Job 30:20-31

Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du slungar mig av och an i stormen. Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande samlas. Men räcker man ej ut handen när man faller, ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit? Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige? Men när jag sökte det goda, kom det onda, när jag väntade på ljus, kom mörker. Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig. Svart går jag omkring, men inte av solen. Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp. Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna. Min hud har blivit svart och faller av mig, mina ben brinner av hetta. Mitt harpospel är bytt i sorgelåt, mitt flöjtspel i högljudd gråt.