Rut 1:10-22

och sa till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.” Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män. Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens (Jahvehs) hand har drabbat mig.” Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpah sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant ”klängde sig fast vid, var ihopklistrad med”) Noomi. [Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se Luk 14:25-33. Det är intressant att betydelsen av Orpahs namn kommer från ordet för nacke (hebr. oref) och kan förknippas med att vara styvnackad. En del kopplar ordet även till gasell/rådjur och kan då beskriva någon som är lättskrämd och springer bort. Styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se 2 Mos 33:3.] Noomi sa till Rut: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sin gud. [Moabiternas gud var Kemosh, se 1 Kung 11:33Jer 48:46.] Följ med din svägerska tillbaka hem du också.” Men Rut svarade: ”Försök inte övertala mig att överge dig, att vända tillbaka, bort från dig! För dit du går, vill jag gå, och där du bor, där vill jag bo. Ditt folk ska bli mitt folk, och din Gud (Elohim) min Gud (Elohim). Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahveh) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” [Vi har hört Ruts och Orpahs unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formas en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!] När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne. Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem. När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sa: ”Kan det vara Noomi?” [I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se Rut 4:14-15.] ”Kalla mig inte Noomi [”välbehag”, ”den ljuva”], utan kalla mig Mara [”den bittra”], för den Allsmäktige (Shaddaj) har låtit mycket bedrövelse drabba mig. När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant ”jag var fylld”, hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahveh) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahveh) vittnat mot mig och den Allsmäktige (Shaddaj) har sänt mig sådan ondska (olycka)?” [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.] Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moabs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad].