Att inte förlåta

Att inte förlåta är elakt. Det är andligt, känslomässigt och psykiskt destruktivt. Det tar och tar och ger ingenting tillbaka. Dessutom ser vi i Skriften att vår förlåtelse från Gud är hänger ihop med hur vi förlåter andra. Evigheten, bokstavligen himmel och helvete hänger på vår villighet att förlåta. Målet för våra själar vilar på vårt beslut att förlåta eller inte förlåta varandra.

Matteusevangeliet 6:14-15 gör den här principen helt klar. När vi förlåter våra bröder och systrar som har syndat mot oss, då kommer Gud att förlåta oss. Men om vi inte ger förlåtelse, kommer Gud inte att förlåta oss.

Efesierbrevet 4:32 fortsätter med att säga att vi behöver visa den förlåtelse, som Gud först har visat oss. Vi behöver visa medkänsla för våra bröder och systrar. Varför skulle vi inte göra det? Vi har inte förtjänat den förlåtelse som Gud visat oss. Hur kan vi då säga att någon annan inte skulle vara värd att vi visar dem förlåtelse?

Det här är viktigt: vi förlåter inte de andra för deras skull. Vi förlåter dem för vår skull. Om vi inte förlåter en person så håller det inte den personen bunden. Det håller oss själva bundna. Det finns en frihet som föds ur vår förlåtelse. När vi ber idag kommer kedjorna att falla ifrån oss själva. Även om människorna aldrig förlåter oss, så spelar det ingen roll. Vi kommer att bli fria. Vi kommer att få vår sak rätt med Gud.