Hållningen inför advent: En daglig julandaktSmakprov

Låt oss vara realister? Ibland är det mycket lättare och mer attraktivt att bara tänka på oss själva.

Det är obekvämt att erkänna, men när vi är riktigt ärliga ser vi att vi hellre ser till oss själva, gör det vi vill och ordnar våra liv på det sätt som är mest bekvämt för oss.

Det är så lätt hänt att em>våra familjer våraprioriteringar och våra planer blir centrum i vår värld.

Det är verkligen inte en varm och vacker tanke i en adventsandakt, eller hur?

Men julen är ett bra tillfälle för att se hur vi klarar av ödmjukhet och överlåtelse. När vi tänker på Kristus inkarnation, den ultimata handlingen i ödmjukhet och överlåtelse, blir vi inbjudna till att ha samma sinnelag som Kristus. Kristus, eftersom han är Gud, hade varje anledning att härska över oss, men istället valde han ödmjukhet, tjänande och mänsklighet.

Han är gudomlig, men väljer att bli människa.

Han upplever perfekt nära gemenskap i Treenigheten, men han väljer en jordisk familj.

Han är Gud, men han väljer att stiga in i den brustna skapelsen för att vara med oss och göra allting nytt.

Jultiden kallar oss till generositet, och det är viktigt att ödmjuka sig med böjda knän inför Herren Jesus och därmed stiga in i brustenheten i världen för att ge hopp, förlåtelse, upprättelse och kärlek.

Den här ödmjukheten är någonting vackert som visades i en kyrka, som finns mitt i en lidande stad i Thailand, och som samarbetar med Compassion. Staden Mae Sot är en vacker del av världen, men där finns en fruktansvärd hemlighet. Här är många barn slavar och arbetar under hemska förhållanden och mot sin vilja.

Men kyrkan valde att flytta till den här staden för att förmedla en strimma av hopp. Personalen arbetar passionerat för att skydda barnen i sin församling. De erbjuder program och möjligheter för barnen och ungdomarna och visar dem en väg bort från exploateringen.

Deras ödmjuka överlåtelse och kristuslika inkarnation i samhället kan inspirera oss att inta samma hållning när vi närmar oss jul.

Bön:

Herre, jag erkänner att självcentrering ibland är ett lättare val och jag väljer det alldeles för ofta. Jag är ledsen för det. Hjälp mig att välja överlåtelse. Jag vill närma mig din tron, som en gång var en enkel krubba, på knä med samma ödmjukhet som du visat i din inkarnation.

Låt den ödmjuka överlåtelsen leda till förändring, inte bara i mitt eget liv, utan även i min gemenskap.

Amen.