Klagovisorna 2:1-22
Klagovisorna 2:1-22 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Hur har inte Herren i sin vrede övertäckt dottern Sion med mörka moln! Från himlen har han kastat Israels härlighet ner till jorden. Han har inte kommit ihåg sin fotapall på sin vredes dag. Utan att skona har Herren fördärvat alla Jakobs boningar. I sin vrede bröt han ner dottern Judas fästen. Han slog dem till marken, han orenade riket och dess furstar. I vredens hetta högg han av varje horn i Israel. Han drog tillbaka sin högra hand när fienden kom. Jakob förbrände han likt en flammande eld som förtär allt runt omkring. Han spände sin båge som en fiende, hans högra hand var redo. Lik en ovän dödade han allt som var ljuvligt för ögat. Över dottern Sions hydda. utgöt han sin vrede som en eld. Herren var som en fiende. Han fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen. Han hopade hos dottern Juda bedrövelse och jämmer. Han bröt ner sin boning som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. Högtid och sabbat lät HERREN falla i glömska i Sion, och i sin brinnande vrede förkastade han kung och präst. Herren förkastade sitt altare, han övergav sin helgedom. Murarna omkring hennes palats gav han i fiendernas hand. De ropade högt i HERRENS hus som på en högtidsdag. HERREN hade beslutat förstöra dottern Sions murar. Han spände mätsnöret för att fördärva och drog inte tillbaka sin hand. Han lät sorg komma över vallar och murar, alla ligger nu förstörda. Hennes portar har sjunkit ner i jorden, han förstörde och krossade hennes bommar. Hennes kung och hennes furstar lever bland hednafolken. Ingen undervisning ges mer och hennes profeter får ingen syn från HERREN. De sitter stumma på marken, de äldste i dottern Sion. De har kastat stoft på sina huvuden och klätt sig i säcktyg. Jerusalems jungfrur sänker sina huvuden mot jorden. Mina ögon är förtärda av gråt, det jäser i mitt innersta. Min lever är som utgjuten på jorden ty dottern mitt folk går under, barn och spädbarn förgås på gatorna i staden. De ropar till sina mödrar: "Var finns bröd och vin?" De tynar bort likt de slagna på stadens gator, de ger upp andan i sina mödrars famn. Vad skall jag säga dig, vad skall jag jämföra dig med, du dotter Jerusalem? Vad skall jag likna dig vid för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor som ett hav, vem kan hela dig? Dina profeters syner var falska och dåraktiga. De uppenbarade inte din missgärning för dig för att göra slut på din fångenskap. De budskap de förkunnade för dig var falska och förförande. Alla som går vägen förbi slår hånfullt ihop händerna åt dig. De visslar och skakar på huvudet åt dottern Jerusalem. "Är detta den stad som man kallade den fulländade skönheten, hela jordens fröjd?" Alla dina fiender spärrar upp munnen mot dig, de visslar och skär tänder, de säger: "Vi har fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi har väntat på. Nu har vi upplevt och sett den!" HERREN har gjort vad han hade beslutat, han har uppfyllt sitt ord, det han för länge sedan hade sagt. Han har rivit ner utan att skona, han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn. Deras hjärtan ropar till Herren. Du dotter Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck både dag och natt. Ge dig ingen ro, unna inte ditt öga någon vila. Stig upp, ropa högt i natten, när nattväkterna börjar. Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte. Lyft upp dina händer till honom för dina barns liv, ty de tynar bort av hunger i alla gathörn. Se, HERRE, och besinna vem du har handlat så emot. Skall kvinnor äta sin livsfrukt, barnen som de har burit i sin famn? Skall präster och profeter dödas i Herrens helgedom? På marken, ute på gatorna, ligger de, unga och gamla. Mina jungfrur och mina unga män har fallit för svärd. Du dödade på din vredes dag, du slaktade utan att skona. Som till en högtidsdag bådade du upp förskräckelser från alla håll. På HERRENS vredes dag fanns det ingen som undkom eller överlevde. Dem som jag har burit i min famn och uppfostrat har min fiende förgjort.
Klagovisorna 2:1-22 Svenska 1917 (SVEN)
Huru höljer icke Herren genom sin vrede dottern Sion i mörker! Från himmelen ned till jorden kastade han Israels härlighet. Han vårdade sig icke om sin fotapall på sin vredes dag. Utan skonsamhet fördärvade Herren alla Jakobs boningar; i sin förgrymmelse bröt han ned dottern Judas fästen, ja, han slog dem till jorden, han oskärade riket och dess furstar. I sin vredes glöd högg han av vart Israels horn; han höll sin högra hand tillbaka, när fienden kom. Jakob förbrände han lik en lågande eld, som förtär allt runt omkring. Han spände sin båge såsom en fiende, med sin högra hand stod han fram såsom en ovän och dräpte alla som voro våra ögons lust. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede såsom en eld.Ps. 7, Herren kom såsom en fiende och fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen; så hopade han över dottern Juda jämmer på jämmer. Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård, han förstörde sin högtidsplats. Både högtid och sabbat lät HERREN bliva förgätna i Sion, och i sin vredes förgrymmelse försköt han både konung och präst. Herren förkastade sitt altare, han gav sin helgedom till spillo. Murarna omkring hennes palatser gav han i fiendernas hand. De hovo upp rop i HERRENS hus såsom på en högtidsdag. HERREN hade beslutit att förstöra dottern Sions murar; han spände mätsnöret till att fördärva och drog sin hand ej tillbaka. Han lät sorg komma över vallar och murar; förfallna ligga de nu alla. Hennes portar sjönko ned i jorden, han bräckte och krossade hennes bommar. Hennes konung och furstar leva bland hedningar, ingen lag finnes mer; hennes profeter undfå ej heller någon syn från HERREN.Ps. 74, Dottern Sions äldste sitta där stumma på jorden, de hava strött stoft på sina huvuden och höljt sig i sorgdräkt; Jerusalems jungfrur sänka sina huvuden mot jorden. Mina ögon äro förtärda av gråt, mitt innersta är upprört, min lever är såsom utgjuten på jorden för dottern mitt folks skada; ty barn och spenabarn försmäkta på gatorna i staden. De ropa till sina mödrar: »Var få vi bröd och vin?» Ty försmäktande ligga de såsom slagna på gatorna i staden; ja, de uppgiva sin anda i sina mödrars famn. Vad jämförligt skall jag framlägga för dig, du dotter Jerusalem? Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor såsom ett hav; vem kan hela dig? Dina profeters syner voro falskhet och flärd, de blottade icke för dig din missgärning, så att du kunde bliva upprättad; de utsagor de förkunnade för dig voro falskhet och förförelse.Jer. 2,8. 5,31. 14,14. 23,16. 27,14. 29,9. Hes. 13,2 f. Alla vägfarande slå ihop händerna, dig till hån; de vissla och skaka huvudet åt dottern Jerusalem: »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet', 'hela jordens fröjd'?»Job 27, Alla dina fiender ia upp munnen emot dig, de vissla och bita samman tänderna, de säga: »Vi hava fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi bidade efter; nu hava vi upplevat och sett den.»Ps. 22, HERREN har gjort vad han hade beslutit, han har fullbordat sitt ord, vad han för länge sedan hade förordnat; han har brutit ned utan förskoning. Och han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn.3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f. Deras hjärtan ropa till Herren. Du dottern Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck, både dag och natt; låt dig icke förtröttas, unna ditt öga ingen ro. Stå upp, ropa högt i natten, när dess väkter begynna, utgjut ditt hjärta såsom vatten inför Herrens ansikte; lyft upp till honom dina händer för dina barns liv, ty de försmäkta av hunger i alla gators hörn.Ps. 62, Se, HERRE, och akta på vem du så har hemsökt. Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt, barnen som de hava burit i sin famn? Skall man i Herrens helgedom dräpa präster och profeter? På jorden, ute på gatorna, ligga de, både unga och gamla; mina jungfrur och mina unga män hava fallit för svärd. Du dräpte på din vredes dag, du slaktade utan förskoning. Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig förskräckelser ifrån alla sidor; och på HERRENS vredes dag fanns ingen som blev räddad och slapp undan. Dem som jag hade burit i min famn och fostrat, dem förgjorde min fiende.
Klagovisorna 2:1-22 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Så mörka moln Herren i sin vrede har täckt dottern Sion med! Han kastade Israels härlighet från himlen ner till jorden, han tänkte inte på sin fotpall på sin vredes dag. Utan att skona har Herren fördärvat Jakobs alla boningar. I sin vrede rev han dottern Judas fästningar och slog dem till marken, han orenade riket och dess furstar. I vredens hetta högg han av Israels alla horn. Han drog undan sin högra hand när fienden kom, och brann i Jakob likt en flammande eld som förtär allt runt omkring. Han spände sin båge som en fiende, stod redo med sin högra hand som en ovän, och dödade allt som var ljuvligt för ögat. Över dottern Sions hydda öste han sin vrede som eld. Herren var som en fiende. Han fördärvade Israel, han fördärvade alla dess borgar, han förstörde dess fästningar. Han hopade sorg på sorg över dottern Juda. Han skövlade sin boning som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. HERREN lät högtid och sabbat falla i glömska i Sion, i sin brinnande vrede förkastade han kung och präst. Herren förkastade sitt altare, han övergav sin helgedom. Murarna runt hennes palats gav han i fienders hand, de ropade högt i HERRENS hus som på en högtidsdag. HERREN beslöt att förstöra dottern Sions murar, han spände ut mätsnöret och drog inte undan sin hand från skövlingen. Han sände sorg över vallar och murar, allt ligger nu förstört. Hennes portar sjönk ner i jorden, han knäckte och krossade hennes bommar. Hennes kung och furstar bor bland hednafolken, ingen undervisning ges och hennes profeter får ingen syn från HERREN. Dottern Sions äldste sitter stumma på marken, de kastar stoft över sitt huvud och klär sig i säcktyg. Jerusalems jungfrur sänker sina huvuden mot jorden. Mina ögon förtärs av gråt, det jäser i mitt inre, min lever rinner ut på jorden, för dottern mitt folk går under, barn och spädbarn förgås på stadens gator. De ropar till sina mödrar: ”Var finns bröd och vin?” De tynar bort som slagna på stadens gator, de ger upp andan i sina mödrars famn. Vad ska jag säga dig, vad ska jag likna dig med, du dotter Jerusalem? Vad ska jag jämföra dig med för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor som havet, vem kan hela dig? Dina profeters syner var falska och dåraktiga, de visade dig inte din skuld för att vända bort din fångenskap. De budskap de förkunnade för dig var falska och förföriska. Alla som går vägen förbi slår ihop sina händer och hånar dig, de visslar och skakar på huvudet åt dottern Jerusalem: ”Är detta den stad som kallades skönhetens krona, hela jordens fröjd?” Alla dina fiender spärrar upp sin mun mot dig, de visslar och gnisslar tänder och säger: ”Vi har slukat henne! Detta är dagen vi väntat på. Vi fick uppleva den, vi fick se den!” HERREN har gjort vad han bestämt, han har uppfyllt sitt ord som han uttalat för länge sedan. Han har rivit utan att skona, han har låtit fienden triumfera över dig och upphöjt dina motståndares horn. Deras hjärtan ropar till Herren. Du dotter Sions mur, låt tårarna rinna som en bäck både dag och natt. Ge dig ingen ro, unna inte ditt öga någon vila. Stig upp, ropa högt i natten när nattväkterna börjar. Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte, lyft dina händer till honom för dina barns liv som tynar bort av hunger i alla gathörn. Se, HERRE, och tänk på vem du gjort så emot. Ska kvinnor äta sin livsfrukt, barnen de burit i sin famn? Ska präster och profeter dödas i Herrens helgedom? På marken, på gatorna ligger unga och gamla. Mina jungfrur och unga män har fallit för svärd, du har dödat på din vredes dag, slaktat utan att skona. Som till högtidsdag bjöd du in skräck från alla håll. På HERRENS vredes dag var det ingen som kom undan eller överlevde. Dem som jag burit i famnen och fostrat har min fiende förgjort.
Klagovisorna 2:1-22 nuBibeln (NUB)
Hur har inte Herren i sin vrede höljt dotter Sion i mörka moln! Från himlen har han slungat Israels härlighet ner till jorden. Han tänkte inte ens på sin fotpall på sin vredes dag. Skoningslöst har Herren skövlat alla Jakobs boningar, i sin vrede har han brutit ner dotter Judas fästningar. Han har slagit kungariket och dess furstar till marken och vanärat dem. I vredens hetta har han brutit ner Israels stolta makt, dragit tillbaka sin beskyddande hand när fienden kom och brunnit i Jakob som en eld vars lågor förtärde allt som fanns. Han har spänt sin båge som en fiende redo att skjuta. Som en ovän har han dödat allt som var behagligt att se på. Över dotter Sions tält har han öst ut sin vrede som en eld. Herren har blivit som en fiende, han har skövlat Israel och alla dess palats, han har förstört dess fästningar. Dottern Juda har han fyllt med stor sorg och klagan. Han har ödelagt sin egen boning som ett bräckligt skjul, ja, sin egen helgedom har han förstört. HERREN har låtit Sion glömma sina högtider och sabbater. I sin rasande vrede har han avsatt både kung och präst. Herren har förkastat sitt altare och övergett sin helgedom. Palatsmurarna har han överlämnat åt fiender. Det har höjts ett rop i HERRENS hus som på en högtidsdag. HERREN har bestämt sig för att förstöra dotter Sions murar. Han har spänt ut mätsnöret och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen. Han har fått vallar och murar att klaga, och tillsammans har de nu rasat samman. Stadens portar har sjunkit ner i jorden, hennes bommar har han brutit sönder och krossat. Hennes kung och furstar lever bland främmande folk. Lagen har övergivits, och profeterna får inte längre några syner från HERREN. Dotter Sions äldste sitter tysta på marken. De har kastat stoft på sina huvuden, de är klädda i säcktyg. Jerusalems unga kvinnor har böjt sina huvuden mot jorden. Mina ögon är utmattade av gråt, mitt inre är i uppror. Min livskraft är uttömd, för mitt folk går under. Barn och spädbarn tynar bort på stadens gator. De frågar sina mödrar var bröd och vin finns, och de segnar ner likt sårade på gatorna i staden, de ger upp andan i sina mödrars armar. Vad ska jag säga om dig? Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem? Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion, för att trösta dig? Din skada är ändlös som havet. Vem kan bota dig? Dina profeter har sett syner för dig som varit falska och meningslösa. De har inte pekat på din skuld för att du skulle kunna vända från din fångenskap. Deras profetior har varit falska och förledande. Alla som går vägen förbi klappar föraktfullt i händerna åt dig, visslar och skakar på huvudet åt dotter Jerusalem: ”Skulle detta vara den stad som kallats den fulländade skönheten, hela jordens glädje?” Alla dina fiender gapar åt dig. De gnisslar tänder och säger: ”Vi har förstört henne! Detta är dagen vi har väntat på, och vi har levt för att se den!” HERREN har gjort som han har planerat. Han har fullföljt sitt ord, det som han i forntiden beslöt. Han har rivit ner skoningslöst, låtit dina fiender triumfera över dig och gett dina ovänner makten. Ropa högt till Herren, klaga, dotter Sion, låt dina tårar rinna som en flod, dag och natt. Unna dig ingen ro, låt inte dina ögon vila. Gå upp och ropa i natten, i början av nattväkterna, utgjut ditt hjärta som vatten inför Herren! Lyft dina händer upp mot honom för dina barns liv, för de tynar bort av hunger i varje gathörn. ”Se, HERRE, tänk på vem du behandlar så här! Ska kvinnor äta sina barn, som de fött till livet? Ska präster och profeter dödas i Herrens helgedom? Unga och gamla ligger på marken, på gatorna, mina unga män och kvinnor har fallit för svärdet. Du har dödat dem på din vredes dag, du har slaktat dem skoningslöst. Som till en högtidsfest inbjöd du förskräckelser från alla håll. På HERRENS vredes dag kunde ingen fly eller överleva. Dem som jag burit och uppfostrat har fienden dödat.”
Klagovisorna 2:1-22 Bibel 2000 (B2000)
Ack, i sin vrede har Herren höljt det sköna Sion i mörka moln. Från himlen ner till jorden har han slungat Israels härlighet. Han skonade inte sin fotapall på sin vredes dag. Skoningslöst skövlade Herren Jakobs städer och byar, raserade i sin vrede alla fästen i Juda. Han störtade och skändade riket och dess furstar. Han bröt i sin vredes hetta Israels stolta makt, drog bort sin skyddande hand när fienden kom. I Jakob brann han som en eld vars lågor förtärde allt. Som en fiende spände han bågen, beredd till skott. Som en ovän dödade han alla vi sett på med glädje. Han öste sin harm som eld över sin boning i Sion. Herren kom som en fiende, han skövlade Israel, skövlade alla dess palats och förstörde dess fästen. Juda fyllde han med jämmer och ve. Sin boning rev han som ett bräckligt skjul, han förstörde sin helgedom. Herren lät högtid och sabbat falla i glömska i Sion. I sin rasande vrede försköt han konung och präst. Herren förkastade sitt altare och övergav sitt tempel. Borgmurarna gav han i fiendernas våld. I Herrens hus ljöd deras rop som ropen en högtidsdag. Herren beslöt att förstöra Sions murar. Han mätte ut för rivning, tvekade inte att skövla. Vallar och murar måste sörja, och nu har de störtat samman. Stadens portar har sjunkit ner i marken, bommarna har han krossat och bräckt. Konung och furstar är i främmande land, lagen förkunnas inte, profeterna får inte längre syner från Herren. De äldste i Sion sitter tigande på marken med jord på huvudet och klädda i säckväv. Jerusalems unga kvinnor sänker huvudet mot jorden. Mina ögon är söndergråtna, mitt inre i uppror. Min livskraft har runnit bort, ty mitt folk går under. Barn och dibarn förgås på stadens gator. De tigger sina mödrar om bröd och vin. De segnar ner likt sårade på gatorna i staden, de ger upp andan i sina mödrars famn. Vad skall jag säga om dig, vad skall jag likna dig vid, Jerusalem? Vad skall jag jämföra dig med för att trösta dig, Sion? Din nöd är ändlös som havet — vem kan bota dig? De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk. De visade dig inte din skuld, så att ditt öde kunde vändas. Falska och förledande var deras profetord. Alla som går vägen förbi klappar hånfullt i händerna. De visslar åt dig, Jerusalem, och skakar på huvudet: »Är detta den stad som kallas den fulländat sköna, all jordens fröjd?« Alla dina fiender gör grimaser åt dig, de visslar och hångrinar, de ropar: »Vi har nått vårt mål! Detta är dagen vi väntat på, vi har fått uppleva den.« Herren har utfört sin plan, han har förverkligat sitt ord, vad han beslöt i forna dagar. Han raserade skoningslöst, lät din ovän triumfera och gav din fiende makten. Ropa högt till Herren, klaga, dotter Sion! Låt tårarna strömma som en flod dag och natt, unna dig ingen vila, låt inte dina ögon få ro. Stig upp om natten och ropa vid början av varje vakt, töm ut ditt hjärta som vatten, öppna dig inför Herren. Sträck dina händer mot honom i bön för dina barns liv, de som förgås av hunger i varje gathörn. Se, Herre, och betänk vem du behandlar så! Skall kvinnor äta sina barn, dem som de fött till livet? Skall präster och profeter dödas i Herrens helgedom? Barn och gamla ligger på marken, ute på gatorna. Mina unga män och kvinnor har fallit för svärdet. Du dräpte dem på din vredes dag, du slaktade skoningslöst. Du inbjöd som till fest fasor från alla håll. Ingen blev räddad, ingen undkom på Herrens vredes dag. Barnen jag fött och fostrat har fienden dräpt.