Hopp i mörkretSmakprov

Hopp

Ett levande hopp gör det möjligt för oss att gå igenom både sorg och glädje. Det levande hoppet, är ett arv Kristus har vunnit åt oss. 

—Tim Keller 

Boken Habackuk avslutas med följande bön, “Herren, min härskare, är min styrka. Han gör mig snabbfotad som gasellen, och jag kan löpa över bergen.” (Habackuk 3:19 B2000). 

Profetens hopp är fantastiskt, särskilt när du väger in vad han visste att han stod inför. “Även om fikonträdet inte knoppar och det inte finns några djur i ladan, är Herren fortfarande i hans heliga tempel. Även om det kommer bli sämre innan det blir bättre så var stilla hela jorden inför honom. De rättfärdiga ska leva av tro. Guds ord kommer vara sanna. Jag kommer att hitta min styrka och mitt hopp i Herren min Gud, och han kommer att ta mig till nya höjder.” 

Habackuk brottades med frågor, omfamnade verkligheten, litade ändå och fann sitt hopp i Gud. Om du inte tar med dig något annat från denna bibelläsningsplan, hoppas jag att du minns vad Habackuks namn betyder: Att brottas. Och att omfamna. 

Bägge på samma gång.

Jag minns när min yngsta dotter Joy var knappa fyra år, åkte hon linbana på en väns bakgård. Eftersom hon var för liten för att undvika att träffa trädet i slutet av linan, krossade hon ansikte rakt i den tjocka stammen. Jag minns fortfarande hur det lät brak! Hon föll till marken, blodig och medvetslös. 

I panik hittade jag en puls, men den var inte så stark som jag hade önskat. Vi åkte genast in med henne till akuten och läkarna började göra olika tester. När hon återfick medvetandet, försökte läkarna sy ihop såret på hakan. Men Joy var inte nöjd. 

Jag var tvungen att hålla ner henne. 

Jag låg på henne och höll hennes kropp och ansikte stilla, så att doktorn försiktigt kunde förbinda såren och sy ihop dem. Hon grät "Pappa, vad är det som händer? Snälla släpp. Få dem att sluta. Jag vill leka. Snälla. Jag vill bara leka. Snälla, låt dem inte göra mig illa." Men jag visste att om hon skulle läka ordentligt, var hon tvungen att gå igenom det här. 

Ibland håller Gud oss sådär, han vet vad som krävs för att vi ska läka fullständigt. 

Vi brottas och omfamnar. Bägge på samma gång. 

Och ändå, finns hopp i hans armar. 

Be: Gud, tack för att du håller mig. Tack för att du helar mig. Tack för hoppet.