Job 30:20-31
Job 30:20-31 Bibel 2000 (B2000)
Jag ropar till dig men du svarar inte, jag står här och du ser mig inte. Du har förvandlats till en grym fiende och ansätter mig med all din styrka. Du slungar i väg mig i vinden och upplöser mig i ett dån. Ja, jag vet att du för mig till döden, till den plats där allt levande samlas. Man lyfter inte handen mot den arme när han ropar på hjälp i sin nöd. Jag har ju gråtit över dem som haft det svårt och bekymrat mig om den fattige. Men när jag hoppades på gott, kom ont, när jag väntade på ljus, kom mörker. Mitt inre sjuder, jag får ingen ro, onda dagar möter mig. Sörjande går jag, utan en strimma sol, jag reser mig inför folket och ropar på hjälp. Jag har blivit schakalens broder, jag är uvens like. Min hud svartnar och flagar, kroppen glöder av feber. Min lyras klang har vänts i klagan, flöjtens toner ljuder som gråt.
Job 30:20-31 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du slungar mig av och an i stormen. Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande samlas. Men räcker man ej ut handen när man faller, ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit? Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige? Men när jag sökte det goda, kom det onda, när jag väntade på ljus, kom mörker. Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig. Svart går jag omkring, men inte av solen. Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp. Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna. Min hud har blivit svart och faller av mig, mina ben brinner av hetta. Mitt harpospel är bytt i sorgelåt, mitt flöjtspel i högljudd gråt.
Job 30:20-31 Svenska 1917 (SVEN)
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas. Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige? Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig. Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
Job 30:20-31 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du skakar mig i stormen. Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning där allt levande samlas. Men räcker man inte ut handen när man faller, ropar man inte efter hjälp när olyckan kommer? Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige? Men när jag sökte det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker. Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig. Mörk går jag omkring, men inte av solen. Jag reser mig bland folket och ropar på hjälp. Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna. Min hud svartnar och faller av mig, mina ben brinner av hetta. Mitt harpspel är bytt i sorgelåt, mitt flöjtspel i högljudd gråt.
Job 30:20-31 nuBibeln (NUB)
Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag står upp, men du bara ser på mig. Du vänder dig grymt mot mig och ansätter mig med stor makt. Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den, du upplöser mig i stormen. Jag vet att du vill föra mig till döden, till den plats där allt levande samlas. Man lyfter inte handen mot en hjälplös som ropar på hjälp i sin nöd. Grät jag inte över dem som hade problem, var jag inte bekymrad för de fattiga? Jag hoppades på det goda, men det onda kom. Jag väntade på ljus, men mörkret kom. Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro, lidandets dagar möter mig. Jag är mörk, men inte av solens strålar. Jag reser mig upp i folksamlingen och ropar på hjälp. Jag har blivit schakalers bror och berguvars vän. Min hy är svart och flagnar av, min kropp hettar av feber. Mitt harpospel är klagan och mitt flöjtspel gråt.