1 Moseboken 43
43
Den andra resan till Egypten
1Hungersnöden var svår i landet. 2När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sa deras far till dem: ”Gå igen och köp oss lite mat.”
3Juda talade till honom och sa: ”Mannen varnade oss tydligt och sa: ’Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.’ 4Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat, 5men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sa till oss: ’Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.’ ”
6Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sa: ”Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har berättat för mannen att ni hade ännu en bror?”
7De svarade: ”Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sa: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi berättade för honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?”
8Juda sa till sin far Israel: ”Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små. 9Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt. 10Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan har varit tillbaka en andra gång.” [Detta var ett anmärkningsvärt uttalande från Juda. Vi anar att hans hjärta var ångerfullt. Juda hade själv förlorat två söner, se 1 Mos 38:7, 10, han förstod verkligen sin fars känslor och kunde av personlig erfarenhet känna med honom.]
11Deras far Israel sa till dem: ”Om det måste vara så nu, så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.] 12Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag. 13Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen. 14Må Allsmäktig Gud (El Shaddaj) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simeon, se 1 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad).” [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.]
[Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
15Männen (hebr. enosh) [Josefs bröder] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef. 16När Josef såg Benjamin med dem sa han till dem över sitt hus [betjänterna]: ”För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag.”
17Mannen (hebr. ish) [en av betjänterna i huset] gjorde som Josef bett honom och han förde in männen (hebr. enósch) i Josefs hus. 18Männen [Josefs bröder] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sa: ”På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor.”
19De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset 20och sa: ”Min herre (hebr. adón), vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången, 21men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer. 22Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar.”
23Då sa han: ”Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud (Elohim) har gett er skatter i era säckar. Jag har fått era pengar.” Sedan förde han ut Simeon till dem.
24Mannen (hebr. ish) [Josefs tjänare] tog in männen (hebr. enosh) i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder. 25De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
26När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken. 27Han frågade dem om deras hälsa och sa: ”Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?”
28De svarade: ”Din tjänare, vår far, mår väl, han lever fortfarande.” Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
29Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, sin [egen] mors [Rakels] son, och sa: ”Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?” Han sa vidare: ”Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig, min son.” 30Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
31Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sa: ”Duka fram mat.”
32De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man associerade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.] 33De satt framför honom, den förstfödde [främst] enligt sin förstfödslorätt, och den yngste efter sin ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.] 34Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom.
[Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]
Sélection en cours:
1 Moseboken 43: SKB
Surbrillance
Partager
Copier
Tu souhaites voir tes moments forts enregistrés sur tous tes appareils? Inscris-toi ou connecte-toi
© Svenska Kärnbibeln
