1 Samuel 17
17
Davids seger över Goliat
1Och filistéerna samlade ihop sina härar till strid. De samlades vid Socho [i Låglandet – hebr. Shefelah] som hör till Juda och slog läger mellan [staden] Socho och Azeka, vid Efes-Damim. 2Och Saul och Israels män var samlade och slog läger i Elah-dalen (Terebintdalen). De ställde upp sig till strid mot filistéerna. 3Filistéerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med den smala dalen mellan sig.
[Två olika ord för dal används här. I vers 2 är ordet emek som är en bredare som i Jezereldalen osv. I vers 3 används däremot gai som beskriver en smalare sektion.]
4Och en tvekampskämpe (en som själv står mellan två – hebr. benajim) steg fram från filistéernas läger som hette Goliat från Gat [nuvarande Tell Safi], vars längd var 6 alnar och en spann [dvs. närmare 3 meter] lång.
[En vanlig aln är 44,5 cm och en spann 22 cm (en halv aln, måttet mellan tummen och lillfingret på en utsträckt hand), vilket ger en längd på 2,9 meter! Den grekiska översättningen Septuaginta tonar ner måttet och skriver 4 alnar istället för 6. Måttet i den hebreiska texten är dock inte orimligt. Den längsta människan i modern tid, Robert Wadlow (1918-1940), var 2,72 m lång – bara 2 dm kortare än Goliat. Egyptiska brev från (Papyrus Anastasi I) från 1200-talet f.Kr. beskriver fruktansvärda kanaaneiska krigare som var 2,7 meter långa. Två kvinnliga skelett som vardera var strax över 2 meter långa har hittats i Jordandalen i Tell Saidije (troligtvis bibliska Tsaretan).]
5Han hade en bronshjälm på sitt huvud och var klädd i en rustning (bröstpansar – hebr. shirjon), och vikten på rustningen var 5 000 shekel brons [motsvarar totalt omkring 100 kg]. 6Och han hade benskenor av brons på sina ben och bar en sabel (kortare böjt svärd – hebr. kidon) över axeln (mellan sina skuldror). 7Och skaftet på hans spjut var som en vävares vävbom, och hans spjuthuvud vägde 600 shekel järn [omkring 7 kg], och hans sköldbärare gick framför honom.
8Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sa till dem. ”Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig. 9Om han kan strida mot mig och döda mig, då ska vi bli era tjänare, men om jag besegrar honom och dödar honom, då ska ni vara våra tjänare och tjäna oss.” 10Sedan sa filistén: ”Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera).” 11När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filistén blev de förfärade och mycket rädda.
[Det vanligaste attributet som Saul beskrivs med är ”mycket rädd”, se 1 Sam 10:22; 13:7; 15:24; 17:24; 18:12, 15, 29; 22:7-8; 28:5, 20, 21. I jämförelse nämns att David är rädd två gånger, för Achish (kungen i Gat, se 1 Kung 21:12) och Gud (2 Sam 6:9).]
12Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stridsfältet].
[David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13-16 nämns bara sju söner vid namn. I vers 13 nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikeböckerna.]
13Och Jishajs tre äldsta söner hade gått efter Saul i striden, och namnen på de tre sönerna som hade dragit ut i strid var: Eliav – hans förstfödde, Avinodav – den andre, och Shamma – den tredje. [1 Krön 2:13] 14Och David var den yngste och de tre äldsta hade följt Saul. 15Men David gick fram och tillbaka mellan Saul [i Elahdalen, där armén var] och Betlehem, för att valla sin fars får. [David bodde hos sin far i Betlehem där han tog hand om hans fars får, men gick regelbundet med understöd till sina bröder i Sauls armé. I vers 54 nämns Davids tält.]
16Filistén [Goliat] trädde fram (kom nära) morgon och kväll för att visa upp sig själv 40 dagar. [På grund av det långa ställningskriget som hållit på i 1,5 månads tid började provianten för Israels armé att tryta.]
17Då sa Jishaj till sin son David: ”Ta, nu (jag ber dig – hebr. na), till dina bröder [för deras räkning], en efa [22-36 liter] torkad säd [en säck] och dessa tio brödkakor – spring snabbt till lägret, till dina bröder. 18Och ta dessa tio ostar till härhövitsmannen över deras tusen, och till dina bröder ska du ta med dig hälsningar och höra hur de har det, 19och Saul och de och alla Israels män är i Elah-dalen (Terebintdalen), och strider med filistéerna.
20Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri. 21Och Israel och filistéerna ställde upp sig för strid, armé mot armé.
22Och David lämnade det han hade med sig i handen till en förrådsvakt och sprang till truppen och hälsade på sina bröder. 23Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filistén från Gat som hette Goliat, ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem. 24Och alla Israels män, när de såg mannen, flydde från honom och var mycket rädda.
25Och en israelisk man sa: ”Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel.”
26Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: ”Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?”
27Folket svarade honom på detta sätt och sa: ”Så ska det göras med den man som dödar honom.”
28Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sa: ”Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden.”
29David svarade: ”Vad har jag gjort nu? Var det inte bara en fråga (ett ord)?” 30Och han vände bort från honom till en annan och talade på samma sätt och folket svarade honom som förut. 31Och när orden var hörda som David talade, berättade de dem för Saul och han togs till honom.
32Och David sa till Saul: ”Låt ingen människas mod få falla (hjärta vara missmodigt). Din tjänare ska gå och strida med denne filisté.”
33Och Saul sa till David: ”Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare).”
34Och David sa till Saul: ”Din tjänare har varit en herde för sin fars får, och när det har kommit ett lejon eller en björn och tagit ett lamm från flocken 35har jag gått efter den och slagit den och räddat det ur dess mun, och när han rest sig mot mig har jag fångat den i hakskägget och slagit den och dödat den. 36Din tjänare har slagit både lejon och björn och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem eftersom han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé.”
37Och David sa: ”Herren (Jahveh) har gett mig ur lejonets mun och ur björnens mun, han ska ge mig ur filistéernas hand.”
Då sa Saul till David: ”Gå, och må Herren (Jahveh) vara med dig.” 38Och Saul klädde David med sina kläder och han satte en bronshjälm på hans huvud och klädde honom i en rustning (ett bröstpansar). 39Och David band sitt svärd på rustningen och han försökte gå, han hade inte prövat det.
David sa till Saul: ”Jag kan inte gå med detta för jag har inte prövat (är inte van vid, inte tränad med) det.” Och han tog av sig det.
40Och han tog sin stav i handen, valde ut fem släta stenar från bäcken, placerade dem i ett fodral som han lade ner i sin herdeväska, och med slungan i sin hand gick han rakt mot filistén. 41Filistén fortsatte gå framåt, med sin sköldbärare framför sig och de kom allt närmare David. 42När filistén nu tittade noga på David, såg han ner på honom (föraktade han honom), för David var bara en tonåring, rödlätt (ljushårig) och såg bra ut. [David var inte ärrad som andra soldater som varit med i krig tidigare.]
43Filistén sa till David: ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer emot mig med trästavar?” Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David.
44Sedan sa filistén till David: ”Kom hit så ska jag ge din kropp (kött) till himlens fåglar och markens djur.”
45David svarade filistén: ”Du kommer emot mig med svärd, spjut och sabel (lans, kortare böjt svärd – hebr. kidon), men jag kommer emot dig i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) namn, han som är Israels härars Gud och som du har hånat (hädat, förlöjligat, talat illa om). 46I dag ska Herren (Jahveh) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim), 47och alla som är samlade här i dag förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren (Jahveh) räddar (befriar). Detta är Herrens (Jahvehs) strid, och han ska ge er i vår hand.”
48Och det skedde när filistén reste sig och kom nära för att möta (attackera, gå i närkamp med) David, att David samtidigt sprang snabbt mot hären för att möta filistén. 49Och David stack ner sin hand i väskan och tog upp en sten och slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk djupt in i Goliats panna, och han föll ner med ansiktet mot marken.
50David övervann filistén med bara slunga och en sten. Han slog ner filistén och dödade honom. David hade inte ens ett svärd i sin hand. 51Och David sprang och stod över filistén och tog hans svärd och drog ut det ur dess skida och slog honom och högg av honom huvudet med det. Och när filistéerna såg att deras hjälte var död, flydde de. 52Och Israels män och Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons port. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till Shaarajim, ända till Gat och till Ekron. 53Och Israels söner återvände från jakten efter filistéerna och de förstörde deras läger. 54Och David tog filisténs huvud och bar upp det till Jerusalem, men han lämnade hans utrustning (vapen, rustning) i sitt tält.
[Varför bär David upp Goliats huvud till Jerusalem? På den här tiden fanns en plats som hette huvudskalleplatsen på Olivberget, där folken som bodde i landet före Israel brukade samla huvudena av dem som man besegrat i strid. Det är möjligt att David kände till detta och därför tog huvudet dit. Det var i så fall ett sätt för David att visa jevusiterna, som fortfarande bodde i Jerusalem, vad han gjort. Det är också en bild på att Jesus besegrar Satan på huvudskalleplatsen.]
[Nu följer en tillbakablick i vers 55-66 med mer detaljer om vad som hände innan striden. Här ges nu en bakgrund till vers 25 där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i vers 55-58 är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul. David hade ju tidigare spelat hos Saul, se 1 Sam 16:21-23.]
55Och när Saul såg David gå fram mot filistén sa han till Avner, härföraren över armén: ”Avner, vems son är denna yngling?” Och Avner svarade: ”Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det.” 56Och kungen sa: ”Fråga då vems son pojkspolingen är.”
57När David sedan återvände från slakten av filistén, tog Avner honom och förde honom till Saul med filisténs huvud i hans hand.
58Då sa Saul till honom: ”Vems son är du, du unge man?”
David svarade: ”Jag är din tjänare Jishajs son, betlehemiten.”
Currently Selected:
1 Samuel 17: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
