Älska som JesusSmakprov

Att älska som Jesus ÄR att älska Jesus

När min familj började att ta emot fosterbarn, deltog vi i en julfest för fosterfamiljer som anordnades av en kyrka vi aldrig hade besökt inom ett samfund som vi inte tillhörde. Det slutade med att jag under två timmar försökte svälja gråten och hålla mig lugn. Överallt såg jag glimtar av Jesu ansikte bland människorna.

Innan vi ens hann in med våra barn stötte vi ihop med en vän som visade oss till parkeringen. Där var Han, på hennes arm, nerknuffad i en barnvagn som en liten flicka beroende av metamfetamin, kokain, Xanor och någon annan drog som jag inte kände igen. Han var där igen strax innanför dörren - en hel grupp av volontärer som hälsade oss varmt välkomna och som skramlade ihop pengar för att kunna ge oss fulla julklappsstrumpor och namnlappar istället för att tillbringa lördagen före jul med att shoppa och göra ärenden. Sedan var Han bakom oss. En mamma, en pappa, och nej, jag skämtar inte, sexfosterbarn i skolåldern. De flesta av dem med tjocka glasögon eller benskenor och alla med rena kläder och förnöjda leenden. Han var ett rödhårigt barn som stolt visade mig sitt Lego, som han hade fått av någon i församlingen. Och Han var både pappan som försiktigt torkade saliv från en pojke i rullstol, och pojken som bara kunde svara genom att vända sitt rentorkade ansikte för att se in i sin pappas ögon. Och Han var den pratsamma damen med en stor, frisk baby på höften och Han var också det lilla barnet som hängde vid hennes ben. Och en äldre kvinna som tecknade för två små pojkar med cochleaimplantat över ett öra. Och en snäll morfar med en tomtemössa som ledde julsånger med Rudolf med röda mulen och Bjällerklang för att lugna barnen. Och när jag körde hem med bagaget fullt av skänkta livsmedel och presenter förstod jag att Han var de två små systrarna som följde med oss hem den kvällen. Han var min familj också. Vi hade varit Jesus och älskat Jesus på samma gång. Jesus fanns vart jag än såg. I de älskande och de älskade.

I dagens textavsnitt uppmanar Paulus kyrkan att leva på det sätt som den här festen exemplifierade. Att det ska finnas jämställdhet. Att vi är i allt detta tillsammans. Inte bara Hans händer och fötter utan ibland också Hans ansikte. Hans verkliga kropp som vi kan se. Men om vi inte tillåter oss själva att gå djupt in i sorgen, nöden, smärtan, fattigdomen, brutenheten och ensamheten kommer vi aldrig att känna av det. Barnen i ditt grannskap som tillbringar julen utan en familj kommer du inte ens beröras av eftersom du inte vet vad de heter. Innan du ser in i deras ögon kommer du aldrig att känna glädjen av att se Jesus Kristus ansikte mot ansikte på denna sidan evigheten.

Men det är värt det. Han är ofattbart vacker på ett sätt som får dig att tappa andan. Han är fantastisk, majestätisk, härlig och strålande. Och det är mer än skäl nog att älska Jesus - med allt vi har i oss.

Kendra Golden
Life.Church Creative Media Team