Psaltaren 69:1-36
Psaltaren 69:1-36 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För sångmästaren, efter "Liljor", av David. Fräls mig, Gud, ty vattnen kommer mig inpå livet. Jag har sjunkit ner i djup dy och saknar fotfäste, jag har kommit ut på djupt vatten, och vågorna slår över mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Min blick blir matt i min väntan på Gud. De som hatar mig utan anledning är fler än håren på mitt huvud. Många är de som vill förgöra mig, de som är mina fiender utan orsak. Vad jag inte har stulit, måste jag ersätta. Gud, du känner min dårskap, och min syndaskuld är uppenbar för dig. O Herre, HERRE Sebaot, låt ej dem som väntar på dig komma på skam för min skull. Du, Israels Gud, låt inte dem som söker dig drabbas av vanära för min skull. Ty för din skull utsätts jag för hån, blygsel täcker mitt ansikte. Främmande har jag blivit för mina bröder, en främling för min moders barn. Ty brinnande iver för ditt hus har förtärt mig, dina smädares smädelser har fallit över mig. Jag grät och fastade, men det drog vanära över mig. Jag klädde mig i säcktyg, men jag blev ett ordspråk för dem. De som sitter i porten pratar om mig, i dryckeslag gör de visor om mig. Men jag ber till dig, HERRE, i nådens tid. Svara mig, Gud, i din stora godhet, i din frälsande trofasthet. Rädda mig upp ur dyn, så att jag inte sjunker ner. Rädda mig från dem som hatar mig och från de djupa vattnen. Låt inte vattenmassorna dränka mig eller djupet uppsluka mig, låt inte brunnen tillsluta sitt gap över mig. Svara mig, HERRE, ty din nåd är god, vänd dig till mig i din stora barmhärtighet. Dölj inte ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd. Skynda att svara mig! Kom till min själ och återlös den, friköp mig från mina fiender. Du känner det hån, den skam och vanära jag måste utstå. Du ser alla mina ovänner. Förakt har krossat mitt hjärta, så att jag är sjuk. Jag väntade på medlidande, men fann inget, på tröstare, men ingen kom. De gav mig galla att äta och ättika att dricka i min törst. Låt deras bord framför dem bli en snara och en fälla för de säkra. Låt deras ögon bli förmörkade så att de ej ser, låt deras höfter ständigt vackla. Utgjut din vrede över dem, låt din vredesglöd hinna upp dem. Låt deras gård bli öde, låt ingen bo i deras hyddor. Ty de förföljer den som du har slagit och ordar om hur de plågas som du har sårat. Lägg skuld till deras skuld, låt dem inte få del av din rättfärdighet. Låt dem utplånas ur de levandes bok, låt dem inte bli uppskrivna bland de rättfärdiga. Men jag är betryckt och plågad, Gud, låt din frälsning skydda mig! Jag vill prisa Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. Det skall behaga HERREN mer än någon tjur eller något offerdjur med horn och klövar. När de ödmjuka ser det skall de glädja sig. Ni som söker Gud, era hjärtan skall leva! Ty HERREN lyssnar till de fattiga, han föraktar inte sina fångna. Himmel och jord skall prisa honom, havet och allt som rör sig där. Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer. De skall bo där och ta Sion i besittning.
Psaltaren 69:1-36 Karl XII 1873 (SK73)
En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ. Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig. Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud. De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade. Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda. Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud. Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd. Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom. Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig. Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill. Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af. De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig. Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp. Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten; Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig. Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet; Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga. Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull. Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig. Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen. Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst. Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo. Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara. Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem. Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor. Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa. Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet. Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda. Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig. Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse. Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver. De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva. Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna. Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres. Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem. Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
Psaltaren 69:1-36 Svenska 1917 (SVEN)
För sångmästaren, efter »Liljor»; av David. Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet. Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud. Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda. Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig. Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud. Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte; främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn. Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig. Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk. Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig. Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet. Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen. Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig. Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet. Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig. Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull. Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner. Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen. De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst. Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra; må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid. Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem. Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor, eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit. Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet. Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga. Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda. Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar. När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva. Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna. Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri. Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. [ (Psalms 69:37) Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri. ]
Psaltaren 69:1-36 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Fräls mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit i djupaste dy utan fotfäste, jag är ute på djupt vatten och strömmen sköljer över mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes, min blick är matt av väntan på Gud. De som hatar mig utan anledning är fler än håren på mitt huvud. Många vill förgöra mig, de är mina fiender utan orsak. Vad jag inte har stulit måste jag ersätta. Gud, du känner min dårskap, min skuld är inte dold för dig. Herre, GUD Sebaot, låt inte dem som hoppas på dig få skämmas för min skull, låt inte dem som söker dig få vanära för min skull, du Israels Gud. För din skull får jag utstå hån, vanära täcker mitt ansikte. Jag har blivit en främling för mina bröder, främmande för min mors barn. Brinnande iver för ditt hus har förtärt mig, dina smädares smädelser föll över mig. Jag grät i min själ och fastade, men det blev jag hånad för. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev ett ordspråk för dem. De som sitter i porten pratar om mig, drinkare gör visor om mig. Men jag bär min bön till dig, HERRE, i nådens tid. Gud, svara mig i din stora godhet, i din frälsande trofasthet! Rädda mig ur dyn så att jag inte sjunker, rädda mig från dem som hatar mig och från de djupa vattnen. Låt inte vattenströmmarna skölja över mig, låt inte djupet sluka mig, låt inte brunnens gap slå igen över mig. Svara mig, HERRE, för din nåd är god! Vänd dig till mig i din stora barmhärtighet. Dölj inte ditt ansikte för din tjänare, för jag är i nöd. Skynda dig, svara mig! Kom till min själ, återlös den, friköp mig från mina fiender. Du känner den skymf, skam och vanära jag får utstå. Du ser alla mina ovänner. Förakt har krossat mitt hjärta, jag är sjuk. Jag hoppades på medlidande men fick inget, på tröstare men fann ingen. De gav mig galla att äta och ättika att dricka i min törst. Låt deras bord framför dem bli en snara, ett straff och en fälla. Låt deras ögon förmörkas så att de inte ser, låt deras ben ständigt vackla. Ös din vrede över dem, låt din glödande harm hinna upp dem. Låt deras gård bli öde, låt ingen bo i deras tält, för de förföljer den du har slagit och pratar om plågan hos den du har sårat. Lägg skuld till deras skuld, låt dem inte få del av din rättfärdighet. Låt dem utplånas ur de levandes bok, låt dem inte bli skrivna bland de rättfärdiga. Men jag är plågad och lider. Gud, låt din frälsning skydda mig! Jag vill prisa Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. Det ska glädja HERREN mer än tjurar och oxar med horn och klövar. De ödmjuka ska se det och glädjas. Ni som söker Gud, era hjärtan ska leva, för HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar inte sina fångna. Himmel och jord ska prisa honom, haven och allt som rör sig i dem, för Gud ska frälsa Sion och bygga upp Juda städer. De ska bo där och ta Sion i besittning.
Psaltaren 69:1-36 nuBibeln (NUB)
Rädda mig, Gud, för vattnet står mig upp till halsen! Djupare och djupare sjunker jag i dyn, jag saknar fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, floden sveper över mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon är matta och ser med väntan på dig, min Gud. De som har hatat mig utan anledning är flera än hårstråna på mitt huvud. Det är många som vill förgöra mig och som utan orsak är mina fiender, Jag måste ersätta vad jag inte har stulit. Du känner min dumhet, Gud, min skuld är inte gömd för dig. Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull, härskarornas HERRE, låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull, du Israels Gud. Det är för din skull som jag hånas och mitt ansikte täcks av skam. Jag har blivit främmande för mina egna bröder, en främling för min mors söner. Min iver för ditt tempel förtär mig, och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig. När jag sörjer och fastar hånar man mig. När jag klär mig i sorgkläder blir jag en visa för dem. De som sitter i porten sladdrar om mig, och i dryckesvisorna sjunger man om mig. Men jag ber till dig, HERRE, vid rätt tid. Svara mig, Gud, i din stora nåd, i din frälsnings trofasthet. Rädda mig ur detta träsk! Låt mig inte sjunka! Rädda mig från dem som hatar mig och från de djupa vattnen. Låt inte vattenmassorna begrava mig eller djupet uppsluka mig. Låt inte avgrunden sluta sitt gap över mig. HERRE, svara mig i din godhet och nåd, vänd dig till mig i din stora barmhärtighet. Göm dig inte för mig, din tjänare, för jag är i nöd. Skynda dig att svara! Kom nära mig och befria mig, friköp mig från mina fiender! Du vet hur jag hånas, förolämpas och vanäras. Du ser alla mina ovänner. Deras förakt har krossat mitt hjärta, och jag är sjuk. Jag sökte medlidande men fann inget, någon som kunde trösta mig men hittade ingen. De blandade gift i min mat och gav mig ättika att dricka i min törst. Låt deras bord framför dem bli en snara och deras frid en fälla. Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser, och deras höfter alltid vackla. Häll ut din vrede över dem! Låt dem känna din vredes glöd, och låt deras hem stå öde och ingen mer bo i deras tält. De förföljer den som du har slagit och pratar om plågan hos den du har sårat. Ställ dem till svars för synd efter synd, låt dem inte få del av din rättfärdighet. Utplåna dem från de levandes bok! Låt dem inte finnas upptecknade bland de rättfärdiga. Jag är i nöd och ångest, Gud, låt din räddning bli min tillflykt. Då ska jag prisa Guds namn med sång, ära honom med tacksägelse. Det behagar HERREN mer än en tjur eller en oxe med horn och klövar. De förtryckta ska se det och glädja sig, ni som söker Gud ska få nytt mod, för HERREN hör de fattiga och föraktar inte sina fångna. Låt himlen och jorden prisa honom, haven och allt som rör sig i dem! Gud ska rädda Sion och bygga upp Juda städer igen, de ska bo där och ta det i besittning.
Psaltaren 69:1-36 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Till liljorna (hebr. al-shoshannim) [en symbol för skönhet, kan syfta på en då känd melodi eller ett sexsträngat instrument], av (till) David. [Ordet lilja/liljor används i fyra psalmer, se Ps 45:160:180:1.] ______ [Den första sektionen, vers 2-30, ramas in av ordet ”fräls”.] Fräls (rädda) mig Gud (Elohim) för vattnen [bildligt för kaos] har kommit ända upp till halsen (nacken, själen – hebr. nefesh). [Hebr. nefesh beskriver en levande varelse och överästts med ordet själ. Psalmisten jämför sig själv med en hjälplös, drunknande man. Hela hans existens är i fara, se även Ps 105:18Ords 23:2Jona 2:6.] Jag har sjunkit djupt i dyn, utan fotfäste, jag har hamnat på djupt vatten och en flodvåg översköljer mig. Jag är utmattad av mitt ropande (i bön), min strupe är uttorkad, mina ögon sviker mig i min väntan efter Gud (Elohim). Fler än hårstråna på mitt huvud, är de som hatar mig utan orsak. Många (starka, som ett vilddjur som knäcker ett ben i sin käke) är de som vill fullständigt släcka ut (tysta) mig, som attackerar med sin lögn. Vad jag inte stulit måste jag nu ersätta det? Gud (Elohim) du känner till, vet allt, om min dårskap. Mina överträdelser är inte dolda för dig. Må de som sätter sitt hopp till dig, inte skämmas för min skull, Herre (Adonaj), Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot). Låt inte dem som söker dig hamna i förvirring genom mig, Israels Gud (Elohim). För din skull har jag utstått hån, förvirring har täckt mitt ansikte. Jag har blivit en främling för mina bröder, som en främling för min mors söner. Nitälskan (en djup passion och kärlek) för ditt hus har ätit upp (förtärt) mig, och smädelserna från dem som smädar dig har fallit över mig. När jag grät och fastade (utgöt min själ – hela min person), blev det till smädelse för mig (hånade de, gjorde de sig lustiga över min längtan efter dig). Jag klädde mig i sorgdräkt (säckklädnad), men jag blev som ett ordspråk för dem. De som sitter i portarna [inflytelserika, ”fint folk”] pratar (skvallrar) om mig och jag är ämnet för dryckesvisorna bland dem som dricker sig druckna [de på samhällets botten]. [I detta stycke, vers 14-19, finns femton imperativ efter bönen ”svara mig” i vers 14.] Men jag låter mina böner gå till dig, Gud (Jahveh), i nådens tid [då Gud välkomnar, accepterar, villkorad nåd – hebr. ratson, se 3 Mos 1:4.] Gud (Elohim) i din stora nåd (kärleksfulla omsorg – hebr. chesed) svara mig med sanningen om din frälsning (med sanningen som befriar). [I denna vers finns både villkorad nåd (hebr. ratson) och kärleksfull omsorgsnåd (hebr. chesed). Genom hela Bibeln hör nåd och sanning ihop. De finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, men nåden kommer alltid först. Den sista delen klingar likt Jesu uttalande i Joh 8:32: sanningen ska göra er fria!] Rädda (ryck bort) mig från dyn och låt mig inte sjunka, låt mig bli befriad från dem som hatar mig, upp ur de djupa vattnen. Låt inte flodvågen dränka mig; låt inte djupet svälja mig; låt inte slukhålet stänga sin mun över mig! Svara mig, Herre (Jahveh), för din nåd (kärleksfulla omsorg) är god; i enlighet med din stora barmhärtighet (oändliga, medkännande nåd). Vänd ditt ansikte till mig, och dölj (göm) inte ditt ansikte för din tjänare. [Att dölja sitt ansikte betyder att ignorera, se Ps 13:251:11, eller ännu starkare att avvisa, se Ps 30:888:14] För jag är i nöd, svara mig med hast (fort). Kom till (nära) min själ (mitt liv, hela min person), återlös den, betala lösensumman för mina fienders skull. Du känner till (vet allt om) mina förebråelser, min skam och min förvirring. Dina motståndare finns alla inför dig; förakt har brutit ner mitt hjärta och jag är svårt sjuk. Jag söker efter någon som kan visa medlidande, men där finns ingen, och efter tröstare, men fann ingen. De har lagt gift (galla, bitterhet) i min mat och i min törst gav de mig vinättika att dricka. [Hebr. rosh används för gift, ofta framtaget från en växt (Hos 10:4Amos 6:12) eller ormgift, se 5 Mos 32:33Job 20:16. När Jesus hänger på korset erbjöds han först galla för att mildra lidandet, vilket han nekade (Matt 27:34). Sedan erbjuds han surt vin som han tog, vilket förlängde lidandet, se Joh 19:29.] Låt deras bord framför dem bli en snara, och deras frid (säkerhet, trygga förhållanden) bli en fälla för dem. Låt deras ögon förmörkas så att de inte ser, och låt deras höfter skaka. Utgjut din harm över dem och låt din brinnande vrede hinna ikapp dem. Låt deras läger bli öde, låt ingen få bo i deras tält. [Nu ges orsaken till varför psalmisten ber som han ber. Här finns likheter med Job och den lidande tjänaren i Jes 53:3-5.] Eftersom de förföljer honom som du har slagit (disciplinerat) och räknar [återberättar, sprider rykten om] din slagnes lidande. Ge dem (addera) överträdelse till deras överträdelser och låt dem inte komma in i din rättfärdighet. Låt dem raderas ur Livets bok och låt dem inte bli upptecknade bland de rättfärdiga. Jag är plågad och i smärta, låt din frälsning (räddning), Gud (Elohim), beskydda mig (sätta mig på en hög plats). Låt mig prisa Herrens (Elohims) namn med sång (hebr. shir) och upplyfta honom med tacksägelse. Det ska behaga Herren (Jahveh) mer än [ett offer av] en oxe [hebr. shor, snarlikt med sång i vers 31] eller [en fullvuxen] en tjur med horn och klövar. [3 Mos 11:3] De ödmjuka (betryckta, fattiga) ska se det och vara glada. [Att offra oxar var dyrt.] Ni som frågar efter (söker, tar er tillflykt till, ofta träder fram inför) Herren (Elohim) – ja, era hjärtan ska återupplivas. För Herren (Jahveh) lyssnar till de fattiga och behövande, och försmår inte dem som är fångar (i fångenskap). Låt himlarna och jorden prisa honom, havet och allt som rör sig däri. För Gud (Elohim) ska frälsa Sion [tempelberget i Jerusalem] och åter bygga upp Juda städer. Sedan ska de bo där och besitta det [Sion – Jerusalem, se Ps 48:13102:14].
Psaltaren 69:1-36 Bibel 2000 (B2000)
För körledaren. Av David. Rädda mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon värker, jag har väntat länge på min Gud. Flera än håren på mitt huvud är de som hatar mig utan grund. Många är de som vill förgöra mig, som är mina fiender utan skäl. Jag tvingas lämna tillbaka det som jag aldrig stulit. Du känner min dårskap, Gud, min skuld är inte dold för dig. Låt mig inte dra skam över dem som hoppas på dig, Herre Gud Sebaot. Låt mig inte dra vanära över dem som söker sig till dig, du Israels Gud. Det är ju för din skull man hånar mig och mitt ansikte rodnar av skam. Jag har blivit en utstött bland mina bröder, en främling för min moders barn. Lidelsen för ditt hus har förtärt mig, jag smädas av dem som smädar dig. Jag grät och fastade, då blev jag hånad. Jag klädde mig i säckväv, då blev jag en visa för dem. De sladdrar om mig i stadsporten, drinkare sjunger om mig. Jag kommer till dig med min bön, må stunden vara den rätta. Svara mig, Gud, i din stora godhet, ge mig din trofasta hjälp. Rädda mig från att sjunka i dyn, låt mig bli räddad från dem som hatar mig och från det djupa vattnet. Låt inte strömmen dra ner mig och djupet uppsluka mig, låt inte graven sluta sitt gap om mig. Svara mig, Herre, i din trofasta godhet, vänd dig till mig i din stora barmhärtighet. Dölj inte ditt ansikte för din tjänare, jag är i nöd, skynda dig att svara. Kom till mig och gör mig fri, befria mig från mina fiender. Du vet hur jag blir smädad, hur jag lider hån och skam, du ser ju alla mina ovänner. Deras hån har krossat mig, mitt hjärta finner ingen bot. Jag hoppades på medkänsla, men förgäves, på någon som ville trösta mig, men ingen fanns. De förgiftade min mat, i min törst fick jag ättika att dricka. Må deras bord bli en fälla för dem och deras offermåltid en snara. Må det mörkna för deras ögon så att de inte kan se. Låt deras lemmar mista sin stadga. Ös ut din vrede över dem, låt din glödande harm hinna upp dem. Må deras läger bli öde och ingen mer bo i deras tält. De förföljer ju den du har slagit, ökar plågan för den du har sargat. Lägg fram brott efter brott, låt dem aldrig bli friade. Må de strykas ur de levandes bok och inte stå skrivna bland de rättfärdiga. Men jag är betryckt och plågad, rädda mig, Gud, och för mig i säkerhet. Jag vill prisa Guds namn med sång och tacka och lova honom. Det behagar Herren mer än tjurar, offerdjur med horn och klövar. De betryckta skall se det och glädjas, ni som söker er till Gud skall få nytt mod, ty Herren lyssnar till de fattiga och föraktar inte de fångna. Himlen och jorden skall prisa honom, haven och allt som rör sig i dem. Gud skall rädda Sion och bygga upp Juda städer. Där skall de bo, de skall äga landet.