Psaltaren 137:1-9
Psaltaren 137:1-9 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Vid Babels floder där satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som fanns där hängde vi upp våra harpor. Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga. De som plågade oss bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" Hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma att spela. Min tunga må fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte låter Jerusalem vara min högsta glädje. HERRE, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag, hur de ropade: "Riv ner, riv ner ända till grunden!" Du Babels dotter, dömd till undergång, salig är den som får vedergälla dig för allt vad du har gjort oss. Salig är den som griper dina späda barn och krossar dem mot klippan.
Psaltaren 137:1-9 Karl XII 1873 (SK73)
Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte. Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro. Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor. Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land? Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten. Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara. Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund. Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver. Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.
Psaltaren 137:1-9 Svenska 1917 (SVEN)
Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor. Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.» Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst. Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje. Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.» Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
Psaltaren 137:1-9 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Vid Babels floder, där satt vi och grät när vi tänkte på Sion. Där i pilträden hängde vi våra harpor, för våra fångvaktare bad oss sjunga, våra plågare bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" Hur kan vi sjunga HERRENS sång i främmande land? Glömmer jag dig, Jerusalem, då ska min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte har Jerusalem som min högsta glädje. HERRE, tänk på Jerusalems dag då Edoms barn ropade: "Riv, riv ner ända till grunden!" Dotter Babel, du fördärvade, lycklig är den som får ge dig för det du har gjort mot oss. Lycklig är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
Psaltaren 137:1-9 nuBibeln (NUB)
Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. Vi hängde upp våra harpor i pilträden, för de som höll oss fångna bad oss sjunga, våra förtryckare krävde glädjesånger av oss: ”Sjung för oss en sång från Sion!” Men hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i ett främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fastna i gommen, om jag inte tänker på Jerusalem som min största glädje. HERRE, tänk på Jerusalems dag, hur edoméerna ropade: ”Riv ner det! Jämna det med marken!” Du Babylons dotter, du fördärvade, lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss. Lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna.
Psaltaren 137:1-9 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Vid Babylons floder [under exilen], där satt vi och grät, när vi kom ihåg Sion [tempelberget i Jerusalem]. I pilträden i dess mitt hängde vi upp våra kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor). De som förde oss i fångenskap bad oss om sångernas ord, våra plågare bad oss vara muntra: ”Sjung en av Sions sånger”. Hur ska vi kunna sjunga Herrens (Jahvehs) sång i ett främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, låt min högra hand glömma ... [Meningen avslutas inte. Syftar poetiskt på att handen förlorar sin förmåga att kunna spela igen. Ordet för att glömma (hebr. shachach) är också snarlikt tikhshakh, att förtvina.] Låt min tunga fastna i gommen i min mun, om jag inte kommer ihåg dig, om jag inte gör Jerusalem till min högsta glädje. Kom ihåg, Herre (Jahveh), mot Edoms söner, Jerusalems dag [då staden föll], de sa: ”Bryt ner, bryt ner, även dess grundvalar.” O, Babylons dotter, som måste bli fördärvad, lycklig (välsignad) är han som hämnas dig för det du gjort mot oss. Lycklig (välsignad) är den som tar dina små och krossar dem mot klippan. [Nah 3:10]
Psaltaren 137:1-9 Bibel 2000 (B2000)
Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror. De som höll oss fångna bad oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor: »Sjung för oss en sång från Sion!« Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas. Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje. Herre, tänk på Jerusalems olycksdag, hur edomeerna ropade: »Riv ner, riv ner till grunden.« Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du har gjort mot oss. Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.