Romarbrevet 9:1-24
Romarbrevet 9:1-24 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen. Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej,"Isaks efterkommande skall räknas som dina barn." Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. Ty ett löftesord var detta:"Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son". Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak. Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: "Den äldre skall tjäna den yngre". Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag". Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Naturligtvis inte! Han säger till Mose: "Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över". Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Skriften säger ju till farao: "Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden". Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken.
Romarbrevet 9:1-24 Nya Levande Bibeln (BSV)
Det jag tänker säga er nu är sant. Jag ljuger inte, eftersom jag har gemenskap med Kristus. Nej, både mitt eget samvete och Guds heliga Ande försäkrar att det är så här: Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest när jag tänker på mitt eget folk, mina judiska bröder och systrar. Ja, jag önskar att jag själv gick evigt förlorad och skildes från Kristus, om det bara kunde rädda dem. De är israeliter, och Gud utsåg dem till att bli hans barn och få del av hans härlighet. Han ingick ett förbund med dem och gav dem Moses lag, och han lärde dem att tillbe honom på rätt sätt och gav dem löftena om räddning. De är ättlingar till våra förfäder, Abraham, Isak och Jakob, och Kristus själv tillhörde som människa deras folk. Kristus är Gud och över allting och värd att hyllas för evigt. Ja, det är sant! Har Gud då misslyckats med att infria sitt löfte till israeliterna? Nej, inte alls. Löftet om att få bli Guds eget folk gäller nämligen dem som är sanna israeliter, inte dem som i mänsklig mening är Israels efterkommande. På samma sätt är inte alla de människor, som i mänsklig mening är Abrahams efterkommande, de barn som Gud lovade Abraham. Gud säger ju i Skriften: "Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig", detta trots att Abraham hade fler barn. Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som får vara Guds eget folk, utan bara de som är födda som ett resultat av Guds löfte. Isak blev ju till som ett resultat av följande löfte från Gud: "Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son." Samma sak hände sedan med vår stamfar Isaks två tvillingpojkar, som hans fru Rebecka fick. Redan innan de föddes, ja, innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sa Gud till Rebecka: "Den äldre pojken ska tjäna den yngre." Gud säger också i Skriften: "Jag älskade Jakob men förkastade Esau." Detta visar att Gud har sin egen plan för att välja ut människor. Han väljer inte ut människor på grund av deras goda gärningar, utan genom att inbjuda dem att få tillhöra honom. Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! Gud sa ju till Mose: "Jag visar nåd mot vem jag vill, och jag visar medlidande med vem jag vill." Om Gud alltså är god mot någon, är det inte för att den människan ville det eller gjorde något särskilt. Nej, Gud bestämde sig bara för att visa henne medlidande. Därför kan vi inte heller anklaga Gud för att ha bedömt oss orättvist. Det står till exempel i Skriften att Gud sa till farao: "Jag har låtit dig bli kung, för att jag ska kunna visa min makt genom det jag gör med dig, och för att alla människor ska höra om mig." Gud är alltså god mot vem han vill, och han gör hjärtat hårt på vem han vill. Nu kanske någon säger: Varför anklagar Gud oss då när vi gör fel? Det är ju hans vilja som styr oss människor. Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: "Varför gjorde du mig så här?" När en krukmakare tar fram sin lera, har han då inte rätt att av samma lerklump göra en vacker kruka som är till för prydnad och en annan som bara är till för att slänga skräp i? På samma sätt har Gud rätt att göra vad han vill med oss människor. Han vill visa sin vrede och makt på onda människor genom att låta dem gå evigt förlorade, men han har ändå rätt att ha tålamod med dem tills dess. Samtidigt har han rätt att ge av sina härliga rikedomar till dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans godhet och medlidande. Och de som får njuta av hans rikedomar, det är vi som har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom, både bland judar och bland andra folk.
Romarbrevet 9:1-24 Karl XII 1873 (SK73)
Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda; Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta. Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro; Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften; Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel; Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden; Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd. Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son. Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader. Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde), Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre; Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag. Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det. Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig. Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet. Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land. Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han. Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja? O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana? Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder? Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse; På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet; Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen
Romarbrevet 9:1-24 Svenska 1917 (SVEN)
Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande -- när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta. Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet. De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena. Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel. Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.» Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd. Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son.» Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn. Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar -- det ordet: »Den äldre skall tjäna den yngre.» Så är ock skrivet: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.» Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det! Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.» Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet. Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden.» Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han. Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?» Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt? Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet? Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
Romarbrevet 9:1-24 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen. Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas . Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. Detta ord var nämligen ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son . Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont, sades det till henne: Den äldre ska tjäna den yngre . Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag . Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över . Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden . Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill. Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga att förstöras? Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken.
Romarbrevet 9:1-24 nuBibeln (NUB)
Jag talar sanning i Kristus och ljuger inte. Mitt eget samvete och den heliga Anden försäkrar att det är så här: Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus, om det bara kunde hjälpa mina bröder, mina landsmän. De är israeliter, de har fått rätten att bli hans barn och få del av hans härlighet. De har fått förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. De är ättlingar till våra förfäder, och från dem härstammar Kristus själv som människa, han som är över allting, Gud välsignad i evighet, amen. Guds ord har ju inte blivit om intet. Israel är nämligen inte alla som härstammar från Israel. På samma sätt är inte alla Abrahams efterkommande hans barn. Det sägs ju: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.” Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som är Guds barn, utan de som är födda enligt löftet räknas som hans efterkommande. Löftet var detta: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag, och då ska Sara ha en son.” Men inte bara det, Rebecka fick två barn med en och samme man, vår far Isak. Redan innan de hade gjort vare sig gott eller ont – för att Guds val skulle stå fast och gärningar inte skulle betyda något, utan bara han som kallar – sades det till Rebecka: ”Den äldre ska tjäna den yngre.” Så är det också skrivet: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau.” Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! Han säger ju till Mose: ”Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.” Det beror inte på människans vilja eller strävan utan på Guds nåd. I Skriften sägs det nämligen till farao: ”Jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa min makt genom dig, för att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden.” Gud förbarmar sig alltså över vem han vill, och han gör hjärtat hårt hos vem han vill. Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?” Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk.
Romarbrevet 9:1-24 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Jag talar sanning i den Smorde (Messias, Kristus), jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska [om det vore möjligt] att jag själv var fördömd (förbannad) och skild från den Smorde (Messias, Kristus) i stället för mina bröder, mina landsmän (judiska släktingar) efter köttet. De är israeliter, de har: barnaskapet [Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22] och härligheten (Guds närvaro) [Gud ledde dem genom öknen med eldstoden och molnstoden, se 2 Mos 13:21] och förbunden [till Abraham, 1 Mos 15:18, och till folket 2 Mos 19:5] och givandet av undervisningen (”laggivningen” – gr. nomothesia) [Syftar både på Moseböckerna (Torah) och på händelserna på Sinai berg.] och tempelgudstjänsten [Heb 9:1] och löftena [om beskydd, fred och välgång]. De har fäderna [Abraham, Isak och Jakob], och från dem [judarna] har den Smorde (Messias) kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen. [Det största privilegiet är att Messias kom genom dem. Det var inte för att israeliterna var större än andra folk som Gud utvalde dem, snarare tvärtom. Guds kärlek och godhet var anledningen, se 5 Mos 7:7-8.] [I det första exemplet visar Paulus att både Isak och Ismael var Abrahams barn, men löftet gällde Isak.] Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. ”Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas.” [Citat från 1 Mos 21:12. Abraham fick först Ismael med Hagar och senare fler barn med Ketura, men löftet gällde Sarah och hennes son Isak.] Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. Detta ord [från 1 Mos 18:1014] var nämligen ett löftesord: ”Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sarah ha en son.” [Någon kanske kan invända att löftet gällde ju Isak, eftersom han var Sarahs barn. I nästa exempel tar han därför upp Rebecka som var Isaks enda fru. Här utväljer Gud den yngre tvillingen innan de ens är födda och har varken gjort gott eller ont.] Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont, sades det till henne: ”Den äldre ska tjäna den yngre.” [1 Mos 25:23] Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob [som senare får namnet Israel] älskade jag, men Esau hatade jag. [Mal 1:2-3] [Uttrycket ”hata” betyder inte att skoningslöst hata, utan är ett hebreiskt uttryck för jämförelse där någon blir utvald och på så vis blir mer älskad. Esau blir också välsignad, se 1 Mos 27:39, och folkslaget edomiterna som är ättlingar till Esau är ett brödrafolk till Jakob, se 5 Mos 23:7. Dessa två exempel med Isak och Jakob väcker frågan om Gud verkligen är rättvis. I det tredje exemplet visar Paulus att Gud har rätt att visa nåd och förbarma sig över vem han vill. Samma princip finns i den liknelse Jesus berättade där alla arbetare i vingården fick samma lön, och Gud har rätt att visa sin godhet mot vem han vill, se Matt 20:1-20.] Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Absolut inte! Han säger ju till Mose: ”Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.” [2 Mos 33:19] Det [att Gud utväljer någon] beror alltså inte på [den] människans vilja eller egen strävan (löpning), utan på Guds barmhärtighet. [Strävan är gr. trecho som ordagrant är ”att löpa” – dvs. att själv sträva, se 1 Kor 9:24. Kan syfta på det andra exemplet i vers 10-13 där Esau ”sprang” och jagade ute i markerna medan Jakob var hemma, se 1 Mos 25:27.] Skriften [Gud] säger ju till farao: ”Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.” [2 Mos 9:16] Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill. [Bibeln är tydlig med att farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:14229:34. På samma sätt som Gud ”utlämnar” i Rom 1:26 sker förhärdandet som en konsekvens av att en person aktivt tagit avstånd från Gud.] Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?] Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras? Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? [Fram till nu har Paulus talat i mer generella termer. Nu inkluderar han sig själv och brevets mottagare, troende judar och hedningar i Rom.] Till att vara sådana [barmhärtighetens kärl, vers 23] har han kallat oss, inte bara från judarna [Isak och Jakob, se vers 6-13] utan också från hednafolken.
Romarbrevet 9:1-24 Bibel 2000 (B2000)
Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det, ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt. Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen. Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Det heter ju: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare , det vill säga: inte alla de barn som han blev upphov till är barn som Gud har gett honom; det är löftets barn som räknas som hans efterkommande. Ty detta ord var ett löfte: Jag kommer tillbaka nästa år vid den här tiden, och då skall Sara ha en son. Likadant var det när Rebecka hade blivit havande med två barn genom en och samme man, vår fader Isak. Innan de var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont — Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar — redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau. Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill. Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet? Till att vara sådana har han kallat oss, vare sig vi är judar eller hedningar.