Romarbrevet 9:1-24

Jag talar sanning i den Smorde (Messias, Kristus), jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska [om det vore möjligt] att jag själv var fördömd (förbannad) och skild från den Smorde (Messias, Kristus) i stället för mina bröder, mina landsmän (judiska släktingar) efter köttet. De är israeliter, de har: barnaskapet [Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22] och härligheten (Guds närvaro) [Gud ledde dem genom öknen med eldstoden och molnstoden, se 2 Mos 13:21] och förbunden [till Abraham, 1 Mos 15:18, och till folket 2 Mos 19:5] och givandet av undervisningen (”laggivningen” – gr. nomothesia) [Syftar både på Moseböckerna (Torah) och på händelserna på Sinai berg.] och tempelgudstjänsten [Heb 9:1] och löftena [om beskydd, fred och välgång]. De har fäderna [Abraham, Isak och Jakob], och från dem [judarna] har den Smorde (Messias) kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen. [Det största privilegiet är att Messias kom genom dem. Det var inte för att israeliterna var större än andra folk som Gud utvalde dem, snarare tvärtom. Guds kärlek och godhet var anledningen, se 5 Mos 7:7-8.] [I det första exemplet visar Paulus att både Isak och Ismael var Abrahams barn, men löftet gällde Isak.] Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. ”Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas.” [Citat från 1 Mos 21:12. Abraham fick först Ismael med Hagar och senare fler barn med Ketura, men löftet gällde Sarah och hennes son Isak.] Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. Detta ord [från 1 Mos 18:1014] var nämligen ett löftesord: ”Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sarah ha en son.” [Någon kanske kan invända att löftet gällde ju Isak, eftersom han var Sarahs barn. I nästa exempel tar han därför upp Rebecka som var Isaks enda fru. Här utväljer Gud den yngre tvillingen innan de ens är födda och har varken gjort gott eller ont.] Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont, sades det till henne: ”Den äldre ska tjäna den yngre.” [1 Mos 25:23] Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. Det står ju skrivet: Jakob [som senare får namnet Israel] älskade jag, men Esau hatade jag. [Mal 1:2-3] [Uttrycket ”hata” betyder inte att skoningslöst hata, utan är ett hebreiskt uttryck för jämförelse där någon blir utvald och på så vis blir mer älskad. Esau blir också välsignad, se 1 Mos 27:39, och folkslaget edomiterna som är ättlingar till Esau är ett brödrafolk till Jakob, se 5 Mos 23:7. Dessa två exempel med Isak och Jakob väcker frågan om Gud verkligen är rättvis. I det tredje exemplet visar Paulus att Gud har rätt att visa nåd och förbarma sig över vem han vill. Samma princip finns i den liknelse Jesus berättade där alla arbetare i vingården fick samma lön, och Gud har rätt att visa sin godhet mot vem han vill, se Matt 20:1-20.] Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Absolut inte! Han säger ju till Mose: ”Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.” [2 Mos 33:19] Det [att Gud utväljer någon] beror alltså inte på [den] människans vilja eller egen strävan (löpning), utan på Guds barmhärtighet. [Strävan är gr. trecho som ordagrant är ”att löpa” – dvs. att själv sträva, se 1 Kor 9:24. Kan syfta på det andra exemplet i vers 10-13 där Esau ”sprang” och jagade ute i markerna medan Jakob var hemma, se 1 Mos 25:27.] Skriften [Gud] säger ju till farao: ”Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.” [2 Mos 9:16] Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill. [Bibeln är tydlig med att farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:14229:34. På samma sätt som Gud ”utlämnar” i Rom 1:26 sker förhärdandet som en konsekvens av att en person aktivt tagit avstånd från Gud.] Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?] Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras? Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? [Fram till nu har Paulus talat i mer generella termer. Nu inkluderar han sig själv och brevets mottagare, troende judar och hedningar i Rom.] Till att vara sådana [barmhärtighetens kärl, vers 23] har han kallat oss, inte bara från judarna [Isak och Jakob, se vers 6-13] utan också från hednafolken.