1 Moseboken 3
3
1Men ormen var listig (hebr. arom) [1 Mos 2:25], mer än alla markens djur som Herren Gud (Jahveh Elohim) hade gjort (hebr. asah).
[Författaren leker med olika ord som låter nästan lika men betyder olika saker. Här är det oskyld (hebr. aróm) och listig (hebr. arom). Senare (vers 7) används ytterligare ett snarlikt ord för naken (hebr. eróm) men till skillnad från aróm, som innebär att vara oskyldigt oskyld, hör eróm ihop med skam, att vara blottad.]
Han sa till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?” [Det är uppenbart att det inte är en vanlig orm, utan en representant för den Onde, se Upp 20:2.]
2Kvinnan sa till ormen: ”Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni.”
[Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett, se 1 Mos 2:16-17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet.]
4Då sa ormen till kvinnan: ”Ni ska verkligen inte dö [infinitiv absolutus]. 5Nej (hebr. ki – ger emfas), Gud (Elohim) vet att om ni äter av den så kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud (Elohim) – som förstår [har kunskap om] gott och ont.” [De kan göra allt, inklusive ta egna beslut om vad som är rätt och fel.]
[Ordagrant: ”bli som Gud kunnande/vetande gott och ont”. Man kan förstå ”gott och ont” som en merism som uttrycker ”allt” eller ”vad som helst”. Ormen hävdar att de ska bli kvitt sin mänskliga begränsning och kunna göra allt det som Gud kan, inklusive själva kunna besluta om vad som är gott och ont, utan att behöva bry sig om vad Gud säger.]
6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också.
[I denna vers finns fyra verb: såg, tog, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna.
Syndens konsekvenser – och nåd
De band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet].
[Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]
8De hörde Herren Gud (Jahveh Elohim) vandra (röra sig) i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Mannen och hans kvinna gömde sig för Herren Guds (Jahveh Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i trädgården.
9Herren Gud (Jahveh Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: ”Var är du?” [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
10Han svarade: ”Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i trädgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig.”
11Då sa han: ”Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?” [1 Mos 2:16-17]
12Mannen svarade: ”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt.”
13Då sa Herren Gud (Jahveh Elohim) till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?”
Kvinnan svarade: ”Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt.”
[Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: ”Människa, var är du?” och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: ”Livet bedrog mig”.]
14Herren Gud (Jahveh Elohim) sa till ormen: ”Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte – hebr. zera) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl [orsaka Jesu lidande].”
[Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger han hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel. Denna vers brukar kallas protoevangelium. Detta är en sammansättning av två grekiska ord, protos som betyder ”först” och evangelion som betyder ”goda nyheter” eller ”evangelium”. Se även Upp 12:5 där det motsvarande grekiska ordet för hebreiska zera används.]
16Han sa till kvinnan: ”Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig.”
[Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder ”att sträcka sig efter något”, och kan ibland ha en sexuell innebörd, som i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]
17Och till Adam sa han: ”Därför att du lydde din kvinnas ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig att inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens grödor (växter). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå.”
20Mannen kallade sin kvinna Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande. 21Och Herren Gud (Jahveh Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn åt Adam och hans kvinna (hebr. ishah). Ja, han klädde dem. [1 Mos 3:7]
[Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet ”kläder” beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella ”fotsida dräkt” som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram mot Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Paret måste lämna Edens trädgård
22Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: ”Betänk (hebr. hen), människan har blivit som en av oss vad gäller att förstå [ha kunskap om] gott och ont [kan göra vad som helst]. Och nu: vad händer om hon kommer att sträcka ut sin hand och även ta från livets träd. Och äta. Och leva för evigt.”
[Man kan förstå ”gott och ont” som en merism för ”vad som helst” – allt, se vers 5. Människan har demonstrerat sin villighet att välja det onda. Hur skulle det bli om hon i detta tillstånd skulle äta av livets träd och leva för evigt – i synd och uppror.]
23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd.
[Här är första gången ordet derech används. Det beskriver en fysisk väg/vandringsväg, men används även som en metafor om den personliga vägen genom livet, inklusive alla livsval och sätt vi gör saker på. Här ”stänger” Gud vägen till livets träd. Det är intressant att Jesus kallar sig ”vägen och sanningen och livet” (Joh 14:6). Han är den som öppnar upp vägen tillbaka till Gud. De första kristna kallades också ”vägen”, se Apg 9:2.]
Okuqokiwe okwamanje:
1 Moseboken 3: SKB
Qhakambisa
Dlulisela
Kopisha
Ufuna ukuthi okuvelele kwakho kugcinwe kuwo wonke amadivayisi akho? Bhalisa noma ngena ngemvume
© Svenska Kärnbibeln