Psaltaren 106:1-48
Psaltaren 106:1-48 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Halleluja! Tacka HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet. Vem kan berätta om HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov? Saliga är de som håller fast vid det rätta, som alltid handlar rättfärdigt. Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, kom till mig med din frälsning, så att jag kan se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje och berömma mig tillsammans med din arvedel. Vi har syndat liksom våra fäder, vi har gjort illa, vi har varit ogudaktiga. Våra fäder gav inte akt på dina under i Egypten, de kom inte ihåg dina många nådegärningar utan var upproriska vid havet, vid Röda havet. Men han frälste dem för sitt namns skull för att göra sin makt känd. Han talade strängt till Röda havet och det blev torrt, han förde dem genom djupen som genom en öken. Han frälste dem från deras motståndares hand och återlöste dem från fiendens hand. Vattnet övertäckte deras fiender, inte en enda av dem blev kvar. Då trodde de hans ord, de sjöng hans lov. Men snart glömde de hans gärningar, de väntade inte på hans råd. De greps av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde men sände tärande sjukdom bland dem. I lägret fylldes de av avund mot Mose och mot Aron, HERRENS helige. Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan, den övertäckte Abirams hop. Eld började brinna i deras läger, en låga brände upp de ogudaktiga. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en avgudabild. Sin härlighet bytte de bort mot bilden av en oxe som äter gräs. De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten, så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet. Han sade att han skulle förgöra dem. Men Mose, hans utvalde, trädde fram som medlare inför honom för att vända bort hans vrede, så att den inte förgjorde dem. De föraktade det ljuvliga landet, de trodde inte hans ord. De knotade i sina tält och lyssnade inte till HERRENS röst. Då lyfte han sin hand mot dem och svor att slå ner dem i öknen, att slå ner deras barn bland hednafolken och skingra dem i länderna. De slöt sig till Baal-Peor och åt sådant som var offrat till döda. De väckte Guds vrede genom sina gärningar, och en hemsökelse bröt ut bland dem. Men Pinehas steg fram och skipade rätt, och hemsökelsen upphörde. Det räknades honom till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid. De väckte hans vrede vid Meribas vatten, och det gick illa för Mose för deras skull. Ty de var upproriska mot hans ande, så att han talade tanklöst med sina läppar. De förgjorde inte folken som HERREN hade befallt dem, utan blandade sig med hednafolken och lärde sig deras gärningar. De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem. De offrade sina söner och döttrar åt onda andar. De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodet. De orenade sig genom sina gärningar, de handlade trolöst i allt de gjorde. Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. Han gav dem i hednafolkens hand, så att de som hatade dem fick råda över dem. Deras fiender förtryckte dem, de blev kuvade under deras hand. Han räddade dem många gånger, men de hade ett upproriskt sinnelag och sjönk allt djupare genom sin synd. Men han såg till dem i deras nöd när han hörde deras rop. Han tänkte på sitt förbund med dem och förbarmade sig för sin stora nåds skull. Han lät dem finna barmhärtighet inför alla som fört dem i fångenskap. Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hednafolken, så att vi får prisa ditt heliga namn och berömma oss av att lova dig. Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket skall säga: "Amen." Halleluja!
Psaltaren 106:1-48 Karl XII 1873 (SK73)
Halleluja. Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet. Ho kan uttala Herrans dråpeliga gerningar? och prisa all hans lofliga verk? Salige äro de som budet hålla, och göra alltid rätt. Herre, tänk på mig efter den nåd, som du dino folke lofvat hafver; bevisa oss dina hjelp; Att vi måge se dina utkorades välfärd, och glädja oss att dino folke väl går, och berömma oss med dinom arfvedel. Vi hafve syndat med våra fäder; vi hafve misshandlat, och hafve ogudaktige varit. Våre fäder uti Egypten ville icke förstå din under; de tänkte icke på dina stora godhet, och voro ohörige vid hafvet, nämliga röda hafvet. Men han halp dem för sitt Namns skull, så att han sina magt beviste. Och han näpste röda hafvet, och det vardt torrt; och förde dem genom djupen, såsom genom ena öken; Och halp dem ifrå deras hand, som dem hatade, och förlossade dem ifrå fiendans hand. Och vattnet fördränkte deras fiendar, så att icke en qvar blef. Då trodde de uppå hans ord, och söngo hans lof. Men de förgåto snarliga hans gerningar, och bidde intet efter hans råd. Och de fingo lusta i öknene, och försökte Gud uti ödemarkene. Men han gaf dem deras bön, och sände dem nog, tilldess dem vämjade dervid. Och de satte sig upp emot Mose i lägrena; emot Aaron, Herrans heliga. Jorden öppnade sig, och uppsvalg Dathan, och öfvertäckte Abirams rota. Och eld vardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga. De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet; Och förvandlade sina äro uti ens oxas liknelse, den gräs äter. De förgåto Gud sin Frälsare, som så stor ting uti Egypten gjort hade; Vidunder i Hams land, och förskräckeliga gerningar i röda hafvet. Och han sade, att han ville förgöra dem, om Mose hans utkorade den plågan icke förtagit hade, och afvändt hans grymhet, att han icke platt skulle förderfva dem. Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke hans ordom; Och knorrade i deras hyddom; de lydde intet Herrans röst. Och han hof upp sina hand emot dem, att han skulle nederslå dem i öknene; Och kasta deras säd ibland Hedningarna, och förströ dem i landen. Och de gåfvo sig till BaalPeor, och åto af de döda afgudars offer; Och förtörnade honom med sin verk; då kom ock en plåga ibland dem. Då trädde Pinehas fram, och förlikte sakena, och plågan vände åter. Och det vardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrå slägte till slägte, i evig tid. Och de förtörnade honom vid trätovattnet; och de plågade Mose illa. Ty de bedröfvade honom hans hjerta, så att någor ord undföllo honom. De förgjorde ock icke de folk, som dock Herren dem budit hade; Utan de blandade sig ibland Hedningarna, och lärde deras verk; Och tjente deras afgudom; de kommo dem på förargelse. Och de offrade sina söner, och sina döttrar djeflom; Och utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade Canaans afgudom; så att landet med blodskulder besmittadt vardt; Och orenade sig med sinom gerningom, och hor bedrefvo med sin verk. Då förgrymmade sig Herrans vrede öfver sitt folk, och han fick en styggelse till sitt arf; Och gaf dem uti Hedningars händer; så att öfver dem rådde de som dem hätske voro. Och deras fiender plågade dem, och de vordo kufvade under deras händer. Han förlossade dem ofta; men de förtörnade honom med sin verk, och vordo få för deras missgerningars skull. Och han såg till deras nöd, då han deras klagan hörde; Och tänkte på sitt förbund, som han med dem gjort hade; och det ångrade honom efter hans stora godhet; Och lät dem komma till barmhertighet, för allom dem som dem fångat hade. Hjelp oss, Herre vår Gud, och för oss tillhopa ut ifrå Hedningarna; att vi måge tacka ditt helga Namn, och begå ditt lof. Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån evighet i evighet; och allt folk säga: Amen. Halleluja.
Psaltaren 106:1-48 Svenska 1917 (SVEN)
Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov? Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet. Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning, så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel. Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga. Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet. Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig. Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken. Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand. Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar. Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov. Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd. De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem. Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige. Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop. Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte; sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs. De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten, så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet. Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva. De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord. De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst. Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen, att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna. Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda. De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem. Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen; det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid. De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull. Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar. De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning, utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar. De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara. Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar. Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder. Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk. Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse. Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem. Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand. Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning. Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop. Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd. Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap. Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ---- Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!» Israels förlossades tacksamhet mot HERREN.
Psaltaren 106:1-48 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Halleluja! Tacka HERREN, för han är god, evig är hans nåd. Vem kan beskriva HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov? Saliga är de som följer det rätta, som alltid handlar rättfärdigt. Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, kom till mig med din frälsning, så att jag får se dina utvaldas lycka, dela ditt folks glädje och berömma mig med din arvedel. Vi har syndat som våra fäder, vi har gjort fel, vi har varit ogudaktiga. Våra fäder i Egypten tog inte lärdom av dina under, de tänkte inte på dina många nådegärningar utan gjorde uppror vid havet, vid Röda havet. Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt känd. Han talade strängt till Röda havet och det blev torrt, han förde dem genom djupen som i en öken. Han frälste dem från motståndarens hand och befriade dem från fiendens grepp. Vattnet täckte deras fiender, inte en enda av dem blev kvar. Då trodde de hans ord och sjöng hans lov. Men snart glömde de hans gärningar, de väntade inte på hans råd. De greps av begär i öknen och frestade Gud i ödemarken. Han gav dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom i deras själ. De fylldes av avund mot Mose i lägret och mot Aron, HERRENS helige. Men jorden öppnade sig och slukade Datan, den begravde Abirams grupp. Eld slog upp i deras grupp, lågorna brände de gudlösa. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en avgudabild, de bytte bort sin härlighet mot bilden av en tjur som äter gräs. De glömde Gud, sin Frälsare, som gjort väldiga ting i Egypten, underbara verk i Hams land, förunderliga gärningar vid Röda havet. Han hotade att förgöra dem, men Mose, hans utvalde, ställde sig i vägen för att vända bort hans vrede från att fördärva dem. De föraktade det ljuvliga landet, de trodde inte hans ord. De klagade i sina tält och lyssnade inte till HERRENS röst. Då lyfte han sin hand mot dem och svor att låta dem falla i öknen, att låta deras barn falla bland hednafolken och spridas ut i länderna. De band sig till Baal-Peor och åt av offren till de döda, de väckte Guds vrede med sina gärningar och en hemsökelse bröt ut bland dem. Men Pinechas steg fram och skipade rätt, och hemsökelsen hejdades. Det räknades honom till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid. De väckte hans vrede vid Meribas vatten och Mose fick lida för deras skull, för de trotsade hans ande så att tanklösa ord kom över hans läppar. De förgjorde inte folken som HERREN befallt dem, de beblandade sig med hednafolken och lärde sig deras gärningar. De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem. De offrade sina söner och döttrar åt onda andar, de spillde oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod som de offrade åt Kanaans avgudar så att landet vanhelgades av blodet. De blev orena genom sina gärningar och var trolösa i allt de gjorde. Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. Han gav dem i hednafolkens hand, och de som hatade dem fick härska över dem. Deras fiender förtryckte dem, de kuvades under deras hand. Han räddade dem gång på gång, men de var upproriska i sina planer och sjönk allt djupare genom sin synd. Men han såg till dem i deras nöd när han hörde deras rop, han tänkte på sitt förbund med dem och förbarmade sig för sin stora nåds skull. Han lät dem finna barmhärtighet hos alla som fört dem bort i fångenskap. Fräls oss, HERRE vår Gud, och samla oss från hednafolken, så att vi får prisa ditt heliga namn och ha vår ära i att lova dig. Välsignad är HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket ska säga: "Amen!" Halleluja!
Psaltaren 106:1-48 nuBibeln (NUB)
Halleluja! Prisa HERREN, för han är god. Hans nåd varar i evighet. Vem kan räkna upp HERRENS väldiga gärningar, förkunna allt hans lov? Lyckliga är de som bevarar det som är rätt och alltid gör det rättfärdiga. Tänk på mig, HERRE, när du visar välvilja mot ditt folk! Kom till min hjälp med din räddning! Låt mig få se det goda hos dina utvalda och dela ditt folks glädje, prisa dig tillsammans med dem som är din egendom. Vi har syndat liksom våra fäder, vi har handlat fel och gjort det onda. Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under. De glömde hans nådegärningar och gjorde uppror vid Sävhavet. Ändå räddade han dem för sitt namns skull för att göra sin makt känd. Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt. Han ledde dem genom djupen som genom en öken. Han räddade dem från dem som hatade dem och befriade dem från deras fiender. Vattnet täckte deras fiender. Inte en enda en av dem undkom. Då trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. Men snart glömde de allt han gjort. De väntade inte på hans råd. De greps av begär i öknen och utmanade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde, men han sände också förödande sjukdomar över dem. De blev avundsjuka på Mose och Aron, som var helgade åt HERREN. Jorden öppnade sig och svalde Datan, begravde Avirams hop. Eld flammade upp bland deras anhängare, lågorna uppslukade de onda. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en gjuten avgud. De bytte ut sin härlighet mot en avbild av en tjur som äter gräs. De glömde Gud, sin räddare, som gjort så stora ting i Egypten, mirakel i Hams land och märkliga gärningar vid Sävhavet. Därför bestämde han sig för att förgöra dem. Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom för att hålla tillbaka hans vrede, så att han inte skulle förinta dem. Sedan föraktade de det underbara landet, och de trodde inte på hans ord. De gnällde i sina tält, och de ville inte lyssna till HERREN. Därför lyfte han sin hand och svor att han skulle döda dem i öknen, och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och spridas ut till andra länder. De förenade sig med Baal-Pegor, och de åt offer som offrats till livlösa avgudar. Genom sina gärningar retade de Herren till vrede, så att en plåga bröt ut bland dem. Men Pinechas grep in och kom emellan, så att plågan upphörde. För detta räknades han som rättfärdig från generation till generation, för evigt. Vid Merivas vatten förargade de HERREN igen och ställde till bekymmer för Mose. De var upproriska mot hans ande, så att han talade utan att tänka efter. De förgjorde inte heller folken, som HERREN hade sagt till dem, utan beblandade sig med främmande folk och tog efter deras seder och bruk. De tillbad deras avgudar, och detta blev en fälla för dem. De offrade sina söner och döttrar till demoner. De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom dessas blod. De vanhelgade sig själva genom sina handlingar och agerade i otrohet. HERRENS vrede upptändes mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. Han överlämnade dem åt främmande folk, och de som hatade dem fick härska över dem. Deras fiender förtryckte dem, och de fick underkasta sig deras makt. Gång på gång befriade han dem, men de fortsatte att göra uppror, och de sjönk allt djupare i sin synd. Ändå såg han till dem i deras nöd när han hörde deras rop. Han kom ihåg sitt förbund med dem och var mild i sin stora nåd. Han lät dem finna förbarmande hos dem som höll dem fångna. Rädda oss, HERRE, vår Gud! Samla oss från dessa folk, så att vi får prisa ditt heliga namn och tacka och lova dig. Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!
Psaltaren 106:1-48 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)! Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh), för han är god, för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek). [1 Krön 16:34Ps 107:1118:1136:1] Vem kan förklara Herrens (Jahvehs) mäktiga gärningar eller låta all hans lovprisning bli hörd? Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som håller rätten [gör och skyddar det som är rätt], som alltid gör det rättfärdiga. Kom ihåg mig, Herre (Jahveh), när du ger ditt folk nåd (hebr. ratson), tänk på mig när du ger frälsning, så att jag får se framgången hos dina utvalda, så att jag får glädja mig i ditt folks (hebr. goj) glädje, så att jag får lovprisa med ditt arv (alla de som tillhör Herren). Vi har syndat med våra fäder [på samma sätt som de], vi har handlat orättfärdigt, vi har agerat ondskefullt. Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under, de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet), de var upproriska vid havet, ja vid Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. [Ps 78:132 Mos 14-15] Likväl frälste (räddade) han dem för sitt namns skull, för att han skulle göra sin mäktiga kraft känd. Han tillrättavisade Vasshavet och det torkade upp; han ledde dem genom djupen liksom genom öknen. Han frälste dem från hans hand som hatade dem; han återlöste (beskriver en frivillig handling) dem från deras fiendes hand. Vattnet övertäckte deras åklagare [en beskrivning av farao och hans armé som utplånades fullständigt], inte en enda av dem undkom. Sedan trodde de (Israels barn) hans ord, de sjöng hans lov. Men de glömde snabbt vad han gjort, de inväntade inte hans råd och vägledning, utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen och prövade Gud (El) i vildmarken. [4 Mos 11] Han gav dem vad de begärde men lät samtidigt deras själ (person – hebr. nefesh) bli mager. [Deras fysiska begär efter mat, frosseri, tillfredsställdes men på bekostnad av själens behov. Gud ville vara deras tillfredsställelse både fysiskt och själsligt, se 4 Mos 11:33-35] De var avundsjuka på Mose i lägret och på Aron, Guds (Jahvehs) helige. Jorden öppnade sig och slukade Datan och övertäckte Avirams avdelning. [4 Mos 16] En eld tändes i deras avdelning, flamman brände upp de svaga. De gjorde en kalv i Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg, se Ps 68:18] och tillbad en gjuten avgud. [2 Mos 325 Mos 9:7-17] På det viset bytte de ut sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs. De glömde bort Gud (El) deras frälsare som gjort stora ting för dem i Egypten, förunderliga ting i Hams land [annat namn på Egypten efter Noas son Cham (Ham) vars ättlingar bosatt sig i Afrika], fruktansvärda ting vid Vasshavet. Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem. Om inte Mose, hans utvalde, hade ställt sig framför honom i gapet för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30-33:234 Mos 9:18-21] Dessutom föraktade de det åtråvärda landet [Israel], de trodde inte på hans ord. [4 Mos 14:1-12] De knotade i sina tält [5 Mos 1:271 Kor 10:10], de lyssnade inte till Herrens (Jahvehs) röst. Därför gav han dem sin ed att han skulle förgöra dem i öknen och skingra deras ättlingar bland hednafolken och sprida ut dem i länderna [vilket skedde i exilen]. [4 Mos 14:27-35] De gick i ok med Baal från Peor och åt offer från döda ting. [De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.] På det sättet retade och provocerade de honom med sina gärningar och en farsot bröt ut ibland dem. Men Pinchas stod upp och ingrep så att farsoten stoppades. [4 Mos 25:6-9] Det tillräknades honom som rättfärdighet, från generation till generation för evigt. [4 Mos 25:10-13Mal 2:4-6] Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [Ps 81:795:8] och Mose fick bekymmer på grund av dem. De förbittrade hans ande och han talade förhastat med sina läppar. [4 Mos 20:10-11] De förgjorde inte folken [olika fiender som krigade mot Israel under ökenvandringen] såsom Herren (Jahveh) hade sagt till (befallt) dem att göra. Tvärtom beblandade de sig med de hednafolken och lärde sig deras sätt [vanor och kulturyttringar, framför allt avgudadyrkan]. De tjänade deras avgudar, som blev en snara för dem. De till och med offrade sina söner och döttrar till demonerna. [Alla slags gudar/avgudar utom Gud är manifestationer av olika demoner, se 3 Mos 18:215 Mos 12:312 Kung 16:121:623:10Jer 7:31Hes 16:20-2120:311 Kor 10:20] De utgöt oskyldigt blod, blodet av deras söner och döttrar, som de offrade till Kanaans avgudar [Jer 19:4], så landet blev ohelgat (orenat) genom blodet. Så skändade de sig själva med sina handlingar, de prostituerade sig själva (var otrogna mot Gud) med sina gärningar. Därför upptändes Herrens (Jahvehs) brinnande vrede mot sitt folk och han hatade sin arvedel. Han utlämnade dem till hednafolken [alla länder dit de blev kringspridda] och de som hatade dem [judarna] regerade över dem. Deras fiender förtryckte dem och de kuvades under deras händer. Många gånger räddade han dem (ryckte han upp dem) men de fortsatte avsiktligt med sitt uppror och sjönk därför allt djupare i sin synd. Trots det såg han till deras nöd när han hörde deras rop (på hjälp). Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med sin överflödande (rika) nåd (omsorgsfulla kärlek). [Ordet för att ”ångra” (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen ”inser att det var fel”. Betydelsen är både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!] Han gav dem medömkan (lät dem finna barmhärtighet, medkännande nåd) inför alla som tagit dem till fånga. Fräls oss, Herre (Jahveh), vår Gud (Elohim), och samla oss från hednafolken [dit de blivit utspridda] så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn och triumfera i din lovprisning. ______ Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim) från evighet till evighet, låt alla människor säga: Amen! Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
Psaltaren 106:1-48 Bibel 2000 (B2000)
Halleluja! Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. Vem kan beskriva Herrens storverk, vem kan prisa allt han har gjort? Lyckliga de som ger akt på det rätta och alltid handlar rättfärdigt. Tänk på mig, Herre, när du visar nåd mot ditt folk, ta dig an mig när du räddar dem. Låt mig känna dina utvaldas lycka och dela ditt folks glädje, vara stolt att höra till dina egna. Vi har syndat som våra fäder, vi har handlat orätt och brottsligt. Våra fäder i Egypten förstod inte dina under, de tänkte inte på allt gott du gjort utan trotsade den Högste vid Sävhavet. Han räddade dem, sitt namn till ära, för att uppenbara sin makt. Han röt åt Sävhavet, och det blev torr mark, han förde dem genom djupen som genom en öken. Han räddade dem från deras motståndare, befriade dem från deras fiender. Vattnet dränkte deras förföljare, inte en enda blev kvar. Då trodde de på hans ord och sjöng hans lov. Men de glömde snart vad han gjort och litade inte på hans plan. De greps av lystnad i öknen och satte Gud på prov i ödemarken. Han gav dem vad de begärde, han sände dem föda som stillade hungern. De fylldes av avund mot Mose i lägret och mot Aron som var helgad åt Herren. Jorden öppnade sig och slukade Datan, slöt sig över Avirams män. Eld slog upp mot deras anhang, lågorna förbrände de skyldiga. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en gjuten bild. De bytte bort den som var deras ära mot bilden av en gräsätande tjur. De glömde Gud, sin räddare, som hade gjort stora ting i Egypten, underbara verk i Hams land, märkliga dåd vid Sävhavet. Han tänkte förinta dem, men Mose, hans utvalde, ställde sig i vägen för att hindra hans vrede att förgöra dem. De försmådde det ljuvliga landet och litade inte på hans ord. De knotade i sina tält och ville inte lyssna på Herren. Då lyfte han handen och svor att han skulle låta dem falla i öknen, skingra deras efterkommande bland folken, sprida ut dem över alla länder. De slöt sig till Baal-Pegor och åt av offren till gudar utan liv. De väckte Herrens vrede med sina gärningar, och en hemsökelse bröt ut. Pinechas trädde fram och skipade rätt, och hemsökelsen upphörde. Därför har han räknats som rättfärdig i alla tider, från släkte till släkte. De väckte Guds harm vid Merivas vatten, och Mose fick lida för deras skull, ty de gjorde honom så förbittrad att han talade tanklösa ord. De utplånade inte folken, som Herren hade befallt dem. De beblandade sig med främmande folk och lärde sig deras seder. De tjänade deras avgudar och lät sig snärjas av dem. Sina söner och döttrar offrade de åt demonerna. De utgöt oskyldigt blod — blodet av sina söner och döttrar, som de offrade åt Kanaans avgudar — och landet blev vanhelgat av blodet. De blev orena genom sina gärningar och var otrogna i allt de gjorde. Då blev Herren vred på sitt folk och kände avsky mot sin egendom. Han utlämnade dem åt andra folk, deras fiender härskade över dem. Motståndarna förtryckte dem, och de fick böja sig för deras makt. Gång på gång räddade han dem, men de trotsade hans planer och gick under genom sin synd. Han såg till dem i deras nöd, när han hörde dem ropa. Han tänkte på sitt förbund med dem och ändrade sig i sin stora godhet. Han lät dem möta barmhärtighet hos alla som fört dem i fångenskap. Rädda oss, Herre, vår Gud, hämta hem oss från folken, så att vi får prisa ditt heliga namn och tacka och lova dig. * Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet. Hela folket skall säga: Amen.