Markusevangeliet 6:7-56
Markusevangeliet 6:7-56 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte två tunikor. Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem." De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade att Johannes Döparen hade uppstått från de döda och att det var därför dessa krafter verkade i honom. En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet liksom någon av profeterna. När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag halshögg. Han har uppstått." Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias, hustru till hans bror Filippus. Herodes hade gift sig med henne, men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet att du har din brors hustru." Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. När han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom. Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och befälhavare och de främsta i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, så ska du få det." Han svor på det och sade till henne: "Vad du än ber om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." Flickan skyndade genast in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat!" Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte neka henne. Han skickade genast i väg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Denne gick då bort och halshögg honom i fängelset. Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. När Johannes lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: "Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde plats för att få vara för sig själva. Men folk såg att de for iväg och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom fram före dem. När Jesus steg ur båten såg han en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. Timmen var redan sen när hans lärjungar kom till honom och sade: "Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. Skicka i väg dem, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Ska vi gå och köpa bröd för tvåhundra denarer och ge dem att äta?" Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar." Då befallde han att de skulle låta alla slå sig ner i gröngräset i skilda matlag, och de satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud, bröt bröden och gav åt sina lärjungar för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut av de två fiskarna åt dem alla. Och alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit. Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida, medan han själv sände i väg folket. Och när han hade tagit farväl av dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur lärjungarna slet med rodden, för de hade vinden emot sig. Mot slutet av natten kom han till dem, gående på sjön, och han skulle just gå förbi dem. När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast med dem och sade till dem: "Var lugna. Det Är Jag . Var inte rädda." Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var förhärdade. När de hade kommit över sjön nådde de land vid Gennesaret och lade till där. Så snart de steg ur båten kände folk igen Jesus, och folk skyndade ut i hela den trakten och började bära de sjuka på bårar till platsen där de hörde att han var. Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.
Markusevangeliet 6:7-56 Bibel 2000 (B2000)
Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta. Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.« De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig, och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem. Hans namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade: »Johannes döparen har uppstått från de döda. Det är därför dessa krafter verkar genom honom.« Men några sade att han var Elia, andra att han var en profet, en i raden av profeter. När Herodes hörde detta sade han: »Johannes, han som jag lät halshugga, det är han som har uppstått!« Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, och Johannes hade sagt till Herodes: »Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.« Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte. Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom. Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen. Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: »Be mig om vad du vill, och du skall få det.« Och han lovade och svor: »Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.« Då gick hon ut och frågade sin mor: »Vad skall jag be om?« Hon svarade: »Johannes döparens huvud.« Flickan skyndade in till kungen och bad honom: »Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.« Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. Men när Johannes lärjungar fick reda på det kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.« Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« — »Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?« frågade de. Han sade: »Hur många bröd har ni? Gå och se efter.« De tog reda på det och sade: »Fem bröd, och så två fiskar.« Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit. Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket. När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem. När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad, och de skrek till, för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad, för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade. När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret och gick i land där. Så snart de steg ur båten kände folket igen honom och skyndade ut till de sjuka i hela trakten och bar dem på deras bäddar dit där de hörde att han var. Och i alla byar och städer och gårdar som han kom till lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.
Markusevangeliet 6:7-56 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Och han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav - inte bröd eller lädersäck eller pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte två livklädnader. Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. Och om man på någon plats inte tar emot er eller hör på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter till ett vittnesbörd mot dem." De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att det var Johannes Döparen som hade uppstått från de döda och att dessa krafter därför verkade i honom. En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet, lik någon av profeterna. När Herodes hörde detta sade han: "Johannes, han som jag har halshuggit, har uppstått." Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med, men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru." Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte, eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom. Och när han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom. Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag och ställde till fest för sina stormän och överstar och de främsta männen i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till den lilla flickan: "Be mig om vad du vill, så skall du få det." Han svor på det och sade till henne: "Allt vad du ber om skall jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad skall jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." Flickan skyndade in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat." Kungen blev mycket bedrövad över sin ed inför gästerna, men han ville inte avvisa henne. Han skickade därför genast i väg en bödel och befallde honom att bära fram Johannes Döparens huvud. Denne gick då och halshögg Johannes i fängelset. Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt den lilla flickan, och hon gav det åt sin mamma. Johannes lärjungar fick höra det, och de kom och tog hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade lärt folket. Han sade till dem: "Kom med mig till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. Så for de i båten till en öde plats för att få vara för sig själva. Men folk såg att de for och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom före dem. När Jesus steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. Det var redan sent på dagen, när hans lärjungar kom fram till honom och sade: "Den här platsen ligger ödsligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Skall vi gå och köpa bröd för två hundra denarer och ge dem att äta?" Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar." Då befallde han att alla skulle slå sig ner i gröngräset i skilda matlag. De satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud och bröt bröden och gav åt sina lärjungar, för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut de två fiskarna så att alla fick. Och alla åt och blev mätta. Sedan plockade lärjungarna upp brödstyckena och det som blev över av fiskarna, tolv korgar fulla. Det var fem tusen män som hade ätit. Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda. De for över sjön och kom till Gennesaret och lade till där. Så snart de steg ur båten, kände man igen Jesus. Och folk skyndade ut i hela den trakten och förde de sjuka på bårar till den plats där de hörde att han var. Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.
Markusevangeliet 6:7-56 Nya Levande Bibeln (BSV)
Han kallade till sig sina tolv närmaste efterföljare och sände ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar. Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, och inte några extra skor eller kläder. "När ni blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa plats", sa han. "Men om människorna på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka platsens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort." Så gick Jesus efterföljare iväg, och överallt dit de kom uppmanade de folk att lämna synden och vända om till Gud. Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: "Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför han kan göra sådana under." Men en del sa: "Jesus är Elia." Andra sa: "Han är verkligen en profet som framför Guds budskap, precis som profeterna förr i tiden. "Nej", sa Herodes, "det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda." Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av sin fru, Herodias. Hon hade först varit gift med kungens bror Filippos, men Herodes hade ändå gift sig med henne. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: "Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors fru." Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det. Han hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en god man som levde efter Guds vilja. Varje gång han hört Johannes kände han sig osäker och visste inte vad han skulle tro, men ändå lyssnade han gärna på honom. Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. Kung Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: "Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig." Sedan svor han inför gästerna och upprepade: "Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike." Hon gick då ut och frågade sin mamma vad hon skulle be om. Och mamman svarade: "Be om Johannes döparens huvud!" Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: "Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!" Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte, och eftersom han inte ville ta tillbaka det han sagt inför gästerna, lät han henne få som hon ville. Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes döparens huvud. Och mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mamma. Men när Johannes efterföljare hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den. De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort och allt de hade undervisat människorna om. Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: "Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite." Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats. Men många människor såg att de åkte iväg och skyndade till fots runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan. Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Han tog sig därför tid och undervisade dem länge om det som de behövde veta. Fram emot kvällen kom hans efterföljare till honom och sa: "Det är redan sent, och det finns inget att äta här i ödemarken. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat." Men Jesus sa: "Ni själva kan ge dem mat!" "Hur då?" frågade hans efterföljare. "Det skulle ju kosta en förmögenhet att köpa mat till allihop." När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper på 50 eller 100 personer, där det fanns grönt gräs. Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav varje efterföljare lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket. Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. Det var 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn. Genast efter detta bad Jesus sina efterföljare att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be. När det blev kväll var Jesus efterföljare fortfarande långt ute på sjön i sin båt. Jesus, som var ensam kvar på land, Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina efterföljare, gående mot dem på vattnet. Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. Men Jesus talade genast till dem och sa: "Lugna er, det är jag. Var inte rädda." Hans efterföljare var alldeles häpna. De hade ännu inte fattat vem Jesus var och hade svårt för att tro, trots det stora undret kvällen innan då så många hade fått bröd att äta. När Jesus och hans efterföljare hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. De sprang runt i hela området för att sprida nyheten om att han var där, och de började bära sjuka människor på deras sovmattor till de platser där de hörde att han befann sig. Ja, överallt dit han kom, i städer och byar och gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de sjuka åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska!
Markusevangeliet 6:7-56 Karl XII 1873 (SK73)
Och han kallade för sig de tolf, tog till att utsända dem, två och två; gifvandes dem magt emot de orena andar; Och böd dem, att de intet skulle taga med sig till vägs, utan käppen allena; icke skräppo, icke bröd, inga penningar i pungen; Utan de skulle vara skodde; och att de icke skulle kläda sig uti två kjortlar; Och sade till dem: Hvar som helst I ingån uti ett hus, blifven der, tilldess I dragen dädan. Och hvilken som icke anammar eder, eller icke hörer eder, går derut, och skudder af eder det stoft, som är under edra fötter till vittnesbörd öfver dem. Sannerliga säger jag eder: Drägeligare varder Sodome och Gomorre på domedag, än dem stadenom. Och de gingo ut, och predikade, att man skulle bättra sig; Och utdrefvo många djeflar, och smorde många kranka med oljo, och botade dem. Och fick Konung Herodes detta höra; ty hans namn var redo kunnigt; och sade: Den Johannes, som döpte, är uppstånden ifrå de döda; och derföre gör han sådana krafter. Somlige sade: Det är Elias; och somlige sade: Det är en Prophet, eller såsom en af Propheterna. Då Herodes sådant hörde, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han är uppstånden ifrå de döda. Ty Herodes hade sändt bort, och låtit gripa Johannes, och satt honom i fängelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus skull; ty han hade tagit henne till hustru; Men Johannes sade till Herodes: Dig är icke lofligit att hafva dins broders hustru. Men Herodias gick efter hans argesta, och hade gerna dräpit honom; och kunde dock icke komma dess vid; Ty Herodes fruktade Johannem, vetandes att han var en from och helig man; och aktade honom, och lydde honom i mång stycke, och hörde honom gerna. Då nu en belägen dag kom, att Herodes på sin födelsedag gaf de öfversta, och höfvitsmän, och de yppersta i Galileen, en aftonkost; Gick Herodias dotter in, och dansade, och det behagade Herodi, och dem der med honom såto vid bordet. Då sade Konungen till pigona: Bed utaf mig hvad du vill, jag vill gifva dig det; Och svor henne en ed; Hvad du bedjande varder af mig, vill jag gifva dig, allt intill hälften af mitt rike. Hon gick ut, och sade till sina moder: Hvad skall jag bedja? Hon sade: Johannis Döparens hufvud. Och hon gick straxt med hast in till Konungen, och bad, sägandes: Jag vill, att du gifver mig nu straxt, på ett fat, Johannis Döparens hufvud. Då vardt Konungen bedröfvad; dock, för edens skull, och för deras skull, som der såto vid bordet, ville han icke visa henne af; Utan straxt sände Konungen bödelen, och böd inhemta hans hufvud. Han gick åstad, och halshögg honom i fångahuset; Och bar fram hans hufvud på ett fat, och fick pigone; och pigan fick det sine moder. Då hans lärjungar det sporde, kommo de, och togo hans lekamen upp, och begrofvo honom. Och Apostlarna församlades till Jesum, och förkunnade honom all stycke; och hvad de gjort och lärt hade. Då sade han till dem: Kommer I allene afsides med mig uti ödemarken, och hviler eder något litet; ty der voro månge, som gingo till och ifrå, så att de hade icke tid till att äta. Och så for han bort afsides till skepps uti ödemarken. Och folket såg, att de foro sina färde; och månge kände honom, och lupo dit tillsammans af alla städer, till fot, och kommo fram förr än de, och församlades till honom. Så gick Jesus ut, och fick se det myckna folket, och varkunnade sig öfver dem; förty de voro såsom får, de ingen herdan hade; och begynte lära dem mycket. Och då nu dagen var fast framliden, gingo hans Lärjungar till honom, och sade: Här är öknen, och tiden är fast förliden; Släpp dem ifrå dig, att de måga gå bort i byarna och torpen här omkring, och köpa sig bröd; ty de hafva intet äta. Då svarade han dem, och sade: Gifver I dem äta. Då sade de till honom: Skole vi gå bort, och köpa för tuhundrade penningar bröd, och gifva dem äta? Då sade han till dem: Huru mång bröd hafven I? Går, och ser till. Och sedan de hade sett till, sade de: Fem, och två fiskar. Då böd han dem, att de skulle sätta sig alle i matskap, i gröna gräset. Och de satte sig i hopar, hundrade och hundrade, femtio och femtio. Och så tog han de fem bröd och de två fiskar; och upplyfte sin ögon till himmelen, tackade, och bröt bröden, och fick sinom Lärjungom, att de skulle lägga för dem; och de två fiskar bytte han emellan dem alla. Och de åto alle, och vordo mätte; Och togo sedan upp tolf korgar fulla med styckom, och fiskomen. Och de der ätit hade, voro vid femtusend män. Och straxt dref han sina Lärjungar, att de skulle gå till skepps, och fara för honom öfver hafvet till Bethsaida, medan han skiljde folket ifrå sig. Och när han hade skiljt dem ifrå sig, gick han dädan upp på ett berg, till att bedja. Och då aftonen kom, var skeppet midt på hafvet, och han på landet allena. Och han såg att de hade plats med roende; ty vädret var dem emot. Och vid fjerde väkten om nattena kom han till dem, gångandes på hafvet; och han ville gå framom dem. Och när de sågo honom gångandes på hafvet, mente de det hade varit ett spökelse, och ropade; Ty de sågo honom alle, och vordo förskräckte. Då talade han dem straxt till, och sade till dem: Varer vid en god tröst, jag äret; varer icke rädde. Och han steg upp till dem i skeppet, och vädret stillade sig; och de vordo storliga förskräckte, förundrande vid sig sjelfva öfvermåtton. Ty de hade icke fått förstånd af bröden; ty deras hjerta var förblindadt. Och då de öfverfarne voro, kommo de till det landet Genesaret, och lade der i hamn. Och när de gingo utu skeppet, kände de honom straxt; Och lupo omkring allan den landsändan; och begynte omkringföra de sjuka på sängar, dit de hörde han var. Och hvar han ingick, i byar, eller städer, eller torp, der lade de kranka på gatorna, och bådo honom, att de åtminstone måtte taga på hans klädefåll; och så månge, som kommo vid honom, de vordo helbregda.
Markusevangeliet 6:7-56 Svenska 1917 (SVEN)
Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna. Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet. Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader. Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.» Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring; och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.» Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.» Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta, och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.» Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill. Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna. Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen. Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.» Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.» Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.» Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.» Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne. Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder. Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav. Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket. Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo. De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem. När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken. Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen. Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.» Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?» Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.» Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset. Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla. Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna. Och det var fem tusen män som hade ätit. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt. Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja. När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land. Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem. Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt; ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad; ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade. När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där. Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom; och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var. Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
Markusevangeliet 6:7-56 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. Sandaler fick de ha, men inte två tunikor. Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem." De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade att Johannes Döparen hade uppstått från de döda och att det var därför dessa krafter verkade i honom. En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet liksom någon av profeterna. När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag halshögg. Han har uppstått." Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias, hustru till hans bror Filippus. Herodes hade gift sig med henne, men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet att du har din brors hustru." Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. När han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom. Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och befälhavare och de främsta i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, så ska du få det." Han svor på det och sade till henne: "Vad du än ber om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." Flickan skyndade genast in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat!" Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte neka henne. Han skickade genast i väg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Denne gick då bort och halshögg honom i fängelset. Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. När Johannes lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: "Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde plats för att få vara för sig själva. Men folk såg att de for iväg och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom fram före dem. När Jesus steg ur båten såg han en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. Timmen var redan sen när hans lärjungar kom till honom och sade: "Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. Skicka i väg dem, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Ska vi gå och köpa bröd för tvåhundra denarer och ge dem att äta?" Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar." Då befallde han att de skulle låta alla slå sig ner i gröngräset i skilda matlag, och de satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud, bröt bröden och gav åt sina lärjungar för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut av de två fiskarna åt dem alla. Och alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit. Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida, medan han själv sände i väg folket. Och när han hade tagit farväl av dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur lärjungarna slet med rodden, för de hade vinden emot sig. Mot slutet av natten kom han till dem, gående på sjön, och han skulle just gå förbi dem. När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast med dem och sade till dem: "Var lugna. Det Är Jag . Var inte rädda." Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var förhärdade. När de hade kommit över sjön nådde de land vid Gennesaret och lade till där. Så snart de steg ur båten kände folk igen Jesus, och folk skyndade ut i hela den trakten och började bära de sjuka på bårar till platsen där de hörde att han var. Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.
Markusevangeliet 6:7-56 nuBibeln (NUB)
Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta. ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.” Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” Men en del sa: ”Han är Elia.” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.” ”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.” Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom. Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade. Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.” Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!” Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!” Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva. Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge. Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.” Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!” ”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer att köpa mat till allihop.” ”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.” När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer. Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. Det var 5 000 män som hade ätit. Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån. Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be. När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land, såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind. Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem. Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. Alla såg de honom och blev förskräckta. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden. De var alldeles häpna. De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade. När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig. Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.
Markusevangeliet 6:7-56 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Han kallade till sig de tolv [apostlarna] och började sända ut dem två och två [som sina sändebud] och gav dem auktoritet (makt) över de orena andarna. [Matteus gör en parvis uppräkning av de tolv, se Matt 10:1-4.] Han befallde dem att inte ta med något på vägen förutom en vandringsstav – inget bröd, ingen lädersäck [med proviant och packning, som också användes för att samla in gåvor], inga kopparmynt [den lägsta valören] i era bälten [som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar]. Ta [ett par] sandaler på era fötter, men inte dubbla tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Välbärgade personer bar två tunikor närmast kroppen.] Han sa till dem: ”När ni kommit in i ett hus, stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem.” [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:5118:6.] De gav sig i väg [två och två, i sex par] och predikade för folket att de skulle omvända sig (förändra sitt sätt att tänka och agera). [Samma budskap som både Johannes Döparen och Jesus hade predikat, se Matt 3:2Mark 1:15.] De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem. Kung Herodes [Antipas] fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt. [Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller ”tetrark” som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket.] Man sa [hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen]: ”Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom [som gör att människor blir helade och tecken sker].” En del sa att han var [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5]. Andra sa att han var en profet, lik någon av profeterna. När Herodes hörde detta sa han: ”Det är Johannes, han som jag lät halshugga som har uppstått från de döda.” Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med. Anledningen var att Johannes hade sagt till honom: ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.” [Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot budet i 3 Mos 18:16.] Herodias hatade (höll fast vid vreden mot) Johannes Döparen [för hans officiella fördömande av hennes och Herodes Antipas förhållande] och ville döda honom, men hon kunde inte, eftersom Herodes hade respekt för (fruktade) Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom [från Herodias]. När han hörde Johannes [tala] blev han många gånger förvånad (förbryllad), men lyssnade [trots det] gärna på honom [när han var på besök i fästningen Machaerus där Johannes antagligen satt fängslad]. Men så kom ett lämpligt tillfälle [för Herodias att genomföra sina onda planer], då Herodes på sin födelsedag anordnade en festmåltid för sina stormän [hans högsta civila anställda] och överstarna [de högsta romerska militärerna] och de främsta i Galileen [andra förnäma män som inte stod i hans tjänst]. Då [framåt kvällen då gästerna börjat bli berusade] kom Herodias dotter [Salome] in. Hon dansade och fascinerade (behagade, trollband) Herodes och [de övriga manliga] gästerna [med sin sensuella dans] och kungen sa till flickan: ”Be mig nu på en gång om vad du vill, så ska du få det.” Han lovade och svor under en ed: ”Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.” [Männen var i en egen festsal och kvinnorna i en annan.] Då gick hon ut och frågade sin mor: ”Vad ska jag begära?” Hon svarade: ”Johannes Döparens huvud.” På en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: ”Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.” Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade på en gång en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor. När Johannes lärjungar fick höra detta kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna [som ordagrant betyder ”de utsända missionärerna”] samlades hos Jesus [antagligen i Kapernaum] och berättade för honom om allt de hade gjort [hur de drivit ut orena andar och botat sjuka] och allt de undervisat om [vilka ämnen de tagit upp]. [Jesus hade för första gången sänt ut de tolv lärjungarna på egen hand. Två och två hade de gått runt i byarna och städerna i Galileen, se vers 7-13.] Han sa till dem: ”Följ med mig till en obebodd plats, ni behöver vara för er själva och vila lite!” Det var så många som kom och gick [i huset där de var] att de inte ens fick tid att äta. Så de gav sig av i skeppet (en större båt) till en obebyggd plats där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Många såg dem fara i väg, och förstod [vart de var på väg], och från alla städer [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida] sprang man tillsammans [landvägen] och kom fram före dem. När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han att en stor skara väntade på honom. Han blev djupt rörd av medömkan, för de var som får utan herde. [Senare på dagen var de 5 000 män plus kvinnor och barn, se vers 44, så redan nu är kanske flera tusen samlade där.] Han började undervisa dem om många saker (många olika ämnen och områden). När dagen redan var långt gången [efter tre på eftermiddagen], kom hans lärjungar till honom och sa: ”Den här platsen är obebyggd, och klockan är redan mycket. Bryt upp och skicka i väg dem så att de kan köpa sig något att äta på landsbygden och i städerna.” Men han svarade: ”Ni kan ge dem något att äta!” De svarade: ”Ska vi gå bort och köpa bröd för 200 denarer [dagslöner] och ge dem att äta?” [En denar var en vanlig arbetares dagslön, se Matt 20:2. Tvåhundra denarer motsvarade åtta månadslöner. På en gång började lärjungarna kalkylera hur mycket det skulle kosta att köpa mat till folket. Antagligen skulle maten kosta så mycket, och det är inte otroligt att de hade den summan i kassan. Det är vanskligt att jämföra med dagens priser, men om en dagslön är 1 000 kr så motsvarar tvåhundra dagslöner att det blev 40 kr per familj, om det var 5 000 familjer samlade där.] Han sa till dem: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter!” När de hade tagit reda på det svarade de: ”Fem bröd och två fiskar.” Sedan befallde han att alla skulle sätta sig ner i matlag [för att underlätta utdelningen] i det gröna gräset. De satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. [I det annars bergiga området väljer Jesus ut den här bekväma platsen att sitta ner på. Påsken är nära så det är vår och gräset är grönt, se Joh 6:4. Ordet ”grupper” är ordagrant ”trädgårdsrabatter” och ger en bild av en färgsprakande syn med människor med mantlar och huvudbonader i olika kulörer som sitter i välordnade grupper.] Jesus tog de fem brödstyckena och de två fiskarna och såg upp mot himlen och välsignade dem. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”] Sedan bröt han bröden och gav dem [oupphörligen, verbformen beskriver ett kontinuerligt givande] åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. [Undret skedde i Jesu händer.] Han fördelade också de två fiskarna åt alla, och alla åt och blev mätta. Sedan samlade de upp tolv flätade korgar med överblivna brödstycken och fiskar. [Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. Nu fick man med sig mat för sin fortsatta resa.] Det var 5 000 män [förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21] som hade ätit av bröden [och fiskarna den dagen när Jesus mättade den hungriga folkskaran.] Omedelbart därefter sa Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan, medan han sände i väg folket. [Betsaida var Filippus, Andreas och Petrus hemstad, se Joh 1:44.] När han hade tagit avsked från dem [folket] gick han upp på berget för att be. Det blev kväll och båten var mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. När han såg hur de slet vid årorna, för vinden var emot dem, kom han gående på sjön till dem strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex). Han ville komma till deras sida [för att hjälpa dem]. När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad (något magiskt fenomen), och de skrek till, för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sa: ”Ta det lugnt (var vid gott mod)! Jag Är (det är jag), var inte rädda!” [2 Mos 3:14Job 9:8] Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De blev utom sig av häpnad, för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade (hade ingen förmåga att förstå). När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum]. De kastade ankar en bit ut. När de steg ur båten kände folket på en gång igen honom [som den som helar människor]. De sprang runt till de sjuka i hela trakten och bar ut dem på deras bäddar dit där de hörde att han var. Och varthelst han kom, till byar, städer eller landsbygd, lade man de sjuka på torgen [de öppna marknadsplatserna i städerna och byarna] och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel [som kvinnan med blödningar hade gjort, se Mark 5:25-27]. Och alla som rörde vid honom blev botade.
Markusevangeliet 6:7-56 Bibel 2000 (B2000)
Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta. Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.« De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig, och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem. Hans namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade: »Johannes döparen har uppstått från de döda. Det är därför dessa krafter verkar genom honom.« Men några sade att han var Elia, andra att han var en profet, en i raden av profeter. När Herodes hörde detta sade han: »Johannes, han som jag lät halshugga, det är han som har uppstått!« Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, och Johannes hade sagt till Herodes: »Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.« Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte. Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom. Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen. Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: »Be mig om vad du vill, och du skall få det.« Och han lovade och svor: »Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.« Då gick hon ut och frågade sin mor: »Vad skall jag be om?« Hon svarade: »Johannes döparens huvud.« Flickan skyndade in till kungen och bad honom: »Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.« Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. Men när Johannes lärjungar fick reda på det kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.« Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« — »Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?« frågade de. Han sade: »Hur många bröd har ni? Gå och se efter.« De tog reda på det och sade: »Fem bröd, och så två fiskar.« Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit. Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket. När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem. När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad, och de skrek till, för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad, för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade. När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret och gick i land där. Så snart de steg ur båten kände folket igen honom och skyndade ut till de sjuka i hela trakten och bar dem på deras bäddar dit där de hörde att han var. Och i alla byar och städer och gårdar som han kom till lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.