Rut 1:10-22

Dela

Rut 1:10-22 Svenska Folkbibeln (SFB98)

och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk." Men Noomi svarade dem: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag ännu har hopp, ja, om jag så redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga er inne utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom HERRENS hand har drabbat mig." Då brast de på nytt ut i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. Noomi sade då: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska." Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. HERREN må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig." När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det. Så gick de båda till dess att de kom till Betlehem. När de kom fram till Betlehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: "Är det inte Noomi?" Men hon sade till dem: "Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. Rik drog jag härifrån, och tomhänt har HERREN låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig då Noomi? HERREN har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig." Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började.

Rut 1:10-22 Karl XII 1873 (SK73)

Och sade till henne: Vi vilje gå med dig till ditt folk. Men Naemi sade: Vänder om, mina döttrar; hvi viljen I gå med mig? Huru kan jag nu härefter hafva barn i mitt lif, som edra män blifva måtte? Vänder om, mina döttrar, och går edra färde: ty jag är nu för gammal, till att gifva mig manne i våld. Och om jag än sade: Det är förhoppandes, att jag i denna nattene må taga mig en man, och föda barn, Så kunnen I dock icke bida, intilldess de varda store; ty I föråldradens, så att I kunden inga män hafva. Ingalunda, mina döttrar; ty det gör mig ångest för edra skull; ty Herrans hand är utgången öfver mig. Då hofvo de sina röst upp, och greto ännu mer; och Arpa kysste sina sväro; men Ruth blef när henne. Men hon sade: Si, din svägerska hafver vändt tillbaka till sitt folk, och till sin gud. Vänd ock du om efter dina svägersko. Ruth svarade: Tala mig icke i det sinnet, att jag skall öfvergifva dig, och vända tillbaka igen ifrå dig; dit du går, dit vill jag ock gå; der du blifver, der blifver jag ock. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Der du dör, der dör jag ock, der vill jag ock begrafven varda. Herren göre mig det och det, om döden icke skall skilja oss åt. Som hon nu såg, att hon stod fast i det sinnet, att hon ville följa henne, vände hon åter att tala mer derom med henne. Så gingo de båda med hvarandra, intilldess de kommo till BethLehem. Och då de kommo till BethLehem, rörde sig hela staden öfver dem, och sade: Är detta Naemi? Men hon sade till dem: Kaller mig icke Naemi, utan Mara; ty den Allsmägtige hafver svårliga bedröfvat mig. Full drog jag härut, och tomman hafver Herren låtit mig komma igen. Hvi kallen I mig då Naemi, efter Herren hafver så tryckt mig, och den Allsmägtige hafver bedröfvat mig? Och det var på den tiden, då bjugganden var begynt, då Naemi och hennes sonahustru Ruth, den Moabitiskan, igenkommo af de Moabiters land till BethLehem.

Rut 1:10-22 Svenska 1917 (SVEN)

och sade till henne: »Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till ditt folk.» Men Noomi svarade: »Vänden om, mina döttrar. Varför skullen I gå med mig? Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv, vilka kunna bliva män åt eder? Vänden om, mina döttrar, och gån hem, ty jag är nu för gammal att överlämna mig åt en man. Och om jag än kunde tänka: 'Jag har ännu hopp', ja, om jag ock redan i natt överlämnade mig åt en man och så verkligen födde söner, icke skullen I därför vänta, till dess att de hade blivit fullvuxna, icke skullen I därför stänga eder inne och förbliva utan män? Bort det, mina döttrar! Jag känner redan bedrövelse nog för eder skull, eftersom HERRENS hand så har drabbat mig.» Då brusto de åter ut i gråt. Och Orpa kysste sin svärmoder till avsked, men Rut höll sig alltjämt intill henne. Då sade hon: »Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sin gud; vänd ock du tillbaka och följ din svägerska.» Men Rut svarade: »Sök icke intala mig att övergiva dig och vända tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå, och där du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven. HERREN straffe mig nu och framgent, om något annat än döden kommer att skilja mig från dig.» Då hon nu såg att denna stod fast i sitt beslut att gå med henne, upphörde hon att tala därom med henne. Så gingo de båda med varandra, till dess att de kommo till Bet-Lehem. Och när de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: »Detta är ju Noomi!» Men hon sade till dem: »Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig Mara, ty den Allsmäktige har låtit mycken bedrövelse komma över mig. Rik drog jag härifrån, och tomhänt har HERREN låtit mig komma tillbaka. Varför kallen I mig då Noomi, när HERREN har vittnat emot mig, när den Allsmäktige har låtit det gå mig så illa?» Så kom då Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i det hon vände tillbaka från Moabs land. Och de kommo till Bet-Lehem, när kornskörden begynte.

Rut 1:10-22 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.” Men Noomi svarade dem: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.” Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. Noomi sade då: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.” Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken. Så gick de båda tills de kom till Betlehem. När de nådde Betlehem kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: ”Är det inte Noomi?” Men hon sade till dem: ”Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. Rik reste jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig.” Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började.

Rut 1:10-22 nuBibeln (NUB)

”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!” ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för HERREN har låtit allt detta drabba mig.” Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi. ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.” Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte HERREN straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!” När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken. De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem. ”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna. ”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara, för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet. Jag gick härifrån rik och HERREN har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när HERREN har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?” Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.

Rut 1:10-22 Svenska Kärnbibeln (SKB)

och sa till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män. Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens (Jahvehs) hand har drabbat mig.” Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpah sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant ”klängde sig fast vid, var ihopklistrad med”) Noomi. [Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se Luk 14:25-33. Det är intressant att betydelsen av Orpahs namn kommer från ordet för nacke (hebr. oref) och kan förknippas med att vara styvnackad. En del kopplar ordet även till gasell/rådjur och kan då beskriva någon som är lättskrämd och springer bort. Styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se 2 Mos 33:3.] Noomi sa till Rut: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sin gud. [Moabiternas gud var Kemosh, se 1 Kung 11:33Jer 48:46.] Följ med din svägerska tillbaka hem du också.” Men Rut svarade: ”Försök inte övertala mig att överge dig, att vända tillbaka, bort från dig! För dit du går, vill jag gå, och där du bor, där vill jag bo. Ditt folk ska bli mitt folk, och din Gud (Elohim) min Gud (Elohim). Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahveh) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” [Vi har hört Ruts och Orpahs unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formas en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!] När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne. Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem. När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sa: ”Kan det vara Noomi?” [I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se Rut 4:14-15.] ”Kalla mig inte Noomi [”välbehag”, ”den ljuva”], utan kalla mig Mara [”den bittra”], för den Allsmäktige (Shaddaj) har låtit mycket bedrövelse drabba mig. När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant ”jag var fylld”, hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahveh) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahveh) vittnat mot mig och den Allsmäktige (Shaddaj) har sänt mig sådan ondska (olycka)?” [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.] Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moabs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad].

Rut 1:10-22 Bibel 2000 (B2000)

och sade: »Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!« Men Noomi svarade: »Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er. Gå tillbaka! Jag är för gammal för att gifta om mig. Om jag trodde att jag ännu kunde hoppas och redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de var vuxna? Skulle ni för deras skull stänga er inne, utan någon man? Nej, mina döttrar! Min lott är mycket bittrare än er: Herrens hand har slagit mig.« Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sade: »Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.« Men Rut svarade: »Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst — endast döden skall skilja oss åt.« Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken. Så gick de båda tillsammans ända till Betlehem. När de kom fram blev det stor uppståndelse i staden. »Det är ju Noomi«, ropade kvinnorna. »Kalla mig inte Noomi, den ljuva«, sade hon, »kalla mig Mara, den bittra, ty den Väldige har gjort livet bittert för mig! Rik drog jag bort, men tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi, då Herren har vittnat mot mig, då den Väldige har dömt mig så hårt?« Så gick det till när Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska svärdotter Rut, som hade lämnat sitt land. Och de kom till Betlehem just då kornskörden började.