Psaltaren 18:1-50

Dela

Psaltaren 18:1-50 Svenska Folkbibeln (SFB98)

För sångmästaren, av HERRENS tjänare David. Han sjöng denna sång till HERREN, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. Han sade: Hjärtligt kär har jag dig, HERRE, min starkhet, HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. Till HERREN, den högtlovade, ropar jag, och från mina fiender blir jag räddad. Dödens band omgav mig, fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror föll över mig. I min nöd åkallade jag HERREN, till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron. Då skalv jorden och bävade, bergens grundvalar darrade, de skakade, ty hans vrede var upptänd. Rök steg upp från hans näsa, förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. Han sänkte himlen och for ner, mörka moln var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han svävade fram på vindens vingar. Han gjorde mörker till sitt skydd, till en hydda som omslöt honom: mörka vatten, tjocka moln. Ur glansen framför honom bröt molnen fram med hagel och klot av eld. HERREN dundrade i himlen, den Högste lät höra sin röst med hagel och klot av eld. Han sköt sina pilar och skingrade dem, med blixtar i mängd förvirrade han dem. Vattnens bäddar kom i dagen, jordens grundvalar blev synliga för din näpst, HERRE, för din vredes stormvind. Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fiende, från dem som hatade mig, ty de var starkare än jag. De överföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig, ty han har mig kär. HERREN gjorde väl mot mig efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet lönade han mig. Ty jag höll mig på HERRENS vägar, jag avföll ej från min Gud i ogudaktighet. Alla hans domslut hade jag för ögonen, hans stadgar lät jag ej vika ifrån mig. Jag var fullkomlig inför honom och tog mig till vara för synd. Därför har HERREN lönat mig efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon. Mot den trogne visar du dig trofast, mot den fullkomlige visar du dig fullkomlig. Mot den rene visar du dig ren, men mot den falske visar du dig vrång. Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du. Du låter min lampa brinna klart. HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljust. Med dig kan jag slå ner fiendehärar, med min Gud stormar jag murar. Guds väg är fullkomlig, HERRENS tal är rent. Han är en sköld för alla som flyr till honom. Ty vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud? Gud, du utrustar mig med kraft och gör min väg fullkomlig. Du gör mina fötter som hindens och ställer mig på mina höjder. Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen. Du ger mig din frälsnings sköld, din högra hand stöder mig, ditt saktmod gör mig stor. Du gör plats för mina steg där jag går, mina fötter vacklar inte. Jag förföljde mina fiender och hann upp dem. Jag vände inte tillbaka förrän jag hade gjort slut på dem. Jag slog dem så att de ej kunde resa sig, de föll under mina fötter. Du utrustade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag. De ropade, men där fanns ingen räddare, till HERREN, men han svarade dem inte. Jag stötte sönder dem till stoft för vinden, jag kastade ut dem som smuts på gatan. Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud för hednafolk, folkslag som jag inte kände blev mina tjänare. Så snart de hörde talas om mig, lydde de mig, främlingar kom krypande för mig. Främlingarnas mod vissnade bort, med bävan övergav de sina fästen. HERREN lever! Välsignad vare min klippa, upphöjd vare min frälsnings Gud! Gud, du har givit mig hämnd och lagt folken under mig. Du har befriat mig från mina fiender, du har upphöjt mig över mina motståndare och räddat mig från våldsmän. Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, HERRE, och lovsjunga ditt namn.

Psaltaren 18:1-50 Karl XII 1873 (SK73)

En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet; Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd. Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst. Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig. Helvetes band hafva omfattat mig, och dödsens snaror öfverfallit mig. När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron. Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var. Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf. Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter. Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar. Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var. Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande. Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande. Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem. Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst. Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten. Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro; De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst. Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig. Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet. Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud. Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig. Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd. Derföre vedergäller mig Herren, efter mina rättfärdighet; efter mina händers renhet för hans ögon. Med de heliga äst du helig; och med de fromma, äst du from; Och med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog. Ty du hjelper det elända folket, och de höga ögon förnedrar du. Ty du upplyser mina lykto; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust. Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk, och med minom Gud öfver muren springa. Guds vägar äro utan vank; Herrans tal äro genomluttrad; han är en sköld allom dem som trösta uppå honom. Ty ho är en Gud, utan Herren; eller en starker, utan vår Gud? Gud omgjordar mig med kraft, och gör mina vägar utan vank. Han gör mina fötter lika som hjortars, och sätter mig på mina höjder. Han lärer mina hand strida, och min arm spänna kopparbågan. Och du gifver mig dins salighets sköld, och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig storan. Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta. Jag vill jaga efter mina fiendar, och gripa dem; och intet omvända, tilldess jag hafver nederlagt dem. Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter. Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta. Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra mina hatare. De ropa, men der är ingen hjelpare: till Herran, men han svarar dem intet. Jag skall sönderstöta dem som stoft för vädret; jag skall bortkasta dem såsom träck på gatomen. Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket, och gör mig till ett hufvud ibland Hedningarna; ett folk, som jag intet kände, tjenar mig. Det hörer mig med hörsam öron; men de främmande barn förneka mig. De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor. Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och mins salighets Gud varde upphöjd. Gud, som mig hämnd gifver, och tvingar folken under mig; Den mig hjelper ifrå mina fiendar, och upphöjer mig ifrå dem, som sätta sig emot mig; du hjelper mig ifrå de vrånga. Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och lofsjunga dino Namne; Den sinom Konung stor salighet bevisar, och gör sinom smorda godt; David, och hans säd evinnerliga.

Psaltaren 18:1-50 Svenska 1917 (SVEN)

För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. Han sade:  Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,  HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare,  min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,  min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.  HERREN, den högtlovade, åkallar jag,  och från mina fiender bliver jag frälst.  Dödens band omvärvde mig,  och fördärvets strömmar förskräckte mig.  Dödsrikets band omslöto mig,  dödens snaror föllo över mig.  Men jag åkallade HERREN i min nöd  och ropade till min Gud.  Han hörde från sin himmelska boning min röst,  och mitt rop inför honom kom till hans öron.  Då skalv jorden och bävade,  och bergens grundvalar darrade;  de skakades, ty hans vrede var upptänd.  Rök steg upp från hans näsa  och förtärande eld från hans mun;  eldsglöd ljungade från honom.  Och han sänkte himmelen och for ned,  och töcken var under hans fötter.  Han for på keruben och flög,  han svävade på vindens vingar.  Han gjorde mörker till sitt täckelse,  till en hydda som omslöt honom;  mörka vatten, tjocka moln.  Av glansen framför honom veko molnen undan;  hagel föll, och eldsglöd for ned.  Och HERREN dundrade i himmelen,  den Högste lät höra sin röst;  hagel föll, och eldsglöd for ned.  Han sköt sina pilar och förskingrade dem,  ljungeldar i mängd och förvirrade dem.  Vattnens bäddar kommo i dagen,  och jordens grundvalar blottades,  för din näpst, o HERRE,  för din vredes stormvind.  Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,  han drog mig upp ur de stora vattnen.  Han räddade mig från min starke fiende  och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.  De överföllo mig på min olyckas dag,  men HERREN blev mitt stöd.  Han förde mig ut på rymlig plats;  han räddade mig, ty han hade behag till mig.  HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;  efter mina händers renhet vedergäller han mig.  Ty jag höll mig på HERRENS vägar  och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;  nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,  och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.  Så var jag ostrafflig inför honom  och tog mig till vara för missgärning.  Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,  efter mina händers renhet inför hans ögon.  Mot den fromme bevisar du dig from,  mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.  Mot den rene bevisar du dig ren,  men mot den vrånge bevisar du dig avog.  Ty du frälsar ett betryckt folk,  men stolta ögon ödmjukar du.  Ja, du låter min lampa brinna klart;  HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.  Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,  och med min Gud stormar jag murar.  Guds väg är ostrafflig;  HERRENS tal är luttrat.  En sköld är han för alla      som taga sin tillflykt till honom.  Ty vem är Gud förutom HERREN,  och vem är en klippa utom vår Gud?  Gud, du som omgjordade mig med kraft  och lät min väg vara lyckosam,  du som gjorde mina fötter såsom hindens  och ställde mig på mina höjder,  du som lärde mina händer att strida  och mina armar att spänna kopparbågen!  Du gav mig din frälsnings sköld,  och din högra hand stödde mig,      och ditt saktmod gjorde mig stor;  du skaffade rum för mina steg, där jag gick,  och mina fötter vacklade icke.  Jag förföljde mina fiender och hann upp dem;  jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.  Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig;  de föllo under mina fötter.  Du omgjordade mig med kraft till striden,  du böjde mina motståndare under mig.  Mina fiender drev du på flykten för mig,  och dem som hatade mig förgjorde jag.  De ropade, men det fanns ingen som frälste;  till HERREN, men han svarade dem icke.  Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden,  jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.  Du räddade mig ur folkets strider,  du satte mig till ett huvud över hedningar;  folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.  Vid blotta ryktet hörsammade de mig;  främlingar visade mig underdånighet.  Ja, främlingarnas mod vissnade bort;  med bävan övergåvo de sina borgar.  HERREN lever!  Lovad vare min klippa,  och upphöjd vare min frälsnings Gud!  Gud, som har givit mig hämnd  och tvingat folken under mig;  du som har befriat mig från mina fiender  och upphöjt mig över mina motståndare,  räddat mig från våldets man!  Fördenskull vill jag tacka dig      bland hedningarna, HERRE,  och lovsjunga ditt namn. [ (Psalms 18:51)  Ty du giver din konung stor seger  och gör nåd mot din smorde,  mot David och hans säd till evig tid. ]

Psaltaren 18:1-50 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Hjärtligt kär har jag dig, HERRE min styrka, HERRE mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa och min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn! Jag ropar till HERREN, den högt lovade, och jag blir frälst från mina fiender. Dödens band omgav mig, fördärvets strömmar skrämde mig, dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror mötte mig. I min nöd åkallade jag HERREN, jag ropade till min Gud. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron. Då skakade jorden och bävade, bergens grundvalar darrade, de skakade av hans brinnande vrede. Rök steg ur hans näsa och förtärande eld ur hans mun, det gnistrade av glöd från honom. Han sänkte himlen och steg ner med mörka moln under sina fötter, han red på keruben och flög, han svävade fram på vindens vingar. Han gjorde mörker till sitt skydd, till sin hydda runt omkring honom: mörka vatten, tjocka moln. Ur glansen framför honom bröt molnen fram med hagel och glödande kol. HERREN dundrade i himlen, den Högste höjde sin röst med hagel och glödande kol. Han sköt sina pilar och skingrade dem, blixtar i mängd och förvirrade dem. Flodbäddar blev synliga, jordens grundvalar blottades för din tillrättavisning, HERRE, för din vredes stormvind. Han räckte sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de väldiga vattnen. Han räddade mig från min mäktige fiende, från dem som hatade mig och var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men HERREN var mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig eftersom han älskar mig. HERREN var god mot mig efter min rättfärdighet, han lönade mig efter mina händers renhet, för jag har hållit mig på HERRENS vägar och inte avfallit från min Gud. Jag har haft alla hans domar för ögonen och inte avvisat hans stadgar. Jag har varit fullkomlig inför honom och aktat mig för synd. Därför har HERREN lönat mig efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon. Mot den trogne är du trofast, mot den fullkomlige är du fullkomlig. Mot den rene är du ren, men mot den falske är du vrång. Ja, du frälser ett förtryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du. Du låter min lampa brinna klart, HERREN min Gud lyser upp mitt mörker. Med dig slår jag ner en armé, med min Gud stormar jag murar. Guds väg är fullkomlig, HERRENS ord är rent. Han är en sköld för alla som flyr till honom. Vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud? Gud, du rustar mig med kraft och gör min väg fullkomlig, du gör mina fötter som hindens och ställer mig på mina höjder. Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen. Du ger mig din frälsnings sköld, din högra hand stöder mig. Din ödmjukhet gör mig stor. Du gör plats för mina steg där jag går, mina fötter vacklar inte. Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, jag vände inte förrän jag gjort slut på dem. Jag krossade dem så att de inte kunde resa sig, de föll under mina fötter. Du rustade mig med kraft för striden, du böjde mina motståndare under mig. Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förintade jag. De ropade, men ingen räddare fanns, till HERREN, men han svarade dem inte. Jag malde dem till stoft för vinden, jag slängde ut dem som smuts på gatan. Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till huvud över hednafolk, folk som jag inte kände blev mina tjänare. Så snart de hörde om mig lydde de mig, främlingar kröp för mig. Främlingarnas mod vissnade bort, bävande lämnade de sina fästen. HERREN lever! Lovad är min klippa, upphöjd är min frälsnings Gud! Gud, du har gett mig hämnd och lagt folken under mig. Du har befriat mig från mina fiender, du har upphöjt mig över mina motståndare och räddat mig från våldsmän. Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, HERRE, och lovsjunga ditt namn

Psaltaren 18:1-50 nuBibeln (NUB)

HERRE, vad jag älskar dig, du min styrka! HERREN är min klippa, han är min borg, min räddare. Han är min Gud, min tillflykts klippa. Han är min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. När jag ropar till HERREN, han som är värd allt pris, räddar han mig från alla mina fiender. Dödens snaror omgav mig, fördärvets strömmar sköljde över mig. Dödsrikets band omgav mig, dödens snaror föll över mig. I min förtvivlan vädjade jag till HERREN, ropade till min Gud, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt rop nådde hans öron. Då darrade jorden och bävade, bergens grundvalar skakade. De skälvde, för han var vred. Rök vällde fram ur hans näsborrar och eldslågor slog ut från hans mun. Han sprutade glöd. Han sänkte ner himlen och kom ner med mörka moln under sina fötter. Han red på en kerub och flög, med vindens vingar svävade han fram. Han dolde sig inne i mörkrets tält som omslöt honom: mörka vatten, tjocka regnmoln. I ljuset av hans närvaro bröt molnen fram, med hagel och klot av eld. HERREN dundrade i himlen. Den Högste lät sin stämma höras med hagel och klot av eld. Han sköt sina pilar och skingrade dem, han lät blixtar i mängd ljunga och förvirrade dem. Vattnens bäddar visade sig, jordens grund blev synlig på din tillrättavisning, HERRE, för din vredes stormvind. Från höjden sträckte han ner sin hand, grep tag i mig och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han räddade mig från mina mäktiga fiender, från dem som var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han ledde mig till en rymlig plats, han räddade mig, för han älskar mig. Eftersom jag hade handlat rättfärdigt och rent belönade HERREN mig. Jag har följt HERRENS vägar. Jag har inte avfallit och vänt mig bort ifrån min Gud. Jag har noga hållit hans lagar och aldrig överträtt någon enda av dem. Jag har varit fläckfri inför honom och aktat mig för att synda. Därför har HERREN belönat min rättfärdighet, mina händers renhet inför honom. Du är trogen mot den som är trogen. Du är pålitlig för den som är pålitlig. Du visar dig ren mot den rene, men den som sviker möter du med list. Du räddar det folk som är förnedrat, men du förödmjukar de stolta. Du låter mitt ljus lysa, HERRE, min Gud, förvandlar mitt mörker till ljus. Med din hjälp kan jag anfalla en här, med min Gud störta fram mot en mur. Guds väg är fullkomlig. Alla HERRENS ord är sanna. Han är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom. Vem är Gud utom HERREN? Vem är en klippa utom vår Gud? Gud ger mig kraft och hjälper mig att vandra på den rätta vägen. Han gör mig säker på foten som en hind, och ställer mig uppe på bergen. Han ger mig skicklighet i striden och lär mig hur jag ska spänna bågen. Du gav mig din frälsnings sköld. Din högra hand stödde mig och när du svarade mig, stärkte du mig. Du gav mig fotfäste, så att jag aldrig behövde snava. Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, och jag vände inte om förrän alla hade förintats. Jag krossade dem, så att de inte kunde resa sig. Jag trampade ner dem fullständigt. Du gav mig styrka till att strida. Mina fiender föll besegrade framför mina fötter. Du drev mina fiender på flykten. Jag har utplånat dem allesammans. De ropade på hjälp, men ingen räddade dem. De ropade på HERREN, men han svarade inte. Jag krossade dem till dammkorn. Jag trampade ner dem som smuts på gatan. Du räddade mig då jag anfölls av folken. Du gjorde mig till ledare över folken, även främlingar kom och betjänade mig. Främlingar kom krypande till mig. När jag talade till dem, lydde de. Främlingars mod försvann, och darrande kom de ut ur sina fästen. HERREN lever! Prisad vare han, min klippa, upphöjd vare min frälsnings Gud! Gud låter mig hämnas mina fiender, och lägger folken under mig. Du räddar mig undan mina fiender. Du låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän. Därför vill jag prisa dig bland folken, HERRE, och sjunga till din ära!

Psaltaren 18:1-50 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Av Herrens (Jahvehs) tjänare David, som talade [sjöng] orden av denna sång, den dagen då Herren (Jahveh) räddat (ryckt bort) honom ur greppet (handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand. [David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som ”Herrens tjänare” vilket visar på hans ödmjuka inställning.] ______ Han [David] sa [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]: Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)! [David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ahav, utan racham, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången racham används är i 2 Mos 33:19, där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se Jes 49:15, dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.] Herre (Jahveh), min styrka (källa till kraft). Herre (Jahveh), min bergsklyfta (ointagliga bergskam; skyddade plats) och min borg (mitt starka fäste) och min räddare (den som befriar mig) [så att jag kan undkomma oskadd]. Min Gud (Eli), min Klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24], min sköld [mitt personliga försvar] och min frälsnings horn [som hornet på en vildoxe – metafor för militär styrka och seger] och mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)! [I vers 2-3 riktar psalmisten sig direkt till Herren och använder åtta termer: min styrka, min bergsklyfta, min borg, min räddare (verb – en personlig beskyddare), min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och visar på Gud som vår Hjälpare och Beskyddare! I vers 4-7 summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren (Jahveh).] Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahveh) – som är värdig att bli prisad – och blev räddad från mina fiender. Dödens rep slöt sig om mig, fördärvets [laglöshetens sataniska] strömmar (forsande vatten) förskräckte mig [ville dränka mig]. Sheols (underjordens) rep virade (snodde) sig runt mig, dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig). [Vers 5-6 beskriver bakgrunden och formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4Upp 13:117:15. Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet belial som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Belijaal, se 2 Kor 6:15. Den arameiska översättningen tolkar ordet som ”utan ok”, och då är betydelsen att man lämnat Guds undervisning och lever i laglöshet.] I min nöd (ångest, förtvivlan) [när jag var trängd] ropade jag till (höjde jag min röst; kallade jag på) Herren (Jahveh), till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt) [efter hjälp och befrielse]. Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas] och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron. [Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se 5 Mos 32:22. Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se 1 Mos 19:24-29. I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.] Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade, bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska). Rök steg upp ur hans näsa, och förtärande eld från hans mun, glödande kol slungades ut (antändes). Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner, och han steg ner med mörka moln under sina fötter. [Det hebreiska ordet för ”böjde” är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i ”krökta rum”. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.] Han besteg en kerub och flög, han svävade fram på vindens vingar. [En kerub är ett bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:241 Kung 6:24-27Hes 1:4-2810:20.] Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja), som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig, mörka vatten, täta moln. Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom vek molnen undan, med hagel och klot av eld (blixtar). [Det kan vara en referens till Jesu återkomst, se Matt 24:27.] Herren (Jahveh) dundrade i [2 Sam 22:14 har ”från”] himlarna, och den Högste (Elion) lät sin stämma höras, hagel och klot av eld (blixtar) [ackompanjerade fortsatt]. Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna], flammande blixtar i mängd förvirrade dem (panik och tumult bröt ut). Havsdjupen exponerades (havets strömmar), jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahveh), genom din kraftiga utblåsning från din näsa. [Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.] Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig, drog mig upp [hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10] från många (stora) vatten. [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.] Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1-4], och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga. De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad), men Herren (Jahveh) blev mitt stöd. [Ordet ”stöd” används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.] Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder), han räddade mig, för han älskar mig. [En efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad.] [Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet ”följa/vakta”. Centralt finns Guds ordning och hans domar.] Herren (Jahveh) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka). För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahvehs) vägar [skyddat och lytt hans bud] och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud; för alla hans domar har jag haft för ögonen, och hans förordningar (”inristade bud”) har jag inte avvisat. Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom, och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff). [Ordagrant: ”från min synd”, dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.] [Ordet för uppriktig är tamim. Huvudbetydelsen är att vara hel, fullt antal, fullkomlig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär – där det inte finns några dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.] Därför har Herren (Jahveh) återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka) efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet (eftersom mina handlingar är oskyldiga) inför hans ögon. [Följande stycke, vers 26-27, beskriver på vilket sätt Gud är rättvis, att han agerar i enlighet med människans moral och speglar hennes handlingar. I det föregående stycket, som utgör en kiasm, speglar verserna rent bokstavligt varandra, se vers 21-25. Något som den bevandrade i originalspråket också kan lägga märke till. Den rättfärdige, som vill leva efter Guds moral, kommer själv att möta och erfara Guds trofasthet, uppriktighet och renhet. Den som är moraliskt fördärvad kommer däremot att möta motstånd och uppleva Guds vägar som obegripliga.] Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle) visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull). Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne) visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann). Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och där orenheterna avlägsnats), visar du dig ren, men mot den [moraliskt] fördärvade (korrupte, förvridne, slingrande; den som medvetet väljer fel väg), visar du dig motsatt (antagonistisk, i strid mot; är du skarpsinnig i motstånd). [I de tre första stroferna – som beskriver positiva egenskaper – bemöter Gud den rättfärdige på motsvarande sätt. I Bergspredikan finns ett liknande uttalande där de barmhärtiga själva ska möta barmhärtighet, se Matt 5:7. I den fjärde strofen, där den ogudaktige som är moraliskt fördärvad beskrivs, visar inte Gud ogudaktighet tillbaka – han är ju helig och ren. Om någon sätter sig upp mot Gud så kommer han med sitt skarpsinne och sin list att motsätta sig denne, men inte på ett förvridet sätt, utan med rättvisa och rättfärdighet. Det blir tydligt i hebreiskan där de tre första stroferna har samma rot, medan den fjärde pat-tal skiljer sig åt:   trofaste/trofast       – cha- sid / chas- sad   uppriktige/uppriktig – ta- mim / tam- mam   renat/ren                – na- bar / ba- rar   förvriden/motsatt     – iq- qes / pat- tal Ordet patal förekommer bara fyra ggr i GT. I 1 Mos 30:8 används det mer neutralt i beskrivningen av en konflikt och kamp, medan det i Job 5:13 och Ords 8:8 klingar negativt och betecknar svekfulla ord. Här beskrivs dock hur den ogudaktige upplever Gud som avog och svår att förstå sig på, jfr även Jakobs brottningskamp, se 1 Mos 32:24-28.] För du befriar ett ödmjukt (förtryckt) folk, men stolta ögon (högmodiga blickar) tar du ner (förödmjukar du). För du tänder min lampa [ger mig liv], Herre (Jahveh) – min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker. [Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 18:5-621:17Ords 13:920:2024:20. David kallas också ”Israels ljus”, se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37. Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se Ps 37:11. Här i vers 28 används hebreiska ordet sapal som har betydelsen att tvingas ner lågt.] För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad), med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13] [Nu kommer fem verser som beskriver Herren:] Vad gäller Gud (El) [den ende sanne Guden] – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet), Herrens (Jahvehs) löftesord (tal) är rent (prövat, luttrat som metall utan slagg) [Ps 12:7], han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom. För vem är Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] förutom Herren (Jahveh), och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)? [Nej, ingen är som du!] Gud (El) är den som utrustade (gav, iklädde) mig med kraft (styrka, mod, inflytande, rikedom), och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig). Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna], och ställde mig på mina höga platser (höjderna). [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.] Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig), så att mina armar kunde spänna kopparbågen. [Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.] [Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med ”Du”. På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.] Du gav mig din frälsnings sköld, din högra hand upprätthåller mig; din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig). Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig), mina anklar har inte gått ur led. [Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.] Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem. Jag krossade dem, så de inte kunde resa sig, de föll under mina fötter. Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget), du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig. Mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke), de som hatade mig tystade jag fullständigt. De skrek (ropade efter hjälp), men det var ingen [av deras avgudar] som hjälpte, [de ropade efter hjälp eller skrek i avsky] mot Herren (Jahveh), men han svarade inte. [I Jona 1:14 finns exempel på hur hedningar ropar till Israels Gud. I Upp 16:10-11 vänder man sig mot Gud, inte i omvändelse, utan för att häda honom.] Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som stoft [damm] för vinden, jag trampade (stampade) på dem som smuts (dy) på vägen. Du räddade mig från folkets strider [troligtvis en angripande armé], du satte mig som huvud över hednafolken. Folkslag jag inte kände tjänar nu mig. så fort de hörde [ryktet om vad Gud gör], lydde de mig. Främlingar blev kraftlösa inför mig, främlingar tappade modet (vissnade, skrumpnade ihop), och kom darrande fram ur sina fästen. [Psalmen avslutas med ett stycke som fint hör ihop med inledningen, se vers 2-7.] Herren (Jahveh) lever! Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast), upphöjd är min frälsnings Gud! [De två verben kompletterar varandra, det första har en rörelse nedåt att böja sig, medan det andra en rörelse uppåt. Följande två verser summerar Herrens gärningar:] Gud (El) [den sanne Guden], han som ger mig fullständig hämnd [plural], och talar till [kuvar] folk under mig [de som är besegrade], den som befriar mig från mina fiender, den som lyfter upp (upphöjer) mig över dem som reser sig mot mig, den som räddar (rycker bort) mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas). Därför vill jag tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig inför folken, Herre (Jahveh), och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i Rom 15:9.]

Psaltaren 18:1-50 Bibel 2000 (B2000)

För körledaren. Av Herrens tjänare David, som sjöng denna sång till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Saul. Jag har dig kär, Herre, min styrka, Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. Till Herren, den högtlovade, ropade jag, och jag blev räddad från mina fiender. Dödens bränningar brusade kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig. Dödsrikets snaror omgav mig, framför mig väntade dödens fällor. I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud, och han hörde min röst i sitt tempel, mitt rop nådde fram till hans öra. Då skakade jorden och skälvde, bergens grundvalar darrade, vacklade under hans vrede. Från hans näsborrar utgick ett rökmoln, från hans mun förtärande eld. Han sprutade glöd och brand. Himlen vek han undan och steg ner med töcknet under sina fötter. Han red på keruben, han flög, han svävade fram på vindens vingar. Han dolde sig inne i mörkrets tält, i molnens fuktiga massor. I glansen kring honom for molnen fram, hagel och gnistrande bränder. Herren dundrade i himlen, den Högste lät höra sin röst. Han sköt sina pilar vida omkring, han sände ljungande blixtar. Havets bädd kom i dagen och jordens grundvalar blottades för ditt rytande, Herre, för din vredes stormvind. Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten. Han räddade mig från mäktiga fiender, från motståndare som var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men Herren kom till min hjälp. Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig. Herren lönade min rättfärdighet, mitt rena och skuldlösa liv, ty jag har hållit mig till Herrens vägar och inte avfallit från min Gud. Alla hans bud har jag haft för ögonen och aldrig övergett hans lagar. Fläckfri var jag inför honom, jag vaktade mig för att synda. Därför lönade Herren min rättfärdighet, mitt rena liv inför honom. Mot den trogne är du trofast, du är redlig mot den redlige. Den rene möter du med renhet, den svekfulle med list. Du upprättar det förnedrade folket, men de högmodiga kuvar du. Du låter min lampa lysa, Herren, min Gud, gör mitt mörker till ljus. Med Guds hjälp störtar jag fram mot muren, med dig stormar jag över vallen. Guds väg är utan brist, Herrens ord är utan slagg. Han är en sköld för alla som flyr till honom. Vem är Gud utom Herren, vem är en klippa utom vår Gud? Gud rustar mig med styrka, så att jag vandrar den rätta vägen. Han gör mig snabbfotad som gasellen och ger mig fotfäste på bergen. Han lär mig krigets hantverk, lär mig spänna kopparbågen. Du gav mig din räddande sköld, du stödde mig med din starka hand. Du hörde min bön och min makt blev stor. Du gjorde vägen fri framför mig och gav stadga åt mina steg. Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, jag vände inte förrän jag förintat dem. Jag krossade dem. De förmådde inte resa sig, de låg där under mina fötter. Du rustade mig med styrka för striden och tvang angriparna på knä inför mig. Mina fiender drev du på flykten, deras motstånd kunde jag krossa. De ropade, men ingen räddare fanns, de ropade till Herren, men han svarade inte. Jag malde dem till stoft i vinden, jag trampade ner dem som smuts på gatan. Du räddade mig från folkens angrepp. Du satte mig till hövding över folken, okända folkslag blev mina tjänare. De lydde min minsta vink, främlingar kröp för mig. Främlingar bleknade och kom darrande ut ur sina fästen. Herren lever! Lovad vare han, min klippa, och upphöjd min Gud, min räddare, han som ger mig hämnd på mina fiender och lägger folken under mina fötter! Du låter mig undslippa fienden, du rycker mig undan angriparen och räddar mig från våldsmän. Därför tackar jag dig, Herre, bland folken och lovsjunger ditt namn.