Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.] De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren.
[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien, och han bodde i Caesarea vid Medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]
Men när Judas – förrädaren (den som har för vana att förråda/utlämna) – såg att Jesus var dömd, ångrade han sig (kände sig illa till mods – gr. metamelomai) och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste.
[Ordet för ”ångrade sig” som används här är inte det vanliga ordet metanoia som används för omvändelse och sinnesändring (Matt 3:8). Judas kände djup sorg och ånger, men det i sig betyder inte att det var en verklig omvändelse. Petrus sorg ledde till upprättelse, Judas sorg till självmord.]
Han sa: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.”
De svarade: ”Vad angår det oss? Det är din sak.”
Då kastade han in pengarna i templet [antagligen in på den inre förgården dit bara prästerna hade tillträde] och gav sig av därifrån och gick bort och hängde sig.
Översteprästerna tog pengarna och sa: ” [Vad ska vi göra?] Det är inte tillåtet att lägga dem i [den heliga] offerkistan, eftersom det är blodspengar.” Sedan de överlagt tillsammans köpte de Krukmakaråkern till att bli en begravningsplats för främlingar (icke-judar). Därför heter denna åker ännu i dag Blodsåkern.
[De trettio silvermynten hade ursprungligen kommit från offrade medel i templet. Trots att det var de religiösa ledarna som gett pengarna till Judas för att förråda en oskyldig man, var de helt blinda för sin egen synd och upptagna av detaljer när det gällde hanteringen av de återlämnade blodspengarna, se 5 Mos 23:18. Eftersom pengarna inte kunde användas för religiösa syften, och skulle lämnas tillbaka till ägaren, köpte de det fält där Judas hängt sig och lät platsen bli en begravningsplats för främlingar. Rent juridiskt sett var det Judas som köpt fältet, vilket stämmer överens med Apg 1:18.]
Då uppfylldes det som sagts av profeten Jeremia:
”De tog de trettio silvermynten,
det pris som var satt på honom,
det pris som några israeliter hade värderat honom till,
och gav dem i betalning för Krukmakaråkern,
så som Herren hade befallt mig.”
[Matteus som är noga med att visa hur Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior, citerar fritt från Jer 19:1-13 som omnämner Hinnomdalen söder om Jerusalem. Han tar även med delar från Sak 11:12-13 där trettio silvermynt kastas in i templet åt Herren, som liknas vid krukmakaren. Matteus nämner endast den större profeten, Jeremia, som huvudkälla.]
[Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.]
Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pontius Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: ”Du är alltså judarnas kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger det (det är dina ord, inte mina).” Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit mot både judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte. Då sa Pilatus till honom: ”Hör du inte hur mycket (vilka allvarliga anklagelser) de beskyller dig för?” Men han svarade honom inte, han sa inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius Pilatus] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]
[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]
Under högtiden [påsken] hade ståthållaren för vana att frige en fånge efter folkets önskan. Det fanns vid den tiden en ökänd (beryktad) fånge som hette Jesus Barabbas [som var en mördare och upprorsmakare mot romerska staten, se Mark 15:7]. När folket nu var samlat frågade Pilatus: ”Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?” Pilatus visste att det var på grund av avundsjuka mot Jesus som man hade utlämnat honom.
[Pilatus hade genomskådat fariséernas motiv som var avundsjuka och försöker nu lösa problemet genom att ta hjälp av folkets vilja för att frige Jesus. Namnet Barabbas betyder ordagrant ”en faders son”. Hans fullständiga namn var troligen Jesus Barabbas. Vissa manuskript har det längre namnet, medan andra bara har Barabbas. Folket får nu välja mellan Jesus Barabbas, en faders son som var en falsk messias och Jesus Messias, Guds Son som var den äkta Messias. Här finns även en typologi med de två bockarna på försoningsdagen (jom kippur). Genom lottkastning sattes den ena fri och den andra blev syndabocken, se 3 Mos 23:27-32Heb 9:7-12.]
Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: ”Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom.” [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad. Ståthållaren sa nu till dem: ”Vilken av de båda vill ni att jag ska frige?” De svarade: ”Barabbas!” Pilatus frågade dem: ”Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas den Smorde (Messias)?” Alla svarade: ”Korsfäst honom!” Han frågade: ”Vad har han gjort för ont?” Men de ropade ännu högre: ”Korsfäst honom!”
När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sa: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.” Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.” Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom.
[Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]
De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sa: ”Leve judarnas konung!” De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.
På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors.
[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33], gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det.
[Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minskat smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36Luk 23:36Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.]
När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19]. Sedan satte de sig ner och vaktade honom. Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:
”Detta är Jesus [från Nasaret],
judarnas konung.”
[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9].
De som passerade hånade honom och skakade huvudet och sa: ”Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!”
Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sa: ”Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom! Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son.”
Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom).
Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.] Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?”
[Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av ”Min Gud, min Gud” beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 ”Du bönhör mig” och Guds ingripande i den sista delen med den avslutande raden i Ps 22:32 ”han har gjort det” som harmoniserar med Jesu sista ord på korset ”det är fullbordat”, se Joh 19:30.]
Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Den här mannen kallar på Elia.” [Mal 4:5] På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka. Men de andra sa: ”Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser, befriar) honom!”
Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande]. Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och ända ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades). Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv]. När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många.
[Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt ha rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Värt att notera är att den judiska boken Talmud nämner flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sa: ”Detta var verkligen Guds Son!” [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde. Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Joses mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakobs och Johannes mor Salome].
Bibelappen
Bibelappen för barn
