (avbilden) [2 Mos 20:4] och gladde sig över sina händers verk. Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok [Amos]: ’Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? [Nej!] Ni bar med er tältet [tabernaklet på samma sätt som arken (2 Mos 25:14); hebreiska sikot kan syfta på avguden Sikkot, se Amos 5:26] för att tillbe Molok [den kanaaneiska guden över solen och himlen] och era avbilder av gudastjärnan Refan [grekisk direktöversättning av hebreiska Kevan, ett annat namn för planeten Saturnus som också tillbads av egyptierna]. Därför ska jag föra bort er i fångenskap bortom Babylon.’ [Amos 5:25-27] Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom. Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. [1 Kung 8:1-21] Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten [Jesaja] säger [ju]: Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta? [Jes 66:1-2. Den retoriska frågan är hur en byggnad skulle kunna rymma Gud, som har skapat universum.] [Fram till nu har Stefanos återberättat den judiska historien, men nu riktar han sig till Stora rådet, Sanhedrin. Hittills har han inkluderat sig själv när han sagt ’våra förfäder’, se vers 19, 38, 39, 44. Nu säger han ’era förfäder’. Det är lätt att hålla med om att avgudadyrkan var fel förr, men svårare att erkänna att det kan vara på samma sätt i dag i mitt liv.] Hårdnackade (obstinata, envisa) är ni [Mose använde liknande språkbruk, se 2 Mos 32:9] och oomskurna till hjärta och öron! [På utsidan är ni judar, men i hjärtat är det ingen skillnad mellan er och andra folk!] Ständigt [ända sedan Moses tid] gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era förfäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fått undervisningen [Torah – gr. nomos] förmedlad av änglar [5 Mos 33:2Gal 3:19] men inte hållit den.” [Här avbryts Stefanos. Det är troligt att han skulle fortsatt och uppmanat till omvändelse, precis som Petrus tidigare gjort i sitt tal, se Apg 3:19-21.] När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och gnisslade tänder mot Stefanos. Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet (prakt, ära, glans), och Jesus som stod på Guds högra sida. [Vanligtvis porträtteras Jesus sittande vid Faderns högra sida, men här står han upp för att beskydda och ta emot dem som dör martyrdöden.] Han sa: ”Se! Jag ser himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida.” [Stefanos ser upp igenom alla himlar ända till den högsta, där Guds tron är.] Men då vrålade de med hög röst och höll för sina öron [för att inte höra det Stefanos sa som de ansåg vara hädelse] och stormade alla på en gång emot honom. När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus. [Ordet ”ung man” beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:122:20.] Medan de stenade Stefanos bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” [Han citerar från samma psalm som Jesus bad på korset, se Ps 31:6Luk 23:46.] Sedan föll han ner på sina knän och ropade ut med hög röst: ”Herre, håll inte denna synd mot dem.” När han hade sagt detta somnade han in.

Apostlagärningarna 7:33-60 Bibel 2000 (B2000)

Men Herren sade till honom: Ta av dig dina skor, ty platsen där du står är helig mark. Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, jag har hört deras suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Kom, jag skall sända dig till Egypten. Denne Mose som de hade avvisat med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud att vara både ledare och befriare när han lät ängeln visa sig för honom i törnbusken. Det var Mose som ledde deras uttåg och som gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. Det var Mose som sade till israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta stå upp ur era bröders led. Det var han som i folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder det som ängeln talade till honom på Sinai. Han tog emot levande ord för att ge dem vidare till oss. Men våra fäder ville inte lyda honom utan stötte honom ifrån sig. De önskade sig tillbaka till Egypten och sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte. Under den här tiden gjorde de en kalv och bar fram offer åt avguden och höll fest i glädje över sina händers verk. Men Gud vände sig bort och lät dem dyrka den himmelska hären, som det står i profetboken: Varken slaktoffer eller andra offer frambar ni åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni som är Israels folk. Ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni gjort för att tillbe. Därför skall jag fördriva er till landet bortom Babylon. I öknen hade våra fäder förbundstecknets tält, inrättat så som den som talade med Mose hade bestämt, nämligen efter den förebild Mose fick se. Och fäderna tog det i arv och förde det hit under Josua, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för våra fäder. Här stod det till Davids tid, och David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud. Men Salomo byggde ett hus åt honom. Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand. Som profeten säger: Himlen är min tron, jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, var skulle min viloplats vara? Har inte mina händer gjort allt detta? Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.« När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han.