FÖRSTA MOSEBOKEN 8
8
Vattnet drar sig tillbaka
1Men Gud tänkte på Noa och på alla djur och all boskap som var med honom i arken. Guds Ande svepte över jorden, och vattnet sjönk undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes. Regnet upphörde. 3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter 150 dagar hade vattnet minskat. 4Den sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. 5Vattnet minskade alltmer fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.
6Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken. 7Han sände ut en korp som flög fram och åter tills vattnet hade torkat upp från jorden. 8Sedan sände han ut en duva för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9Men duvan fann ingen viloplats för sin fot utan återvände till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog duvan in till sig i arken. 10Sedan väntade han sju dagar till innan han åter lät duvan flyga ut ur arken. 11Och om kvällen kom duvan tillbaka till honom, med ett friskt olivlöv i näbben! Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12Han väntade sju dagar till. Sedan lät han duvan flyga ut igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.
13Det år då Noa fyllde 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14Den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sa Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17Alla djur du har hos dig, allt kött, ska du ta med dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de sprids över jorden och är fruktsamma och blir många på jorden.” 18Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19Och alla fyrfotadjur och alla kräldjur och alla fåglar och allt som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
Herrens löfte
20Noa byggde ett altare åt Herren. Sedan tog han av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21När Herren kände den blidkande doften sa han till sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna marken för människans skull, fastän människohjärtat är böjt åt det onda allt från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort. 22Under alla jordens dagar ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.”
Copyright © svenskbibel, 2012, 2013, 2016, 2023 Ragnar Blomfelt
进一步了解Svenskbibel