Glädje under resans gång: Att finna hopp mitt i prövningenSmakprov

Nästan varje gång jag reser råkar jag ut för några missöden och besvär. Flyg blir försenade, hyrbilar är inte klara, vädret orsakar problem, vägarbeten saktar ner trafiken, varje stoppljus blir rött... listan fortsätter och fortsätter. Jag kan känna mig orolig, frustrerad eller trött, men jag pressar mig medvetet igenom dem och låter inte de här besvären hindra mig från att ta mig dit där jag behöver vara.

Vår resa med våra nära och kära är likadan. Även om vi inte kan avgöra vilka missöden som kan finnas framför oss, KAN vi bestämma hur vi reagerar.

Vi har ingen kontroll över våra anhörigas resa, oavsett hur hårt vi anstränger oss, hur mycket vi än försöker utforska, oavsett hur många gånger vi vädjar till dem, oavsett hur många rehab vi ringer. Deras resa är deras egen.

Jag säger detta av erfarenhet. Jag försökte ha kontroll över min mans resa, men det gjorde mig bara mer och mer arg och mer och mer förbittrad. Jag vädjade, bönföll, hotade, skrek, gav den tysta behandlingen... you name it, jag försökte det. Men i slutändan ville jag det mer än vad min man ville, vilket ledde mig ner i diket fyllt av förbittring, ilska, ångest, rädsla, bitterhet, frustration och hopplöshet.

Jag ville bara ha tillbaka min familj. Jag ville ha tillbaka min man. Jag ville ha lugn och ro. Jag ville få hoppas.

Jag ville ha glädje.

Jag lärde mig att den enda resan jag har kontroll över är min egen och att jag är värdig att känna frid, hopp och glädje oavsett hur någon annans resa kan se ut – inklusive min mans. Jag kan välja att ta hand om mig själv. Jag kan välja att stanna i min rehabiliteringsbana.

Jag måste också komma ihåg att Gud är med mig vid varje missöde och varje besvärlighet på vägen. Han känner redan till de missöden jag står inför. Jag måste komma ihåg att de är en del av hans plan, en del av helheten och en del av hans syfte.

Jag kan välja att lita på Gud och att lita på glädjen.