1 Moseboken 1

Skapelseberättelsen

Introduktion

(1 Mos 2:4-9; Job 38:4-11; Joh 1:1-5)

1I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. 2Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. tóho vabóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen.

[Uttrycket ”himlar och jord” beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). Vers 1-2 är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med vers 3. Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med ”Och Gud sa”. Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta.

Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben ”darrar”. Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.]

[ Jesus i skapelsen

Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i Kol 1:16 säger:

För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga.

Frasen ”i honom” kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som ”genom/i den förste, den bäste” – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord.

Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver:

bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets.

Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är ”himlarna”, är objekt i satsen. I Upp 1:8 säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven alef ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven tav ursprungligen skrevs.

Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om ”den förste och den siste” som en dag ska dö en försoningsdöd på korset. ]

Sex skapelsedagar

Dag ett – ljuset skiljs från mörkret

3Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljus” – och det blev ljus [över jordens yta].

4Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång]. 5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom echad).

[Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet ”första” används grundtalet ”ett” (hebr. echad). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (1 Mos 2:24). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första ”hela dagen” som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet ”dag” (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag).

Frasen ”det blev kväll och det blev morgon” återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.]

[ Skapelsedagarna

Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (vers 3). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14.

Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan:

• Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra.

• Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv.

• De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana.

Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är ”den dag” (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (Jos 8:25). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (Ps 77:3). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för ”när” eller ”om” (1 Mos 2:16, 17; 2 Mos 10:28; 3 Mos 14:57; Ps 20:10). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med ”det blev kväll och det blev morgon” vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.]

En andra dag – atmosfären

6Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten.” 7Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) utsträckningen [atmosfären]. Och han skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan (kom från) utsträckningen.

Och det skedde så. 8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim).

Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni).

[Ordet ”utsträckning” är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär.

Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder ”där” och då blir betydelsen ”vattnet där (uppe)”. En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen ”eld-vattnen” (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dualformen och översätts därför ibland som ”himlar”, se Ps 115:16. Himlen används om stjärnhimlen (1 Mos 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30; 2 Kor 12:2). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.]

En tredje dag – jorden börjar grönska

9Och Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda).” Och det skedde så. 10Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

11Och Gud (Elohim) sa:

Låt jorden grönska (spira – hebr. dasha) av grönska (vegetation – hebr. deshe):

fröbärande växter,

fruktträd som

bär (gör – hebr. asah) frukt enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min)

som har frö i sig

utöver jorden.

Och så blev det.

12Ja, jorden frambringade grönska (vegetation) – fröbärande växter enligt sitt slag och träd som bär frukt enligt sitt slag.

[Vers 11 är formad som en kiasm där den första raden hör ihop med den sista, den andra med den näst sista, osv. Frasen ”Låt jorden grönska av grönska” hör ihop med ”utöver jorden”. I nästa nivå hör fröbärande växter ihop med frasen ”som har frö i sig”. Centralt står ”fruktträd som bär frukt enligt sitt slag”.

Hebr. deshe är ett generellt ord för grönska. Hebr. min kommer från en rot med betydelsen ”dela upp, portionera ut”, ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur. Begreppet används såväl för stora huvudgrupper av djur som för specifika arter, se vers 11, 12, 21, 24 och 25. Se även 1 Mos 6:20. Att jorden (hebr. erets) grönskar innebär att marken nu får vegetation, men här ingår även alla vattenväxter i havet, se vers 9-10.]

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

13Det blev kväll och det blev morgon – en tredje dag (hebr. jom shlishi).

[Detta är den enda dagen då Gud säger ”det var gott” två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på ”tredje dagen”, se Joh 2:1.]

[Det finns en parallell symmetri mellan de tre första dagarna (dag 1-3) och de tre följande dagarna (dag 4-6):

• Ljus och tid – Första dagen fokuserar på ljuset och natt avskiljs från dag, tiden startar. Fjärde dagen tilldelas himlakropparna sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år.

• Vatten och luft – Andra dagen handlar om vattnet och atmosfären som bildar ett livsutrymme (luften). Femte dagen fylls vattnet och luften med liv.

• Torr mark – Tredje dagen träder marken fram och börjar grönska. Den sjätte dagen fylls den med liv.]

En fjärde dag – himlakropparna får sin uppgift

14Och Gud (Elohim) sa: ”Låt ljusen (ljuskällorna, ljusbärarna – hebr. maor) på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dagen och natten, och de ska vara som tecken för [att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år. 15Ja, de ska vara som ljus (hebr. maor) på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden”. Och det skedde så.

16Och Gud (Elohim) satte (tillförordnade – hebr. asah) de två ljusen,

det större [solen] för att råda över dagen,

och det mindre [månen] för att råda över natten – liksom stjärnorna [gör].

[Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord för att skapa/göra används i skapelseberättelsen:

• Bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och sist i berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3).

• Asah är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]

17Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden 18och för att råda över dagen och natten samt för att göra åtskillnad (separera) mellan ljuset och mörkret [dagen och natten, se vers 14].

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

19Det blev kväll och det blev morgon – en fjärde dag (hebr. jom revii).

[Alla andra av skapelsens dagar namnger Gud det han gjort (dag 1-3, se vers 5, 8 och 10) eller välsignar (dag 5-6, se vers 22 och 28). Dag fyra sker inget av detta. Himlakropparna blir inte till, det enda som sker är att deras funktion proklameras. De ska tjäna skapelsen på jorden, inte vägleda genom stjärntecken och astrologi. De är inte heller gudar som ska tillbes, se 2 Kung 21:3.]

[ Tid och rum

I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här i Bibelns första verser anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden.

Himlakropparna är grunden för vår tidsuppfattning och tideräkning. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med antal dagar i vare sig en månad eller ett år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.

Det hebreiska ordet för år (shana. se vers 14) består av tre bokstäver (shin–nun–he) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Ett normalår i den hebreiska kalendern har 355 dagar, vilket exakt motsvarar det numeriska värdet. Den hebreiska kalendern har tolv månader, men kompenserar för detta genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Se även 2 Mos 12:2 för mer om månaderna.]

En femte dag – vattnet och luften fylls av liv

[Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet ”flygande varelser” (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter, fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.]

20Och Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet vimla av vimlande levande varelser och låt flygande varelser flyga över jorden mot himlens utsträckning (ordagrant: på ansiktet av himlens utsträckning).”

[Skapelseberättelsen har ett ”jordiskt” perspektiv. Fåglarna ses från jorden, som när man tittar upp på flygande fåglar med ”himlen” som bakgrund.]

21Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) de stora havsdjuren (hebr. tanin gadol), och alla levande rörliga varelser som vimlar i vattnet enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt varje bevingad flygande varelse, enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! 22Och Gud (Elohim) välsignade dem genom att säga: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll vattnen i haven; och flygande varelser (fåglar, insekter) föröka er på (utöver) jorden.”

23Det blev kväll och det blev morgon – en femte dag (hebr. jom chamishi).

Den sjätte dagen – landdjur och människan

[När landdjuren beskrivs används tre olika hebreiska ord som beroende av vad de kontrasteras mot eller kompletteras med ska förstås på olika sätt. Alla tre kan användas för att beskriva allt djurliv på land:

• Chajah betyder ”levande” och används för djur i allmänhet. Det kombineras två gånger med jorden (hebr. chajat haarets). I vers 24 kontrasteras det mot boskapsdjuren (hebr. behemah) och ska därför förstås som de vilda djuren. Då används översättningen ”markens djur”. I vers 30 kontrasteras det mot himmelens flygande varelser och avser då alla landdjur. Då används översättningen ”allt levande på jorden”.

• Behemah beskriver boskapsdjur (tamdjur) om det kontrasteras till markens djur (vilda djur). Men är kontrasten till kräldjur och andra smådjur (hebr. remes) avses alla större djur på land och då används översättningen ”fyrfotadjur”. Om behemah kontrasteras till flygande varelser och fisk är betydelsen alla djur på torra land – landdjur.

• Remes betyder något som ”rör sig” ”krälar” eller ”kryper”. Det kan specifikt beskriva djur som rör sig eller krälar nära marken. Det syftar då på kräldjur, groddjur, små däggdjur, spindlar med mera. Men ordet kan även fungera som en sammanfattning av alla djur – allt som rör sig. Remes hör ihop med verbet ramas som betyder ”röra sig, slingra sig, kräla”.]

24Och Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser enligt sitt slag:

boskapsdjur (tamdjur – hebr. behemah)

och kräldjur (smådjur – hebr. remes)

och markens djur [vilda djur] enligt sitt slag.”

Och det skedde så.

25Ja, Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) markens djur [vilda djur] enligt sitt slag och boskapsdjuren [tamdjur] enligt sitt slag och allt som kryper (krälar, rör sig – hebr. remes) på marken enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

[ Människan

Nu kommer berättelsens absoluta höjdpunkt: Människan ska skapas. Detta lyfts fram på flera sätt. Gud använder första person plural ”låt oss” när han talar. Det förekommer endast här i skapelseberättelsen. Samma sätt för Gud att tala förekommer bara två gånger till i Moseböckerna, även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. En naturlig tolkning är att Gud talar med de andra personerna i treenigheten: Sonen och Anden (alternativt till hela det himmelska hovet, inklusive änglarna).

Till skillnad från alla djur skapas människan som Guds avbild. De två hebreiska orden tselem och demot används. Ordet avbild (hebr. tselem) kan avse fysiska avbildningar, t.ex. avgudabilder (4 Mos 33:52; Hes 7:20). Det avbilden representerade menade man var närvarande i avbilden, hans ande bodde där. Men ”avbild” används också om den funktion farao hade som representant för solguden Ra på jorden. Att människan skapas till Guds avbild – till Guds likhet – kan man förstå som att människan skapas för att fungera som Guds representant på jorden. Det är människan som ska råda över resten av skapelsen. Människan är en avbild av Gud även genom att hon är en andlig varelse, som Guds Ande kan bo i (Joh 4:24). Att avbild kombineras med ”till hans likhet” (hebr. demot) gör också att människan har en viss yttre likhet med Gud. Genomgående i Bibeln när någon ser Gud i en syn så beskrivs han som ”människolik” (han sitter på en tron, bär en mantel, osv), alla olikheter till trots.]

26Och Gud (Elohim) sa: ”Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot).

[Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.]

De ska råda (ha auktoritet, ansvara)

över havets fiskar och

över himmelens flygande varelser och

över landdjuren (hebr. behemah).

Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv].”

______

27Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.

Man och kvinna skapade han dem.

______

[Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:

Gud skapade människan

som sin avbild,

som Guds avbild

skapade han henne.

Man och kvinna

skapade han

dem.]

28Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet)

över havets fiskar och

över himmelens flygande varelser och

över allt levande som rör sig på jorden [torra land].”

29Och Gud (Elohim) sa: ”Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag ger er varje fröbärande växt på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. 30Ja, även för allt levande på jorden [alla landdjur] och för alla himmelens flygande varelser. Ja, för allt som rör sig på jorden som har livets anda i sig: varje grön växt är till föda.”

Ja, så blev det.

31Och Gud (Elohim) betraktade allt som han hade gjort (hebr. asah) [undersökte allt noggrant]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Detta är den enda dagen då något är mycket gott (hebr. tóv meód), jfr vers 10, 12, 18 och 21.]

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shishi).

[De första fem dagarna står i obestämd form: dag ett (vers 5), en andra dag (vers 8), en tredje dag (vers 13), en fjärde dag (vers 19), en femte dag (vers 23). Sedan bryts mönstret och bestämd artikel används: den sjätte dagen (vers 31) och den sjunde dagen (1 Mos 2:2, 3). Även på detta sätt sticker de två sista dagarna ut som speciella dagar.]

Atualmente Selecionado:

1 Moseboken 1: SKB

Destaque

Copiar