Psaltaren 137:1-9

Vid Babylons floder [under exilen], där satt vi och grät, när vi kom ihåg Sion [tempelberget i Jerusalem]. I pilträden i dess mitt hängde vi upp våra kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor). De som förde oss i fångenskap bad oss om sångernas ord, våra plågare bad oss vara muntra: ”Sjung en av Sions sånger”. Hur ska vi kunna sjunga Herrens (Jahvehs) sång i ett främmande land? Om jag glömmer dig, Jerusalem, låt min högra hand glömma ... [Meningen avslutas inte. Syftar poetiskt på att handen förlorar sin förmåga att kunna spela igen. Ordet för att glömma (hebr. shachach) är också snarlikt tikhshakh, att förtvina.] Låt min tunga fastna i gommen i min mun, om jag inte kommer ihåg dig, om jag inte gör Jerusalem till min högsta glädje. Kom ihåg, Herre (Jahveh), mot Edoms söner, Jerusalems dag [då staden föll], de sa: ”Bryt ner, bryt ner, även dess grundvalar.” O, Babylons dotter, som måste bli fördärvad, lycklig (välsignad) är han som hämnas dig för det du gjort mot oss. Lycklig (välsignad) är den som tar dina små och krossar dem mot klippan. [Nah 3:10]