Klagovisorna 4:1-22
Klagovisorna 4:1-22 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Hur har inte guldet mist sin glans, det ädlaste guld förvandlats! Heliga ädelstenar ligger utkastade i varje gathörn. Sions ädlaste söner, som liknade fint guld, hur räknas de inte nu som lerkärl, verk av krukmakarhänder. Till och med schakalerna räcker spenarna åt sina ungar för att ge dem di, men dottern mitt folk har blivit grym, som strutsen i öknen. Dibarnets tunga fastnar av törst i gommen. Små barn ber om bröd, men ingen ger dem något. De som förr åt läckerheter tynar bort på gatorna. De som växte upp i purpur måste ligga i dyn. Missgärningen hos dottern mitt folk är större än Sodoms synd. Det omstörtades på ett ögonblick, utan att människohänder rörde vid det. Hennes furstar var mer glänsande än snö, de var vitare än mjölk, deras hy var rödare än korall, deras utseende var likt safirens. Nu har deras ansikten blivit mörkare än sot, man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har blivit torr som trä. Lyckligare var de som dödades med svärd än de som nu dör av hunger, de som tynar bort under plåga av brist på markens frukter. Med egna händer har ömsinta mödrar kokat sina barn för att ha dem till föda vid dottern mitt folks undergång. HERREN har givit fritt utlopp åt sin förbittring, han har utgjutit sin brinnande vrede. I Sion har han tänt en eld som förtärt dess grundvalar. Ingen kung på jorden skulle ha trott det, ingen som bor i världen, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar. Det har skett för hennes profeters synder och hennes prästers missgärningar, därför att de där inne utgöt rättfärdigas blod. Som blinda irrar de omkring på gatorna, fläckade av blod, så att ingen vågar komma nära deras kläder. "Ur vägen! Oren!" ropar man till dem. "Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!" De flyr, ja, de irrar omkring. Bland hednafolken säger man: "Här kan de inte längre bo." HERREN själv har skingrat dem, han vill inte mer ta sig an dem. Mot prästerna visas ingen aktning, mot de äldre inget förbarmande. Våra ögon sviker oss när vi förgäves söker hjälp. Vi har spanat och spanat efter ett folk som ändå inte kan rädda oss. Man lurar på våra steg, så att vi inte vågar gå på våra gator. Vårt slut är nära, våra dagar är ute, ja, vårt slut har kommit. Våra förföljare var snabbare än himlens örnar. På bergen jagade de oss, i öknen låg de på lur för oss. Vår livsande, HERRENS smorde, blev fångad i deras fallgropar. Om honom sade vi: "I hans skugga skall vi leva bland hednafolken." Fröjda dig och var glad, du dotter Edom, du som bor i landet Us. Också till dig skall bägaren komma, du skall bli drucken och ligga naken. Straffet för din missgärning har nått sitt slut, du dotter Sion. Han skall inte mer föra dig bort i fångenskap. Men din missgärning, du dotter Edom, skall han straffa, han skall avslöja dina synder.
Klagovisorna 4:1-22 Svenska 1917 (SVEN)
Huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats! Heliga stenar ligga kringkastade i alla gators hörn. Sions ädlaste söner som aktades lika med fint guld, huru räknas de icke nu såsom lerkärl, krukmakarhänders verk!Jer. 19, Själva schakalerna räcka spenarna åt sina ungar för att giva dem di; men dottern mitt folk har blivit grym, lik strutsen i öknen.Job 39,16 f. Spenabarnets tunga låder av törst vid dess gom; le späda barnen bedja om bröd, men ingen bryter sådant åt dem.Ps. 137,6. Klag. 2,11 f. De som förr åto läckerheter försmäkta nu på gatorna; de som uppföddes i scharlakan måste nu ligga i dyn. Så var dottern mitt folks missgärning större än Sodoms synd, Sodoms, som omstörtades i ett ögonblick, utan att människohänder kommo därvid.1 Mos. 18,20. 19,24 f. Hes. 16,46 f. Hennes furstar voro mer glänsande än snö, de voro vitare än mjölk, deras hy var rödare än korall, deras utseende var likt safirens. Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg, man känner icke igen dem på gatorna; deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har förtorkats och blivit såsom trä. Lyckligare voro de som dräptes med svärd, än de äro, som dräpas av hunger, de som täras bort under kval, utan näring från marken.Jer.8, Med egna händer måste ömsinta kvinnor koka sina barn för att hava dem till föda vid dottern mitt folks skada. HERREN har uttömt sin förtörnelse, utgjutit sin vredes glöd; i Sion har han tänt upp en eld, som har förtärt dess grundvalar.Jer. 17, Ingen konung på jorden hade trott det, ingen som bor på jordens krets, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar. För dess profeters synders skull har så skett, för dess prästers missgärningar, därför att de därinne utgöto de rättfärdigas blod.Jer. 5, Såsom blinda irra de omkring på gatorna, fläckade av blod. så att ingen finnes, som vågar komma vid deras kläder. »Viken undan!» »Oren!», så ropar man framför dem; »Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!» ja, flyktiga och ostadiga måste de vara; bland hedningarna säger man om dem: »De skola ej mer finna någon boning.» HERRENS åsyn förskingrar dem, han vill icke mer akta på dem; mot prästerna visas intet undseende, mot de äldste ingen misskund. Ännu försmäkta våra ögon i fåfäng väntan efter hjälp; från vårt vårdtorn speja vi efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss. Han lurar på vara steg, så att vi ej våga gå på våra gator. Vår ände är nära, vara dagar äro ute; ja, vår ande har kommit. Våra förföljare voro snabbare än himmelens örnar; på bergen jagade de oss, i öknen lade de försåt för oss. HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt, blev fångad i deras gropar, han under vilkens skugga vi hoppades att få leva bland folken.2 Kon. 25,5 f. Jer. 52,8 f. Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom, du som bor i Us' land! Också till dig skall kalken komma; du skall varda drucken och få ligga blottad.Ps. 137,7. Jer. 25,15, Din missgärning är ej mer, du dotter Sion; han skall ej åter föra dig bort i fångenskap. Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemsöka; han skall uppenbara dina synder.
Klagovisorna 4:1-22 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Så matt guldet har blivit, det ädlaste guldet förvandlats! Heliga ädelstenar ligger spridda i varje gathörn. Sions ädlaste söner skattades som fint guld. Nu räknas de som lerkärl, som verk av krukmakarhänder. Till och med schakaler räcker fram sina spenar och låter ungarna dia, men dottern mitt folk har blivit grym, som strutsen i öknen. Dibarnets tunga fastnar i gommen av törst. Små barn ber om bröd, men ingen ger dem något. De som förr åt läckerheter tynar bort på gatorna. De som växte upp i purpur ligger nu i dyn. Missgärningen hos dottern mitt folk är större än synden i Sodom, som ödelades på ett ögonblick utan att röras av människohänder. Hennes furstar glänste mer än snö, de var vitare än mjölk, deras kroppar var rödare än korall, deras gestalter var som safir. Nu är deras ansikten mörkare än sot, man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud stramar över benen, den är torr som trä. Lyckligare var de som dödades med svärd än de som nu dödas av hunger, som tynar bort i plåga av brist på markens frukter. Med egna händer har ömsinta mödrar kokat sina barn för att ha dem till föda när dottern mitt folk gick under. HERREN tömde ut sin vrede, han öste ut sin vredesglöd. I Sion tände han en eld som förtärde dess grundvalar. Ingen av jordens kungar hade trott det, ingen av världens invånare, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar. Det kom för hennes profeters synder och hennes prästers missgärningar, för att de spillde rättfärdigas blod där inne i staden. Som blinda irrar de på gatorna, fläckade av blod så att ingen vågar röra deras kläder. ”Bort! Oren!” ropar man till dem. ”Bort, bort! Rör dem inte!” De flyr, de irrar omkring. Bland hednafolken säger man: ”Här får de inte bo längre.” HERREN själv har skingrat dem, han vill inte ta sig an dem mer. Prästerna får ingen respekt, de äldre får ingen barmhärtighet. Våra ögon sviker oss när vi förgäves söker efter hjälp. Vi har spanat och spanat efter ett folk som ändå inte kan rädda oss. De vaktar på våra steg så att vi inte vågar gå på våra gator. Vårt slut är nära, våra dagar är ute, ja, vårt slut har kommit. Våra förföljare var snabbare än himlens örnar. De jagade oss över bergen och låg på lur i öknen för oss. Vår livsande, HERRENS smorde, fångades i deras fallgropar. Om honom sade vi: ”I hans skugga ska vi leva bland hednafolken.” Gläd dig och jubla, dotter Edom, du som bor i landet Us. Bägaren ska komma till dig också, du ska bli drucken och ligga naken. Straffet för din skuld har nått sitt slut, dotter Sion. Han ska inte mer föra bort dig i fångenskap. Men din skuld, dotter Edom, ska han straffa, han ska avslöja dina synder.
Klagovisorna 4:1-22 nuBibeln (NUB)
Ack, vad det fina guldet har förlorat sin glans, så matt dess lyster har blivit! Heliga ädelstenar ligger utspridda i gathörnen. Hur kan Sions ädlaste söner, värda sin vikt i guld, nu betraktas som lerkärl, som verk av en krukmakares händer? Till och med schakalerna ger di och matar sina ungar, men dottern mitt folk har blivit lika grym som strutsarna i öknen. Dibarnets tunga klibbar fast vid gommen av törst, barnen ber om bröd, men ingen ger dem något. De som förr ätit delikatesser tynar bort på gatorna. De som vuxit upp i purpur ligger nu på sophögar. Mitt folks skuld är större än den som Sodom bestraffades för, då förödelsen kom över staden på ett ögonblick, utan att någon rörde sin hand. Hennes furstar var renare än snö, vitare än mjölk, deras kroppar var rödare än korall, deras gestalt som safir. Nu är deras väsen svartare än sot. Man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud stramar kring benen, den har blivit torr som trä. De som dödades av svärd fick ett bättre öde än dessa som dör av svält, tynar bort och plågas av hunger i brist på åkerns gröda. Godhjärtade mödrar har med egna händer kokat sina barn till mat åt sig själva när mitt folk gick under. HERREN har gett fullt utlopp åt sin förbittring, utgjutit sin brinnande vrede. Han har tänt en eld i Sion som har förtärt staden till grunden. Inga kungar på jorden, ingen i hela världen, skulle ha trott att en fiende eller ovän kunde komma in genom Jerusalems portar. För hennes profeters synder, på grund av hennes prästers skuld har det skett, för de utgöt de rättfärdigas blod därinne. Blinda irrar de omkring på gatorna, så fläckade av blod att ingen vågar röra vid deras kläder. ”Bort härifrån! Oren!” ropar man till dem. ”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!” De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man: ”Här får de inte stanna.” HERREN själv har skingrat dem, han vill inte mer ha med dem att göra. Man visar ingen respekt för prästerna, ingen nåd gentemot de äldste. Våra ögon har svikit oss, när vi förgäves har spanat efter hjälp, sett från våra torn efter ett folk som ändå inte kunde rädda oss. Man följer våra steg, så att vi inte kan gå ut på våra gator. Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade. Vårt slut har kommit. Våra förföljare är snabbare än örnar i skyn. Över bergen har de jagat oss och lurpassar på oss i öknen. Vår livsande, HERRENS smorde, fångades i deras snaror, han, i vars skugga vi hade tänkt att vi skulle få leva bland folken. Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom, som bor i landet Us. Också till dig ska bägaren räckas. Du ska bli drucken och naken. Ditt straff är avtjänat, dotter Sion, din förvisning ska ta slut. Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom, han ska avslöja dina synder.
Klagovisorna 4:1-22 Bibel 2000 (B2000)
Ack, guldet har svartnat och mist sin gyllene glans. I gathörnen ligger ädelstenarna strödda. Sions ädlaste söner, mer värda än rent guld — nu räknas de som lerkärl, som en krukmakares verk. Till och med schakalen ger di och mättar sina ungar, men mitt folk är en hjärtlös kvinna, grym som strutsen i öknen. Dibarnets tunga klibbar vid gommen av törst. Barnen tigger om bröd, men ingen ger dem något. De som förr åt läckerheter svälter ihjäl på gatorna, de som vilade på purpur ligger nu i dyn. Mitt folks brott var större än synden i Sodom, som ödelades på ett ögonblick utan att röras av människor. Renare än snö var furstarna, vitare än mjölk, deras kroppar rödare än korall, deras lemmar som safir. Nu är de svartare än sot, man känner inte igen dem på gatan, huden stramar på dem, torr som trä. Lyckligare de som stupade för svärd än de som stupar av svält, som tynar bort, sargade av hunger, berövade åkerns gröda. Ömma mödrar kokade sina egna barn för att få mat när mitt folk gick under. Herren tömde sin vrede, utgöt sin glödande harm. Han tände en eld i Sion som förtärde staden i grund. Ingen bland jordens kungar, ingen i hela världen, hade trott att fienden kunde komma inom Jerusalems portar. Profeternas synder och prästernas brott har vållat detta, de lät oskyldigas blod flyta i staden. De irrar blinda på gatorna och blir fläckade av blod, de vidrör med kläderna det som är orent. »Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem. »Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!« De irrar omkring på flykt, och folken säger: »Här får de inte stanna.« Herren själv har skingrat dem, han bryr sig inte om dem längre. Ingen aktning visar man för prästerna, ingen hänsyn för de äldste. Tills ögonen värkte spanade vi förgäves efter hjälp, spejade från vårt vakttorn efter ett folk som ändå inte kunde rädda oss. Våra steg bevakas, vi kan inte gå ut. Slutet är nära, vår tid förbi. Ja, slutet är här. Snabbare än örnar i skyn var våra förföljare. De jagade oss över bergen och låg på lur i öknen. Herrens smorde, som var vårt liv, blev fångad i deras fallgrop, han i vars skugga vi hoppats få leva bland folken. Skratta bara och gläd dig, Edom, du som bor i landet Us — också åt dig skall bägaren räckas, du skall bli drucken och visa dig naken. Ditt straff är avtjänat, Sion, aldrig mer skall han föra dig bort. Men ditt brott skall han straffa, Edom, och avslöja dina synder.