1 Moseboken 2
2
Den sjunde dagen – skapelsen fullbordad
[Nu avskiljs den sjunde dagen från de övriga dagarna som en speciell dag. Texten i vers 1-3 är väl strukturerad i hebreiskan. Totalt används 35 (7 x 5) ord på fem rader. Centralt finns tre rader på vardera sju ord, där den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii) förekommer i varje rad. Hela berättelsen avslutas på ett briljant sätt med tre centrala ord: skapa (hebr. bara), Gud (hebr. Elohim) och göra (hebr. asah; som inkluderar avdela, särskilja och färdigställa). Det är detta som Gud har gjort genom hela skapelseberättelsen och nu är allt klart.]
1Nu var himlarna och jorden fullbordade (färdiga) med hela dess härskara [med allt som universum rymmer].
[Ordet härskara (hebr. tsava) beskriver en stor mängd. Ordet kan användas om stjärnor (5 Mos 4:19), änglar (1 Kung 22:19) och soldater i en armé (Dom 4:2). Eftersom inga änglar nämns i skapelsen (de antyds redan vara skapade, se Job 38:6-7) så avser ordet här allt skapat som fyller universum, från de minsta elementarpartiklar till de största av galaxer.]
2Ja, Gud (Elohim) var färdig den sjunde dagen
med det arbete som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah).
Ja, han upphörde (avstod – hebr. shavat) den sjunde dagen
med allt arbete som han hade gjort (hebr. asah).
3Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen.
Ja, han helgade (avskilde) den för på den hade han upphört (hebr. shavat) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. bara) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah).
[ Sabbaten
Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shabbat. Det är en dag då människans arbetande ”ska upphöra”. Sabbaten instiftas inte här, men när den nämns bland budorden refereras till de sex skapelsedagarna och att arbetet sedan upphörde den sjunde dagen, 2 Mos 20:9-11. Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var något som ofta diskuterades på Jesu tid, se Mark 2:27; Matt 12:10-12, och än idag bland rabbiner.]
Himlarnas och jordens fortsatta historia (2:4-4:26)
4 [Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2 och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt:
- De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr 1 Mos 2:3 och 1 Mos 2:4).
- Den inledande meningen i bägge berättelser har sju ord (jfr 1 Mos 1:1 och 1 Mos 2:4).
- Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer ”himlar och jord”, men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel.
- Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom.
- Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är ”den dag”. I det här sammanhanget har bejom betydelsen ”när” på svenska.
- Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan.
Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid ”i begynnelsen” (1 Mos 1:1) och ”vid skapandet av dem” (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer ”men jorden var öde och tom” (1 Mos 1:2a) och ”men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat” (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning ”Guds Ande hovrade över vattnen” (1 Mos 1:2b) och ”ett flöde steg upp från jorden och vattnade den” (vers 6).
Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret.
Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9) som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i 1 Mos 11 konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.]
Edenberättelsen
Introduktion
Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om
himlarna och jorden.
Vid skapandet (hebr. bara) av dem
– när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah)
jord och himlar,
5men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på jorden. Ja, innan alla fältens gröna grönska [för föda till djur och människor] ännu hade sprungit upp, för Herren Gud (Jahveh Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
6Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla).
[Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden, vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen.]
Mannen skapas
(1 Mos 1:26-27)
7Herren Gud (Jahveh Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa, och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh).
[Det hebreiska ordet för människa, adam, är snarlikt ordet för jordens mylla, adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt ”levande varelse”, beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platons och Aristoteles antika skrifter.
Guds skaparhand är synlig i skapelsen och människan. Jordens yta består till 70% av saltvatten. Samma proportioner återfinns hos människan. Ett nyfött barn består till 80% av vatten och en vuxen människa 60%, och det är också salt.
Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Exakt varför dessa ord skrivs så är inte fastlagt. En teori är att det är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeenden.]
8Herren Gud (Jahveh Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster, och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
Edens trädgård
9Herren Gud (Jahveh Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat, växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd – gott och ont.
[Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Ordet för kunskap kommer från verbet att veta, känna och ha en intim kunskap (hebr. jada). Substantivets betydelse är alltså att känna till eller kunna göra olika saker. Det används t.ex. för att uttrycka att Esau var en skicklig jägare: Han ”kunde” jakt (1 Mos 25:27). Det mest troliga är inte heller att det handlar om att kunskap kan användas till både bra och dåliga saker. Gott och ont kan förstås som en merism, två ytterligheter som uttrycker en helhet. I så fall går det att förstå kunskapens träd – gott och ont i betydelsen att man ska kunna göra, klara av, vad som helst – allt. Det går också att förstå det som ett träd som innebär ett val. När kunskapens träd – gott och ont nämns är det första gången ordet ”ont” förekommer. Människan står inför ett val, ska hon välja gott eller väljer hon ont? Kunskapens träd nämns bara här och i vers 17 där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud.
Livets träd däremot nämns här och 1 Mos 3:22, 24. I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv (Ords 3:18; 11:30; 13:12; 15:4) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden (Upp 2:7; 22:2, 14, 19). Mitt i behöver inte betyda exakt ”mitten” rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att det är något ”centralt” i skapelsen.]
10Och en flod rinner från Eden [hela området där trädgården fanns hette också Eden] för att vattna trädgården och därifrån delas den och blir till fyra källflöden. [Man kan förstå det som att fyra floder förenas i området Eden och blir en enda flod när den rinner genom trädgården Eden.]
11Den första heter Pishon [betyder: tillväxt],
det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havila (hebr. Chavila), där det finns guld, 12och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten].
[Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tóv). Detta är det första som kallas ”gott” sedan skapelsen (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med bdelliumharts, se 4 Mos 11:7.]
13Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram],
det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush. [Senare i GT syftar Kush på området i övre Nilen (nuvarande Etiopien/Sudan), här syftar det troligen på kassiternas land i Mesopotamien öster om Tigris.]
14Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är ”Tigris”],
det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor).
Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15Herren Gud (Jahveh Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud (Jahveh Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen genom att säga:
”Av alla trädgårdens träd får du verkligen äta [infinitiv absolutus – med säkerhet äta], 17men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö].”
[I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att ”leva livet levande”. I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det ”att äta du ska äta” och ”dö ska du dö”. Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta. Det går också att se det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr Matt 6:11; Joh 4:32. Död har en andlig och fysisk aspekt. Paulus skriver hur skapelsen är lagd under förgängelsen, se Rom 8:20. När Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig.]
Mannen är ensam
[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något ”inte bra”, och det är Adams brist på en kompanjon.]
18Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: ”Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asah) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom.”
[Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) beskriver en hjälpare vid hans sida. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det heböver inte beskriva hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.]
19Av jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahveh Elohim) alla fältets djur och alla himlens flygande varelser, och förde dem till mannen för att se vad han skulle ge dem för namn. [Hebr. kol som översätts ”alla” kan också innebära en mängd eller många.] Det namn mannen gav varje levande varelse blev dess namn. 20Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, alla himlens flygande varelser, och alla [vilda] djur på fältet. Men för mannen fanns ingen hjälpare anpassad för honom.
Kvinnan skapas
21Då lät Herren Gud (Jahveh Elohim) en tung sömn falla över mannen – och han sov. Och han tog en del från hans sida (hebr. echad tsela) och slöt till kött efter den.
[Ordet tsela betyder sida och används om sidan av en byggnad eller struktur (2 Mos 26:20; 27:7; 38:7; Hes 41:5, 6). Ofta är det något med plankor som är ihåligt. Enligt den grekiska filosofen Platon (428-348 f.Kr.), och även senare judisk tradition, sägs att människan skapades androgyn, och sedan delades upp i man och kvinna. Men det är inte vad denna vers lär. Det är även tydligt i 1 Mos 1:27 där det står: ”Man och kvinna skapade han dem”. Ordet sida här syftar på en ospecificerad del på mannens sida. Utifrån vers 23, där mannen säger ”ben av mina ben” och ”kött från mitt kött”, är det inte så långsökt att det är ett revben, men då inte bara benet, utan också köttet runt som avses.]
22Och Herren Gud (Jahveh Elohim) byggde upp (modellerade skickligt – hebr. bana) sidan som han tagit från mannen till en kvinna, och han förde henne till mannen.
[Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asah (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och bana här. Både man och kvinna är Guds avbild, se 1 Mos 1:27.] 23Då sa mannen (hebr. ha-Adam):
”Denna (hon) – äntligen (till sist)!
Ben av mina ben,
kött (kropp) från mitt kött (min kropp).
Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah) [det hebreiska ordet för man/make är ish],
för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen.”
[För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön, och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]
24Därför ska en man lämna sin far och mor [”lösa upp” sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende av dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött (hebr. basar echad) [en förenad kropp – en ny familjeenhet].
[Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4-5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
Syndafallet – från oskyldigt oskylda till skamligt blottade
25De var båda oskylda (oskylda, nakna – hebr. aróm), mannen och hans kvinna, och de skämdes (blygdes) inte inför varandra.
Okuqokiwe okwamanje:
1 Moseboken 2: SKB
Qhakambisa
Dlulisela
Kopisha
Ufuna ukuthi okuvelele kwakho kugcinwe kuwo wonke amadivayisi akho? Bhalisa noma ngena ngemvume
© Svenska Kärnbibeln