Klagovisorna 2:1-22

Så mörka moln Herren i sin vrede har täckt dottern Sion med! Han kastade Israels härlighet från himlen ner till jorden, han tänkte inte på sin fotpall på sin vredes dag. Utan att skona har Herren fördärvat Jakobs alla boningar. I sin vrede rev han dottern Judas fästningar och slog dem till marken, han orenade riket och dess furstar. I vredens hetta högg han av Israels alla horn. Han drog undan sin högra hand när fienden kom, och brann i Jakob likt en flammande eld som förtär allt runt omkring. Han spände sin båge som en fiende, stod redo med sin högra hand som en ovän, och dödade allt som var ljuvligt för ögat. Över dottern Sions hydda öste han sin vrede som eld. Herren var som en fiende. Han fördärvade Israel, han fördärvade alla dess borgar, han förstörde dess fästningar. Han hopade sorg på sorg över dottern Juda. Han skövlade sin boning som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. HERREN lät högtid och sabbat falla i glömska i Sion, i sin brinnande vrede förkastade han kung och präst. Herren förkastade sitt altare, han övergav sin helgedom. Murarna runt hennes palats gav han i fienders hand, de ropade högt i HERRENS hus som på en högtidsdag. HERREN beslöt att förstöra dottern Sions murar, han spände ut mätsnöret och drog inte undan sin hand från skövlingen. Han sände sorg över vallar och murar, allt ligger nu förstört. Hennes portar sjönk ner i jorden, han knäckte och krossade hennes bommar. Hennes kung och furstar bor bland hednafolken, ingen undervisning ges och hennes profeter får ingen syn från HERREN. Dottern Sions äldste sitter stumma på marken, de kastar stoft över sitt huvud och klär sig i säcktyg. Jerusalems jungfrur sänker sina huvuden mot jorden. Mina ögon förtärs av gråt, det jäser i mitt inre, min lever rinner ut på jorden, för dottern mitt folk går under, barn och spädbarn förgås på stadens gator. De ropar till sina mödrar: ”Var finns bröd och vin?” De tynar bort som slagna på stadens gator, de ger upp andan i sina mödrars famn. Vad ska jag säga dig, vad ska jag likna dig med, du dotter Jerusalem? Vad ska jag jämföra dig med för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor som havet, vem kan hela dig? Dina profeters syner var falska och dåraktiga, de visade dig inte din skuld för att vända bort din fångenskap. De budskap de förkunnade för dig var falska och förföriska. Alla som går vägen förbi slår ihop sina händer och hånar dig, de visslar och skakar på huvudet åt dottern Jerusalem: ”Är detta den stad som kallades skönhetens krona, hela jordens fröjd?” Alla dina fiender spärrar upp sin mun mot dig, de visslar och gnisslar tänder och säger: ”Vi har slukat henne! Detta är dagen vi väntat på. Vi fick uppleva den, vi fick se den!” HERREN har gjort vad han bestämt, han har uppfyllt sitt ord som han uttalat för länge sedan. Han har rivit utan att skona, han har låtit fienden triumfera över dig och upphöjt dina motståndares horn. Deras hjärtan ropar till Herren. Du dotter Sions mur, låt tårarna rinna som en bäck både dag och natt. Ge dig ingen ro, unna inte ditt öga någon vila. Stig upp, ropa högt i natten när nattväkterna börjar. Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte, lyft dina händer till honom för dina barns liv som tynar bort av hunger i alla gathörn. Se, HERRE, och tänk på vem du gjort så emot. Ska kvinnor äta sin livsfrukt, barnen de burit i sin famn? Ska präster och profeter dödas i Herrens helgedom? På marken, på gatorna ligger unga och gamla. Mina jungfrur och unga män har fallit för svärd, du har dödat på din vredes dag, slaktat utan att skona. Som till högtidsdag bjöd du in skräck från alla håll. På HERRENS vredes dag var det ingen som kom undan eller överlevde. Dem som jag burit i famnen och fostrat har min fiende förgjort.