Matteusevangeliet 27:1-56
Matteusevangeliet 27:1-56 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. De lät binda honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus, landshövdingen. Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: "Jag har syndat och förrått oskyldigt blod." De svarade: "Vad rör det oss? Du vill se det så." Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: "Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakar- åkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: "Och jag tog de trettio silvermynten, det pris som Israels barn hade satt på honom som hade värderats," "och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig." Jesus ställdes nu inför landshövdingen. Denne frågade honom: "Är du judarnas konung?" Jesus svarade: "Du själv säger det." Och när översteprästerna och de äldste anklagade honom, svarade han inte. Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de anklagar dig?" Men Jesus svarade honom inte med ett enda ord, så att landshövdingen blev mycket förvånad. Vid högtiden brukade landshövdingen frige en fånge, en som de själva önskade. Just då hade man en beryktad fånge, som hette Barabbas. När de nu var samlade, frågade Pilatus dem: "Vem vill ni att jag skall frige, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?" Han visste nämligen att det var av avund som de hade utlämnat honom. Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom och lät säga: "Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull." Men översteprästerna och de äldste övertalade folkmassan att begära att Barabbas skulle friges och Jesus dödas. När landshövdingen frågade dem: "Vilken av de två vill ni att jag skall frige åt er?", svarade de: "Barabbas". Pilatus frågade dem: "Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?" Alla svarade: "Korsfäst honom!" Han frågade: "Vad har han gjort för ont?" Men de skrek ännu högre: "Korsfäst honom!" Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: "Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det." Allt folket svarade: "Hans blod må komma över oss och över våra barn." Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas. Därefter tog landshövdingens soldater Jesus med sig in i pretoriet och samlade hela vaktstyrkan kring honom. De tog av honom kläderna och klädde honom i en röd mantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de en käpp. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas konung!" Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom till att korsfästas. På vägen ut fann de en man, Simon, från Cyrene. Honom tvingade de att bära hans kors. Och när de kom till den plats som kallas Golgata - det betyder huvudskalleplats - gav de honom vin att dricka blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. Sedan satt de där och vaktade honom. Över hans huvud hade man satt upp anklagelsen mot honom. Där stod skrivet: "Detta är Jesus, judarnas konung." Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!" Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: "Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son." På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ""Eli, Eli, lema sabaktani?"" Det betyder: ""Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"" Några av dem som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast och tog en svamp, fyllde den med surt vin och fäste den runt ett spö och gav honom att dricka. De andra sade: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och visade sig för många. När officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: "Denne var verkligen Guds Son." Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. Bland dem var Maria från Magdala och Maria, som var Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedeus söner.
Matteusevangeliet 27:1-56 Nya Levande Bibeln (BSV)
Tidigt nästa morgon samlades alla översteprästerna och folkets ledare igen och bestämde att de skulle försöka få Jesus avrättad. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, den romerska landshövdingen. Men när Judas, som hade förrått honom, såg att man dömt Jesus till döden ångrade han sig. Och han gick tillbaka till översteprästerna och folkets ledare med de 30 silvermynten. "Jag har syndat", sa han, "för jag har förrått en oskyldig människa." "Jaha, och vad har det med oss att göra?" svarade de. "Det är väl ditt problem." Då slängde Judas pengarna på golvet i templet och gick bort därifrån och hängde sig. Men översteprästerna samlade ihop pengarna och sa: "Vi kan inte lägga dem i offerkistan, eftersom Moses lag förbjuder oss att ta emot pengar som betalats för ett mord." Så efter en del diskussion bestämde man sig istället för att köpa Krukmakaråkern, som sedan användes som gravplats för främlingar som dog i Jerusalem. Det är därför denna åker fortfarande kallas 'Blodsåkern'. Och genom detta blev det verklighet som Gud förutsagt genom profeten Jeremia: "De tog de 30 silvermynten, det pris som han värderats till av Israels folk, och köpte en åker av krukmakarna, precis som Herren befallt mig." Jesus ställdes nu inför Pilatus, den romerska landshövdingen. Och Pilatus frågade honom: "Är du judarnas kung?" Jesus svarade: "Det är du själv som kallar mig det." Men när översteprästerna och folkets ledare började anklaga honom stod Jesus helt tyst. "Hör du inte vad de anklagar dig för?" undrade Pilatus. Men till landshövdingens stora förvåning svarade inte Jesus på en enda fråga. Vid påskhögtiden brukade landshövdingen alltid frige en fånge, vem som helst som judarna ville ha fri. Och just då satt en verkligt ökänd brottsling i fängelset. Han hette Barabbas. När folket därför samlades utanför Pilatus hus den här morgonen frågade han dem: "Vem ska jag släppa fri, Barabbas, eller Jesus som kallas Messias, den utlovade kungen?" Pilatus visste nämligen mycket väl att de judiska ledarna bara hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus. Medan Pilatus satt där på domarsätet fick han också ett meddelande från sin fru, som varnade honom: "Lämna den här oskyldiga mannen ifred, för jag har haft fruktansvärda mardrömmar inatt för hans skull." Men översteprästerna och folkets ledare hade övertalat folket att kräva att Barabbas skulle friges och att Jesus skulle dödas. Så när Pilatus en andra gång frågade: "Vilken av dessa två ska jag släppa?" ropade folket: "Barabbas!" "Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?" undrade Pilatus. "Spika fast honom på ett kors!" skrek de. "Men vad har han gjort för ont?" frågade Pilatus. Då ropade de ännu högre: "Spika fast honom på ett kors!" Och när Pilatus till slut insåg att ingenting hjälpte och att folket när som helst kunde ställa till med upplopp, bad han om ett handfat med vatten. Sedan tvättade han sina händer inför folkmassan och sa: "Jag är oskyldig till den här mannens död. Ansvaret är ert!" Folket skrek tillbaka: "Vi och våra barn tar på oss ansvaret!" Då gav Pilatus efter och släppte Barabbas, men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till sina soldater för att de skulle föra bort honom och spika fast honom på ett kors. De romerska soldaterna tog honom först till landshövdingens residens, där hela vaktstyrkan kallades samman. De tog av honom hans kläder och satte på honom en röd soldatkappa och gjorde en krona av törne som de tryckte fast på hans huvud. Sedan satte de en käpp i hans högra hand som en spira och föll på knä inför honom och hånade honom. "Leve judarnas kung!" ropade de. Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de till slut hade tröttnat på att håna honom, tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att spika fast honom på ett kors. På vägen till avrättningsplatsen stötte soldaterna på en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesus kors. Och när de kom ut till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav soldaterna Jesus vin blandat med galla. Men när han märkte vad det var ville han inte dricka det. När de hade spikat fast Jesus på korset delade de hans kläder mellan sig genom lottdragning, och satte sig sedan ner för att vakta honom. Ovanför Jesus huvud hade man satt upp en skylt för att visa vad han anklagades för, och texten löd: "Detta är Jesus, judarnas kung". Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar fastspikade på varsitt kors, en på var sida om honom. Och de som gick förbi avrättningsplatsen hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: "Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Om du är Guds Son, så hjälp dig själv nu och kliv ner från korset!" Översteprästerna och laglärarna och folkets ledare gjorde sig också lustiga över honom. "Han var bra på att hjälpa andra", sa de, "men han kan inte hjälpa sig själv! Skulle han vara Israels kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom! Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom och bevisa att han älskar honom. Han har ju sagt att han är Guds Son." Och på samma sätt blev han hånad av de båda brottslingar som hade spikats fast på kors tillsammans med honom. När klockan var tolv blev det plötsligt mörkt i hela landet, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?"). Några av dem som stod där missförstod honom och trodde att han ropade på Elia. En av dem sprang snabbt bort och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. Men de andra sa: "Låt honom vara, så får vi se om Elia kommer och räddar honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och i samma stund brast förhänget framför det allra heligaste i templet i två delar, uppifrån och ända ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder så att gravar öppnade sig, och många döda män och kvinnor som tillhörde Gud, blev levande igen. De lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i Guds stad, Jerusalem, och visade sig för många. Den romerska officeren och de soldater som höll vakt blev fruktansvärt rädda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: "Den mannen var verkligen Guds son." Många kvinnor stod också en bit bort från avrättningsplatsen och såg allt som hände. Det var de kvinnor som hade följt med Jesus från Galileen för att hjälpa honom. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mamma till Jakob och Josef, och mamman till Sebedaios söner, Jakob och Johannes.
Matteusevangeliet 27:1-56 Karl XII 1873 (SK73)
Men om morgonen höllo alle öfverste Presterna, och de äldste i folket, råd emot Jesum, att de måtte dräpa honom. Och ledde honom bundnan, och öfverantvardaden landshöfdinganom Pontio Pilato. När Judas, som honom förrådde, såg att han var dömder, ångrade det honom, och bar igen de tretio silfpenningar till de öfversta Presterna, och till de äldsta; Och sade: Jag hafver illa gjort, att jag hafver förrådt menlöst blod. Då sade de: Hvad kommer det oss vid? Der må du se dig om. Och han kastade silfpenningarna i templet, och gick sin väg; och gick bort, och hängde sig sjelf. Men de öfverste Presterna togo silfpenningarna, och sade: Man må icke kasta dem i offerkistona; ty det är blods värd. Och när de hade hållit råd, köpte de dermed en krukomakares åker, till främmandes begrafning; Af hvilko den platsen heter Blodplats, intill denna dag. Då vardt fullkomnadt det som sagdt var genom Jeremias Propheten, som sade: Och de hafva tagit tretio silfpenningar, der den sålde med betalad vardt, hvilken de köpte af Israels barn. Och de hafva dem gifvit för en krukomakares åker, som Herren mig befallt hade. Och Jesus stod för landshöfdinganom; och landshöfdingen frågade honom, och sade: Äst du Judarnas Konung? Då sade Jesus till honom: Du säger det. Och när han anklagades af de öfversta Presterna, och af de äldsta, svarade han intet. Då sade Pilatus till honom: Hörer du icke, huru mycket de betyga emot dig? Och han svarade honom icke till ett ord, så att landshöfdingen förundrade sig storliga. Men om högtidsdagen plägade landshöfdingen gifva folkena en fånga lös, hvilken som de begärade. Och hade han på den tid en beryktad fånga, som het Barabbas. Och när de voro församlade, sade Pilatus till dem: Hvilken viljen I att jag skall gifva eder lös, Barabbam, eller Jesum, som kallas Christus? Ty han visste, att de hade öfverantvardat honom för afunds skull. Och när han satt på domstolen, sände hans hustru till honom, och lät säga honom: Befatta dig intet med denna rättfärdiga mannen; jag hafver mycket lidit i dag i sömnen för hans skull. Men de öfverste Presterna, och de äldste, gåfvo folkena in, att de skulle begära Barabbam, och förgöra Jesum. Då svarade landshöfdingen, och sade till dem: Hvilken af dessa två viljen I att jag skall gifva eder lös? De sade: Barabbam. Då sade Pilatus till dem: Hvad skall jag då göra af Jesu, som kallas Christus? Sade de till honom alle: Låt korsfästa honom. Då sade landshöfdingen: Hvad hafver han dock illa gjort? Då skriade de ännu mer, och sade: Låt korsfästa honom. Men när Pilatus såg, att han kunde intet skaffa, utan sorlet blef ju mer, tog han vatten, och tvådde sina händer för folkena, och sade: Oskyldig är jag i denna rättfärdiga mansens blod; I mågen se eder der om. Då svarade allt folket, och sade: Hans blod komme öfver oss, och öfver vår barn. Då gaf han dem Barabbam lös; men Jesum lät han hudflänga, och öfverantvardade honom, att han skulle korsfästas. Då togo landshöfdingens krigsknektar Jesum till sig, in på Rådhuset, och församlade hela skaran till honom; Och afklädde honom, och klädde på honom en purpurmantel; Och vredo samman ena törnekrono, och satte på hans hufvud, och fingo honom en rö i sina högra hand, och böjde knä för honom, och begabbade honom, och sade: Hel Judarnas Konung. Och de spottade på honom, och togo rön, och slogo dermed hans hufvud. Och när de hade begabbat honom klädde de mantelen af honom, och klädde på honom hans kläder, och ledde honom bort, till att korsfästan. Och när de gingo ut, funno de en man af Cyrene, som het Simon; honom tvingade de till att han skulle bära hans kors. Och då de kommo till det rummet, som kallas Golgatha, det är, till hufvudskallaplatsen, Gåfvo de honom ättiko dricka, blandad med galla; och när han smakade det, ville han icke drickat. Men sedan de hade korsfäst honom, bytte de hans kläder, och kastade lott derom; på det fullbordas skulle det som sagdt var genom Propheten: De hafva bytt min kläder emellan sig, och på min klädnad hafva de kastat lott. Och de såto der, och togo vara på honom. Och de satte hans sak, skrifven öfver hans hufvud: Denne är Jesus, Judarnas Konung. Och då vordo två röfvare korsfäste med honom, den ene på den högra sidon, och den andre på den venstra. Men de, som gingo der fram, hädde honom, och riste sin hufvud; Och sade: Du, som bryter ned Guds tempel, och bygger det i tre dagar upp, hjelp dig sjelf; äst du Guds Son, så stig ned af korset. Sammaledes ock de öfverste Presterna, med de Skriftlärda och de äldsta, begabbade honom och sade: Andra hafver han hulpit, sig sjelf kan han icke hjelpa; är han Israels Konung, så stige nu ned af korset, och vi vilje tro honom. Han hafver tröst på Gud; han frälse nu honom, om han är något om honom; ty han hafver sagt: Jag är Guds Son. Det samma kastade ock röfvarena honom före, som med honom korsfäste voro. Och ifrå sjette timman vardt ett mörker öfver hela landet, intill nionde timman. Och vid den nionde timman ropade Jesus med höga röst, och sade: Eli, Eli, Lama Sabachthani? det är: Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Men någre, som der stodo, när de det hörde, sade de: Han åkallar Elias. Och straxt lopp en af dem, och tog en svamp, och fyllde honom med ättiko, och satte den på en rö, och gaf honom dricka. Men de andre sade: Håll, låt se om Elias kommer, och hjelper honom. Åter ropade Jesus med höga röst, och gaf upp andan. Och si, förlåten i templet remnade i tu stycker, ifrån ofvan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade. Och grafvarna öppnades; och mång de heligas lekamen, som sofvit hade, stodo upp; Och gingo ut af sina grafvar, efter hans uppståndelse, och kommo i den heliga staden, och uppenbarades mångom. Men höfvitsmannen, och de som med honom voro, och vaktade på Jesum, när de sågo jordbäfningen, och de ting som skedde, räddes de svårliga, och sade: Visserliga var denne Guds Son. Och der voro många qvinnor, ståndande långt ifrån, och sågo uppå, de som hade följt Jesum af Galileen, och tjent honom. Ibland hvilka var Maria Magdalena, och Maria, Jacobi och Jose moder, och Zebedei söners moder.
Matteusevangeliet 27:1-56 Svenska 1917 (SVEN)
Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen. När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.» Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.» Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern. Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat -- och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig.» Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?» Jesus svarade honom: »Du säger det själv.» Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han intet. Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?» Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att landshövdingen mycket förundrade sig. Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en fånge lös, vilken de ville. Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas. När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?» Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta. Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.» Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att begära Barabbas och låta förgöra Jesus. När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de: »Barabbas.» Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.» Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.» När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.» Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.» Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom. Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas konung!» Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet. Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas. Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats), räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det. Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Sedan sutto de där och höllo vakt om honom. Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.» Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.» Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'» På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.» Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.» Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan. Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många. Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.» Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.
Matteusevangeliet 27:1-56 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Tidigt på morgonen tog alla översteprästerna och folkets äldste sitt beslut att de skulle döda Jesus. De band honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus, ståthållaren. Men när Judas som hade förrått honom såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: "Jag har syndat och förrått oskyldigt blod." De svarade: "Vad rör det oss? Det får du ta ansvar för." Då kastade han in silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han bort och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: "Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." De tog ett beslut att för pengarna köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag för Blodsåkern. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris som Israels barn hade satt på honom som hade värderats , och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig . Jesus ställdes nu inför ståthållaren. Denne frågade honom: "Så du är judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det." Och när översteprästerna och de äldste anklagade honom, svarade han inte. Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?" Men Jesus svarade honom inte på en enda fråga, och ståthållaren var djupt förundrad. Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge, en som de själva önskade. Just då hade man en beryktad fånge som hette Barabbas. När de nu var samlade, frågade Pilatus dem: "Vem vill ni att jag ska frige åt er: Barabbas eller Jesus som kallas Messias?" Han visste nämligen att det var av avund som de hade utlämnat honom. Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom: "Du ska inte ha med den där rättfärdige mannen att göra! I natt var jag svårt plågad i en dröm för hans skull." Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att kräva att få Barabbas fri och att Jesus skulle dödas. När ståthållaren frågade dem: "Vem av de två vill ni att jag friger åt er?", svarade de: "Barabbas!" Pilatus frågade dem: "Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?" Alla svarade: "Korsfäst honom!" Han frågade: "Vad har han då gjort för ont?" Men de skrek ännu högre: "Korsfäst honom!" När Pilatus såg att inget hjälpte utan oron bara ökade, tog han vatten och tvådde sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den mannens blod. Det här får ni själva ta ansvar för." Allt folket svarade: "Låt hans blod komma över oss och över våra barn!" Då frigav han Barabbas åt dem, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas. Därefter tog ståthållarens soldater med sig Jesus in i pretoriet och samlade hela vaktstyrkan runt honom. De drog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatmantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i hans högra hand. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas kung!" Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas. På vägen ut fann de en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära hans kors. Och när de kom till den plats som kallas Golgata, vilket betyder Dödskalleplatsen, gav de honom vin blandat med galla att dricka. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott. Sedan satt de där och vaktade honom. Över hans huvud hade man satt upp anklagelsen mot honom. Där stod skrivet: "Detta är Jesus, judarnas kung." Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv om du är Guds Son och kom ner från korset!" På samma sätt förlöjligade även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste honom och sade: "Andra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Han är Israels kung! Nu får han komma ner från korset, så ska vi tro på honom. Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han älskar honom. Han har ju sagt: Jag är Guds Son." På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen kom ett mörker över hela landet som varade fram till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: " Eli! Eli! Lema sabaktani? " Det betyder: " Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? " Några av dem som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia!" En av dem sprang genast och tog en svamp, fyllde den med ättikvin, fäste den runt en käpp och gav honom att dricka. De andra sade: "Vänta, så får vi se om Elia kommer och räddar honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades och många avlidna heliga fick liv i sina kroppar. Efter hans uppståndelse kom de ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och visade sig för många. När officeren och de som var med honom och bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: "Den mannen var verkligen Guds Son!" Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakobs och Josefs mor, samt modern till Sebedeus söner.
Matteusevangeliet 27:1-56 nuBibeln (NUB)
Tidigt nästa morgon beslöt alla översteprästerna och folkets ledare att de skulle försöka få Jesus avrättad. Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, den romerska landshövdingen. Men när Judas, som hade förrått honom, såg att man dömt Jesus ångrade han sig. Han gick tillbaka till översteprästerna och folkets ledare med de trettio silvermynten. ”Jag har syndat”, sa han, ”för jag har förrått en oskyldig människa.” ”Jaha, och vad har det med oss att göra?” svarade de. ”Det är väl ditt problem.” Då slängde Judas pengarna in i templet och gick bort och hängde sig. Men översteprästerna samlade ihop pengarna och sa: ”De kan inte läggas i offerkistan, för de är pengar som betalats för ett mord.” Så bestämde man sig istället för att köpa Krukmakaråkern till gravplats för främlingar. Det är därför denna åker fortfarande kallas ”Blodsåkern”. Så gick det i uppfyllelse som förutsagts genom profeten Jeremia: ”De tog de trettio silvermynten, det pris som han värderats till av Israels folk, och köpte en åker av krukmakarna, precis som Herren befallt mig.” Jesus ställdes nu inför den romerska landshövdingen, som frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.” Men när översteprästerna och folkets ledare började anklaga honom svarade han inte. ”Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?” undrade Pilatus. Men till landshövdingens stora förvåning svarade inte Jesus på en enda fråga. Vid påskhögtiden brukade landshövdingen alltid frige en fånge, vem som helst som folket ville ha fri. Och just då satt en ökänd brottsling i fängelset. Han hette Jesus Barabbas. När folket samlades frågade Pilatus dem: ”Vem ska jag släppa fri, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?” Pilatus visste mycket väl att de hade överlämnat Jesus åt honom för att de var avundsjuka på Jesus. Medan Pilatus satt där på domstolen fick han också ett meddelande från sin hustru, som varnade honom: ”Lämna den här rättfärdige mannen ifred, för jag har haft fruktansvärda mardrömmar i natt för hans skull.” Men översteprästerna och folkets ledare övertalade folket att kräva att Barabbas skulle friges och att Jesus skulle dödas. Så när landshövdingen nu frågade: ”Vilken av dessa två ska jag släppa?” ropade folket: ”Barabbas!” ”Vad ska jag då göra med Jesus som kallas Messias?” undrade Pilatus. ”Låt honom bli korsfäst!” sa alla. ”Men vad har han gjort för ont?” frågade Pilatus. Då ropade de ännu högre: ”Låt honom bli korsfäst!” Och när Pilatus till slut insåg att ingenting hjälpte och att folket när som helst kunde ställa till med upplopp, tog han vatten och tvättade sina händer inför folkmassan och sa: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Ansvaret är ert!” Folket skrek tillbaka: ”Låt hans blod komma över oss och våra barn!” Då gav Pilatus efter och släppte Barabbas, men Jesus lät han piska och överlämnade honom sedan till att korsfästas. Landshövdingens soldater tog honom först till residenset, där hela vaktstyrkan kallades samman. De tog av honom hans kläder och satte på honom en röd soldatkappa och gjorde en krona av törnen och de satte den på hans huvud. Sedan satte de en käpp i hans högra hand och föll på knä inför honom och hånade honom. ”Leve judarnas kung!” ropade de. De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. Efter att ha hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästas. På vägen dit mötte de en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesus kors. Och när de kom ut till ett ställe som kallas Golgota, (vilket betyder Skalleplatsen), gav de Jesus vin blandat med galla. Men när han smakade på det, ville han inte dricka. Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott, och satte sig sedan ner för att vakta honom. Ovanför Jesus huvud hade man satt upp en skylt för att visa vad han anklagades för, och texten löd: DETTA äR JESUS, JUDARNAS KUNG. Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom. De som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: ”Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Om du är Guds Son, så rädda dig själv nu och kliv ner från korset!” Även översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare gjorde sig lustiga över honom. ”Han var bra på att rädda andra”, sa de, ”men han kan inte rädda sig själv! Skulle han vara Israels kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom! Han förlitar sig ju på Gud. Låt nu Gud rädda honom, eftersom han älskar honom. Han har ju sagt att han är Guds Son.” Och på samma sätt blev han hånad av de båda brottslingar som var korsfästa tillsammans med honom. När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani? ” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”). Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Han ropar på Elia!” En av dem sprang snabbt bort och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. Men de andra sa: ”Låt oss se om Elia kommer och räddar honom!” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och se, då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder, gravarna öppnade sig, och många avlidna heligas kroppar uppstod till liv. De lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i den heliga staden och visade sig för många. Den romerska officeren och de soldater som höll vakt blev fruktansvärt rädda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Många kvinnor stod också en bit bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att hjälpa honom. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mor till Jakob och Josef, och modern till Sebedaios söner.
Matteusevangeliet 27:1-56 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.] De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren. [Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien, och han bodde i Caesarea vid Medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.] Men när Judas – förrädaren (den som har för vana att förråda/utlämna) – såg att Jesus var dömd, ångrade han sig (kände sig illa till mods – gr. metamelomai) och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste. [Ordet för ”ångrade sig” som används här är inte det vanliga ordet metanoia som används för omvändelse och sinnesändring (Matt 3:8). Judas kände djup sorg och ånger, men det i sig betyder inte att det var en verklig omvändelse. Petrus sorg ledde till upprättelse, Judas sorg till självmord.] Han sa: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad angår det oss? Det är din sak.” Då kastade han in pengarna i templet [antagligen in på den inre förgården dit bara prästerna hade tillträde] och gav sig av därifrån och gick bort och hängde sig. Översteprästerna tog pengarna och sa: ” [Vad ska vi göra?] Det är inte tillåtet att lägga dem i [den heliga] offerkistan, eftersom det är blodspengar.” Sedan de överlagt tillsammans köpte de Krukmakaråkern till att bli en begravningsplats för främlingar (icke-judar). Därför heter denna åker ännu i dag Blodsåkern. [De trettio silvermynten hade ursprungligen kommit från offrade medel i templet. Trots att det var de religiösa ledarna som gett pengarna till Judas för att förråda en oskyldig man, var de helt blinda för sin egen synd och upptagna av detaljer när det gällde hanteringen av de återlämnade blodspengarna, se 5 Mos 23:18. Eftersom pengarna inte kunde användas för religiösa syften, och skulle lämnas tillbaka till ägaren, köpte de det fält där Judas hängt sig och lät platsen bli en begravningsplats för främlingar. Rent juridiskt sett var det Judas som köpt fältet, vilket stämmer överens med Apg 1:18.] Då uppfylldes det som sagts av profeten Jeremia: ”De tog de trettio silvermynten, det pris som var satt på honom, det pris som några israeliter hade värderat honom till, och gav dem i betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.” [Matteus som är noga med att visa hur Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior, citerar fritt från Jer 19:1-13 som omnämner Hinnomdalen söder om Jerusalem. Han tar även med delar från Sak 11:12-13 där trettio silvermynt kastas in i templet åt Herren, som liknas vid krukmakaren. Matteus nämner endast den större profeten, Jeremia, som huvudkälla.] [Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.] Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pontius Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: ”Du är alltså judarnas kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger det (det är dina ord, inte mina).” Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit mot både judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte. Då sa Pilatus till honom: ”Hör du inte hur mycket (vilka allvarliga anklagelser) de beskyller dig för?” Men han svarade honom inte, han sa inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius Pilatus] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.] [Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.] Under högtiden [påsken] hade ståthållaren för vana att frige en fånge efter folkets önskan. Det fanns vid den tiden en ökänd (beryktad) fånge som hette Jesus Barabbas [som var en mördare och upprorsmakare mot romerska staten, se Mark 15:7]. När folket nu var samlat frågade Pilatus: ”Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?” Pilatus visste att det var på grund av avundsjuka mot Jesus som man hade utlämnat honom. [Pilatus hade genomskådat fariséernas motiv som var avundsjuka och försöker nu lösa problemet genom att ta hjälp av folkets vilja för att frige Jesus. Namnet Barabbas betyder ordagrant ”en faders son”. Hans fullständiga namn var troligen Jesus Barabbas. Vissa manuskript har det längre namnet, medan andra bara har Barabbas. Folket får nu välja mellan Jesus Barabbas, en faders son som var en falsk messias och Jesus Messias, Guds Son som var den äkta Messias. Här finns även en typologi med de två bockarna på försoningsdagen (jom kippur). Genom lottkastning sattes den ena fri och den andra blev syndabocken, se 3 Mos 23:27-32Heb 9:7-12.] Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: ”Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom.” [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.] Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad. Ståthållaren sa nu till dem: ”Vilken av de båda vill ni att jag ska frige?” De svarade: ”Barabbas!” Pilatus frågade dem: ”Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas den Smorde (Messias)?” Alla svarade: ”Korsfäst honom!” Han frågade: ”Vad har han gjort för ont?” Men de ropade ännu högre: ”Korsfäst honom!” När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sa: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.” Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.” Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom. [Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.] De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sa: ”Leve judarnas konung!” De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom. På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors. [Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.] När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33], gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det. [Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minskat smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36Luk 23:36Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.] När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19]. Sedan satte de sig ner och vaktade honom. Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd: ”Detta är Jesus [från Nasaret], judarnas konung.” [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.] Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9]. De som passerade hånade honom och skakade huvudet och sa: ”Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!” Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sa: ”Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom! Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son.” Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom). Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.] Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?” [Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av ”Min Gud, min Gud” beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 ”Du bönhör mig” och Guds ingripande i den sista delen med den avslutande raden i Ps 22:32 ”han har gjort det” som harmoniserar med Jesu sista ord på korset ”det är fullbordat”, se Joh 19:30.] Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Den här mannen kallar på Elia.” [Mal 4:5] På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka. Men de andra sa: ”Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser, befriar) honom!” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande]. Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och ända ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades). Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv]. När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många. [Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt ha rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Värt att notera är att den judiska boken Talmud nämner flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.] När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sa: ”Detta var verkligen Guds Son!” [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.] Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde. Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Joses mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakobs och Johannes mor Salome].
Matteusevangeliet 27:1-56 Bibel 2000 (B2000)
På morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att försöka få Jesus avrättad. De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, ståthållaren. När Judas, som hade förrått honom, såg att Jesus blivit dömd, ångrade han sig. Han lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: »Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.« De svarade: »Vad angår det oss? Det är din sak.« Då kastade han in pengarna i tempelhuset och gav sig av därifrån och gick bort och hängde sig. Översteprästerna tog pengarna och sade: »Det går inte att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.« Och de beslöt att i stället köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför heter denna åker ännu i dag Blodsåkern. Så uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: De tog de trettio silvermynten, priset på den prissatte, honom som några israeliter bestämde priset på, och gav dem i betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig. Jesus ställdes nu inför ståthållaren. Denne frågade honom: »Du är alltså judarnas kung?« Jesus svarade: »Du själv säger det.« Och när han anklagades av översteprästerna och de äldste svarade han inte. Då sade Pilatus till honom: »Hör du inte vad de beskyller dig för?« Men han svarade inte på en enda fråga, och ståthållaren blev mycket förvånad. Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge efter folkets önskan. Det fanns just då en känd fånge som hette Jesus Barabbas. När folket nu var samlat frågade Pilatus: »Vem vill ni att jag skall frige, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?« Han visste att det var av avund mot Jesus som man hade utlämnat honom. Medan han satt på domartribunen fick han detta bud från sin hustru: »Du skall inte ha med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar i natt för hans skull.« Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad. Ståthållaren sade nu till dem: »Vilken av de båda vill ni att jag skall frige?« De svarade: »Barabbas.« Pilatus frågade: »Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?« Alla svarade: »Han skall korsfästas!« Han frågade: »Vad har han gjort för ont?« Men de ropade ännu högre: »Han skall korsfästas!« När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: »Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.« Men hela folket ropade: »Hans blod må komma över oss och våra barn.« Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset och samlade hela vaktstyrkan omkring honom. De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa och vred ihop en krans av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: »Leve judarnas konung.« De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. Och när de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom. På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung. Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: »Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.« Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: »Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.« På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: » Eli, Eli, lema sabachtani? « (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: »Han ropar på Elia.« En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: »Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.« Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: »Den mannen måste ha varit Guds son.« Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner.