Predikaren 2
2
3. Nöje – leva för dagen
1Jag, jag själv [jag upprepas för att ge betoning, se Pred 1:16] säger i mitt hjärta: ”Kom, jag ska pröva dig med munterhet och glädje i det goda” Och se, även detta är fåfänga (något som försvinner snabbt; tomhet).
2Jag sa om skrattet: ”Det är dårskap”,
och om glädjen (munterheten – hebr. simchah): ”Vad gör den för nytta (vad tjänar det till)?”
[Ordet som här översätts dårskap, delar rot med ordet för lovprisning och halleluja. Det visar oss att skrattet kan vara både det bästa och det sämsta. Eftersom detta är i ett filosofiskt resonemang bör man förmoda att motivet till skratt och munterhet är avgörande för om det ska betraktas som dårskap eller lovprisning.
Besvikelse: Skratt och glädje ger inte heller svaret på livets mening, när allt är över så har inget åstadkommits.]
4. Alkohol – verklighetsflykt
3Jag sökte i mitt hjärta hur jag skulle kunna skämma bort mitt kött (min kropp) med vin, och mitt hjärta ledsagade sig självt med vishet om hur man håller fast vid dårskap, till dess jag såg vad som är bäst för människosläktets söner, vad de ska göra under himlarna de få dagarna av sina liv.
[Besvikelse: Frågan om livets mening kan inte tryckas ner med alkohol och droger.]
5. Arbete – rikedom
4Jag gjorde mig stora planer, jag byggde hus, jag planterade mig vingårdar, 5jag gjorde mig trädgårdar och parker och jag planterade alla slags fruktträd. 6Jag gjorde mig vattendammar för att bevattna skogen som växte upp med träd. 7Jag skaffade mig tjänare och tjänarinnor och tjänare föddes i mitt hus. Jag hade också en stor boskapshjord och småboskap, förutom allt som jag hade hos mig i Jerusalem. 8Jag samlade också åt mig silver och guld och skatter, sådana som kungar och provinser har som sina egna. Jag hade manliga sångare och kvinnliga sångare och människosönernas behag – kvinnor, väldigt många. 9Jag var stor och förökades mer än alla som varit före mig i Jerusalem, även min visdom förblev befäst.
10Vad än mina ögon önskade (begärde)
så nekade (hindrade) jag dem inget.
Jag undanhöll inte (vägrade inte) mitt hjärta någon glädje (hebr. simchah),
för mitt hjärta fann glädje i mitt arbete och detta var min del (vinning, lön) för allt mitt arbete.
11Sedan vände jag mig om [för att betrakta och kontemplera] allt som mina händer hade gjort
och arbetet som jag ägnat mig åt,
och se, detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind,
och det fanns ingen vinning under solen.
[Besvikelse: En människas arbete, livsverk och rikedom, ger inte heller varaktig tillfredsställelse med livet. Ordet glädje binder samman denna enhet med den tredje, se vers 2.]
6. Vishet – renlärigt leverne
12Jag, jag vände mig själv [jag upprepas för att ge betoning, se Pred 1:16] till att se på visheten, dårskapen och dumheten – för vad kan människan (hebr. adam) göra, som kommer efter kungen [Qohelet – Predikaren själv], förutom det som redan är gjort?
[Versen är inte helt lätt att översätta. Kungen kan syfta på Predikaren själv, kung Salomo, ”visa råd” eller Gud själv. En annan tolkning är att ”kungen” är den första människan som var Adam. Syftar det på Predikaren själv blir betydelsen till läsaren, att om han med alla sina resurser och möjligheter som kung inte lyckades hitta livets mening på dessa sju områden, ta honom på hans ord och tro inte att du själv kommer hitta det på något av dessa områden, det har redan prövats!]
13Sedan insåg jag att visheten skiljer sig från (överglänser) dårskapen
lika mycket som ljuset skiljer sig från (överglänser) mörkret.
14Den vise har ögon i sitt huvud (förmåga att se),
medan [den oresonlige] dåren vandrar i mörker.
Ändå insåg jag [djupt inom mig]
– samma händelse drabbar dem båda.
15Då sa jag i mitt hjärta:
”Som det händer för dåren
så kommer det också att hända för mig,
varför har jag då mer vishet?”
Så jag, jag talade i mitt hjärta:
”Detta är också fåfängt.”
16För av den vise mannen likaväl som dåren,
finns inget minne för alltid,
för i kommande dagar (tider)
är allt som varit (ägt rum) för länge sedan, bortglömt.
Och den vise mannen måste dö
precis som dåren.
[Besvikelse: Att leva vist har visst värde, men kan ändå inte förklara livets mening. Både den vise, på samma sätt som dåren, dör båda och är bortglömda. Ett nyckelord här är vishet (hebr. chochmah, se vers 12-13) som också används i sektion 2, se Pred 1:16-18.]
7. Filantropi – lämna ett arv för nästa generation
17Och jag hatade livet eftersom arbetet som görs under solen är smärtsamt för mig, för detta är fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind. 18Och jag, jag hatar allt mitt arbete som jag arbetar med under solen, eftersom jag ser att jag måste lämna det till en människa som ska komma efter mig, 19och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Oavsett kommer han att råda över allt arbete som jag har arbetat med och där jag har visat mig vis under solen.
Detta är också fåfängt. 20Därför vänder jag mig helt om för att få mitt hjärta att förtvivla om allt arbete som jag har arbetat med under solen. 21Det finns en människa vars arbete är gjort med vishet och med kunskap och med skicklighet, ändå ska det lämnas som en del (arvedel) till en människa som inte har deltagit i arbetet.
Detta är också fåfängt och en stor ondska.
22Vad har en människa för allt sitt arbete och för sitt hjärtas strävan som hon har arbetat med under solen? 23Alla hennes dagar är smärta (fyllda med lidande) och hennes sysselsättning förtret (arbetet är frusterande och ger besvikelse), inte ens på natten får hennes hjärta vila.
Detta är också fåfängt.
[Besvikelse: Vem vet vad nästa generation kommer att göra med de resurser som sparats åt dem, de kan t.o.m. använda dem till ondska och dårskap. Salomos son var Rehabeam.]
Slutsats
24Det finns inget bättre för en människa än att hon får äta och dricka och att hon kan låta sin själ njuta av sitt arbete. Detta såg jag också, att det är från Guds (Elohims) hand. 25För vem kan (ska) äta och vem kan (ska) njuta, åtskild från honom? 26För till den människa som är god i hans åsyn ger han vishet och kunskap (personlig erfarenhet) och glädje, men till syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög, för att det ska lämnas till den som är god i Guds (Elohims) åsyn.
Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.
Currently Selected:
Predikaren 2: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
