Klagovisorna 4:1-22

Så matt guldet har blivit, det ädlaste guldet förvandlats! Heliga ädelstenar ligger spridda i varje gathörn. Sions ädlaste söner skattades som fint guld. Nu räknas de som lerkärl, som verk av krukmakarhänder. Till och med schakaler räcker fram sina spenar och låter ungarna dia, men dottern mitt folk har blivit grym, som strutsen i öknen. Dibarnets tunga fastnar i gommen av törst. Små barn ber om bröd, men ingen ger dem något. De som förr åt läckerheter tynar bort på gatorna. De som växte upp i purpur ligger nu i dyn. Missgärningen hos dottern mitt folk är större än synden i Sodom, som ödelades på ett ögonblick utan att röras av människohänder. Hennes furstar glänste mer än snö, de var vitare än mjölk, deras kroppar var rödare än korall, deras gestalter var som safir. Nu är deras ansikten mörkare än sot, man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud stramar över benen, den är torr som trä. Lyckligare var de som dödades med svärd än de som nu dödas av hunger, som tynar bort i plåga av brist på markens frukter. Med egna händer har ömsinta mödrar kokat sina barn för att ha dem till föda när dottern mitt folk gick under. HERREN tömde ut sin vrede, han öste ut sin vredesglöd. I Sion tände han en eld som förtärde dess grundvalar. Ingen av jordens kungar hade trott det, ingen av världens invånare, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar. Det kom för hennes profeters synder och hennes prästers missgärningar, för att de spillde rättfärdigas blod där inne i staden. Som blinda irrar de på gatorna, fläckade av blod så att ingen vågar röra deras kläder. ”Bort! Oren!” ropar man till dem. ”Bort, bort! Rör dem inte!” De flyr, de irrar omkring. Bland hednafolken säger man: ”Här får de inte bo längre.” HERREN själv har skingrat dem, han vill inte ta sig an dem mer. Prästerna får ingen respekt, de äldre får ingen barmhärtighet. Våra ögon sviker oss när vi förgäves söker efter hjälp. Vi har spanat och spanat efter ett folk som ändå inte kan rädda oss. De vaktar på våra steg så att vi inte vågar gå på våra gator. Vårt slut är nära, våra dagar är ute, ja, vårt slut har kommit. Våra förföljare var snabbare än himlens örnar. De jagade oss över bergen och låg på lur i öknen för oss. Vår livsande, HERRENS smorde, fångades i deras fallgropar. Om honom sade vi: ”I hans skugga ska vi leva bland hednafolken.” Gläd dig och jubla, dotter Edom, du som bor i landet Us. Bägaren ska komma till dig också, du ska bli drucken och ligga naken. Straffet för din skuld har nått sitt slut, dotter Sion. Han ska inte mer föra bort dig i fångenskap. Men din skuld, dotter Edom, ska han straffa, han ska avslöja dina synder.