Tillbedjan i adventSmakprov

Jag hoppas att jag får en ny cykel.
Jag hoppas att mitt lag vinner den här matchen.
Jag hoppas att folk gillar mig.
Jag hoppas att han/hon gillar mig.
Jag hoppas att jag kommer in på den här skolan.
Jag hoppas att jag får mitt drömjobb.
Jag hoppas att någon vill gifta sig med mig.
Jag hoppas att jag får en befordran.
Jag hoppas att jag kommer att få barn en dag.
Jag hoppas att jag är en bra människa.
Jag hoppas att jag kommer att växa från den här ovanan.
Jag hoppas att folk inte dömer mig efter hur rent mitt hus är.

Jag hoppas att jag slutar känna så här.
Jag hoppas att det här inte händer i onödan.
Jag hoppas att jag inte blir besviken på mitt liv.
Jag hoppas...
Jag hoppas...
Jag hoppas...

Våra liv är kartlagda av våra förhoppningar.

Ordspråksboken 13:12:
"Utdragen väntan gör hjärtat sjukt, uppfylld önskan är ett livets träd."

Vi försöker förhålla oss till hjärtesorg och uppfyllelse under hela vårt liv, eller hur?

Som barn lär vi oss att, när vi hoppas på något, kan det bara gå på det ena eller det andra sättet. Vi gör allt som står i vår makt för att undvika hjärtesorg och säkerställa uppfyllelse.

Tänk på att det en gång fanns ett folk utan hopp, som Gud talade till genom profeten Jesaja.

Jesaja 9:6:
”Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste."

Låter fantastiskt, men de fick faktiskt vänta i 700 år!

Luk 2:12:
"...ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba"

Från tiden för Jesajas profetia till tiden för Jesus födelse gick det omkring 700 år, för att inte tala om tiden från Abraham till Jesus, som var omkring 2 000 år.

Gud ger ett löfte men ger oss ingen tidslinje. Låter det bekant?

Mycket av vår oro och ångest kommer från vår oförmåga att ha tålamod. Vi tar "inte ännu" för "aldrig". (Vilket triggar igång hjärtesorgen!)

Första Petrusbrevet 1:13b:
"...sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras."

Att hoppas på Gud är att vänta tålmodigt på honom. Det är att tro att vi inte fått alla fakta ännu. Det är att tro att historien ännu inte är färdigskriven. Det är att tro att det fortfarande finns något som ska uppenbaras eller avslöjas. Det är att tro att det, trots väntan, kommer att födas ett barn, som är "ljus av ljus, sann Gud av sann Gud."

Vi ställer vårt hopp till Kristus – själva längtan blir uppfylld.

Uppenbarelseboken 22:2b:
” Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.”

Vårt livs karta bestäms av våra förhoppningar. Vägen är lång, men den leder någonstans.

Enligt Johannes vision i Uppenbarelseboken leder den till ett livets träd. Liksom i texten i Ordspråksboken kommer vår längtan att bli uppfylld. Detta hopp kommer inte att göra oss besvikna.

Under advent ser vi mot framtiden som Gud lovat oss genom att betrakta barnet, som äntligen anländer. Vad ser du? Är det bara en bebis i en vagga? Eller en träkrubba som innehåller livet självt och som pekar på livets ultimata träd?

Det här är hopp.

Jag hoppas att du ser det.

...

Bön:

Kristus var mitt hopp. Hjälp mig att se dig. Hjälp mig att se efter.

Övning:
Gör en karta över ditt liv och börja med ditt tidigaste hopp. Skriv tillräckligt för att komma ihåg känslan, men utan att fastna i den. När du är klar med din livskarta, skriv: Jag hoppas att min längtan kommer att uppfyllas i Kristus.
Tacka Gud för hans sätt att hålla detta löfte.