Psaltaren 71
71
Psalm 71 – Hela livets Gud
[Flera hebreiska manuskript sätter ihop Psalm 70 och 71 till en psalm. Båda är böner om hjälp, men de har också olikheter. Psalm 70 är kortfattad och rakt på sak medan Psalm 71 är mer reflekterande. Vers 9, 17 och 18 talar om ålderdomen. Det är inte en desperat bön utan snarare en eftertänksam bön av någon som levt ett helt liv och förtröstat på Guds trofasthet.
Ett nyckelord är Guds rättfärdighet som nämns i vers 2, 15, 16, 19 och 24. Ett annat tema är tid. Psalmen berör alla livets stadier – ungdom, medelålder och ålderdom. Vers 18 indikerar att psalmisten är mitt i livet och förtröstar på Gud även när han blir gammal och grå. Redan i första versen, med ordet ”aldrig” (hebr. olam) finns tidsbegreppet med. I vers 17-19 används ordet ”ända till” (hebr. ad) fyra gånger och mynnar ut i att Guds rättfärdighet når ända till den högsta himlen. Psalmens slutsats är att Guds rättfärdighet kan proklameras i livets alla åldrar och skeenden.
Flera tidigare psalmer citeras:
Vers 1-3 nästan exakt från Ps 31:2-4
Vers 5-6 innehållsmässigt från Ps 22:10-11
Vers 11 från Ps 22:2
Vers 12-13 liknar Ps 35:22; 38:22; 40:14-15
Vers 18 har tankar från Ps 22:22, 30-31
Vers 24 från Ps 35:4, 26; 40:15
Författare: inte angiven, men mycket av materialet är hämtat från psalmer som har David som författare, se Ps 22:1; 31:1; 35:1; 38:1; 40:1. Den grekiska översättningen Septuaginta anger David som författare, men även att Jonadav har varit med och sammanställt psalmen.
Struktur:
1. Du har alltid varit mitt hopp, vers 1-8
2. Oro för framtiden, vers 9-11
3. Bön, vers 12-18
4. Lovprisning, vers 19-24]
[Av David. Av Jonadav och de första som togs tillfånga.]
1 [Ovan är ett tillägg i den grekiska översättningen Septuaginta som inte finns i den hebreiska texten. Psalm 71 är den första psalmen sedan Psalm 33 som inte har en inledning i den hebreiska texten. Psalm 43 saknar också inledning, men hör tydligt ihop med Psalm 42 med gemensam refräng som återkommer i båda psalmerna. Liknande strukturella samband finns mellan Psalm 9 och 10. Psalm 71 och 70 hör ihop, men inte lika tätt som 9-10 och 42-43. Eftersom flera hebreiska manuskript kombinerar dessa två psalmer är det naturligt att det inte finns en inledning. Det är också förståeligt hur de grekiska översättarna lade till David som författare, eftersom mycket av materialet kommer från andra psalmer som David författat. Hänvisningen till Jonadav pekar på att psalmen sammanställdes efter exilen i Babylon.]
______
Du har alltid varit mitt hopp
I dig, Herre (Jahveh), har jag min tillflykt (finner jag vila och trygghet),
låt mig aldrig komma på skam (skämmas). [Ps 31:2]
2Rädda (ryck bort; lyft upp) mig genom din rättfärdighet, befria (bered en flyktväg för) mig;
vänd ditt öra (lyssna noga) till mig och rädda (fräls) mig. [Ps 31:3]
3Var min beskyddare och tillflykt,
en stark befäst borg där jag kan bo (komma gång på gång och vara trygg).
Du har befallt (har bestämt dig för) att rädda mig,
för du är min klippa [höga och ointagliga bergskam] och min borg (fästning). [Ps 31:4]
4Min Gud, befria mig från den orättfärdiges hand (den ondes grepp),
rädda mig undan den grymma förtryckaren genomsyrad av ondska.
[Ordagrant ”den syrade mannen”. Det är jästen som gör att hela degen jäser och blir syrad. Ordet målar upp en bild av en rakt igenom grym man som är helt genomsyrad av ondska. Genom hela Bibeln är jäst en bild på ondska, se t.ex. 1 Kor 5:8.]
5För du är mitt hopp (den som gett och ger mig framtidstro),
Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), Herre (Jahveh, Guds namn),
min förtröstan (trygghet) ända från min ungdom.
[Vers 5 är fint strukturerad. Den ramas in av två substantiv som är synonymer och centralt finns Herren Gud – Adonaj JHVH. Hopp (hebr. tiqvah) handlar om det som vi ser fram emot. Förtröstan (hebr. mibtach) om personen vi ser till för vårt hopp.]
6Du har varit mitt stöd (du har upprätthållit mig) från moderlivet [redan innan jag föddes ända fram tills nu],
ja, du förlöste mig från moderlivet.
Min lovsång (tillbedjan, tacksägelse, glädje) är ständigt i dig.
7Jag är som ett tecken för många [något människor förundras över, en varning, något olycksbådande],
men du är mitt starka beskydd.
8Min mun är fylld med ditt lov
och med din ära hela dagen.
Oro för framtiden
9Kasta inte bort mig när jag blir gammal,
när min styrka veknar (på grund av hög ålder),
överge mig inte.
10För mina fiender talar emot mig,
de som söker efter mitt liv (min själ) smider konspiratoriska planer
11och säger: ”Gud har övergett honom,
jaga honom och ta fatt honom för ingen kommer att rädda honom.”
Bön
12Gud (Elohim), var inte långt borta,
min Gud (Elohim), kom snabbt (fort) till min räddning.
13Låt dem skämmas och förtäras,
de som är ute efter mitt liv (min själ).
Låt dem övertäckas med förakt och förvirring,
de som söker min ofärd (undergång).
[Vers 12-13 är tematiskt och rent fysiskt psalmens centrum. Ordet ”skämmas” (hebr. bosh) återfinns i första och sista versen, och här i vers 13.]
Förtröstan och lovprisning
[Bönen övergår nu till lovprisning:]
14Men jag (för min del), jag vill vänta (ivrigt hoppas) oavbrutet
och prisa dig mer och mer.
15Min mun ska räkna (räkna upp, skriva om – hebr. safar) [förkunna]
din rättfärdighet (rättvisa, trofasthet)
– hela dagen [alltid, ständigt] –
din frälsning,
för jag vet inte antalet (numren; kan inte skriva – hebr. sefora).
[Sista frasen kan översättas ”jag vet inte numren” (av alla dagar, se Ps 40:6) eller ”jag kan inte skriva”. Det kan syfta på det som sagts och syftar då på storheten i Guds rättfärdighet och frälsning, eller framåt på vers 16 och alla Guds gärningar och rättfärdighet.]
16Jag ska komma med dina mäktiga gärningar, Herre (Adonaj), Gud (Jahveh).
Jag ska komma ihåg din rättfärdighet, din ensam (exklusiva rättfärdighet).
17Gud (Elohim) du har undervisat mig från min ungdom
och ända tills nu [till denna dag som idag är] berättar jag om dina underbara gärningar.
18Så även när jag blir gammal och grå [ska jag fortsätta att göra det].
Gud (Elohim), överge mig inte,
ända tills dess att jag berättat om din starka arm för nästa generation,
om din makt till alla (generationer) som kommer
19och din rättfärdighet, Gud (Elohim), som når ända till [högsta] himlen [singular].
[Vers 17-19 kopplas ihop med hebr. ad som används fyra gånger och översätts ”ända till/tills/när”.]
Du har gjort stora ting Gud (Elohim),
vem är som du (vem kan jämföras med dig)?
20Du lät mig se (få uppleva) många bekymmer (trånga passager, känslomässigt pressade situationer) [plural]
och mycket ondska (lidande) [plural],
du ska återuppliva oss igen,
från jordens djup ska du låta mig komma upp igen.
21Låt min storhet öka (upprätta mig igen, ära mig stort)
och vänd dig om (omslut mig) och trösta mig (känn min smärta, agera och vänd min sorg till hopp).
[Ordet ”storhet” används ofta om Guds storhet, se Ps 145:3. Det kan vara anledningen till att den grekiska översättningen Septuaginta skriver ”Låt din storhet öka” och förtydliga att det inte är en högmodig bön om egen storhet utan syftar på ”de stora ting Gud gjort”, se vers 19. Storhet och stor har samma hebreiska rot. Denna bön om återupprättelse hör också ihop med psalmens genomgående bön att inte komma på skam, se vers 1, 13 och 24. De två sista verben är rika på innebörd. Hebreiska savav betyder att återvända, cirkla runt och omsluta. Det sista ordet nacham, som ibland översätts ”ångra” betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Psalmisten ber att Gud ska känna med honom, men också komma och ge hopp, tröst och räddning, se 1 Mos 6:6; Ps 23:4.]
22Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig med nevel-lyra [bärbart instrument med vanligtvis tolv strängar]
för din sanning, min Gud (Elohim).
Jag ska sjunga ditt lov med kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa med ljusare toner, se Ps 33:2]
Israels Helige.
23Mina läppar ska jubla (triumfera, ropa i glädje), när jag sjunger ditt lov,
hela min varelse (min själ), som du har återlöst (befriat).
24Ja, min tunga ska dagen lång tala om (lågmält begrunda) [Jos 1:8] din rättfärdighet,
eftersom de fick skämmas (de bleknade; de blev konfunderade),
eftersom de blev förödmjukade (de rodnade; de blev generade)
[de hamnade i förvirring och skam dessa] som försökte skada mig.
Currently Selected:
Psaltaren 71: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
