Domarboken 3:1-31

Dela

Domarboken 3:1-31 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Dessa var de folk som HERREN lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan, detta för att han skulle lära Israels barn att föra krig, men bara dem som förut inte hade varit med om sådana: filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt de hiveer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till sista vägstycket mot Hamat. Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov för att få veta om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose. Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. Israel gjorde det som var ont i HERRENS ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tjänade baalerna och aserorna. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kusan-Risatajim i åtta år. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav HERREN Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig. Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. Men Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon. HERREN gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Eglon förenade sig med Ammons barn och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. Och Israels barn tjänade Eglon, kungen i Moab, i arton år. Men Israel ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till Eglon, kungen i Moab, gjorde Ehud ett tveeggat svärd åt sig, en fot långt. Detta band han fast under sina kläder vid sin högra höft. Han överlämnade gåvorna till Eglon, kungen i Moab. Denne var en mycket fet man. När han hade överlämnat gåvorna, sände han i väg folket som hade burit dem. Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung." Kungen sade: "Var tysta!" Alla som stod omkring honom gick ut därifrån. Ehud gick fram till honom, där han satt i sommarsalen som han hade för sig själv och Ehud sade: "Jag har ett ord från Gud till dig." När kungen reste sig från sin stol, räckte Ehud ut sin vänstra hand, tog svärdet från sin högra höft och stötte det i hans buk, så att fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, och då han hade kommit dit, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och låste dem. När han hade gått kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: "Han har helt säkert något privat bestyr i sin sommarkammare." Men sedan de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva, och se, där låg deras herre död på golvet. Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. Så snart han kom dit, lät han stöta i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. Han sade till dem: "Följ mig, för HERREN har gett era fiender moabiterna i er hand." Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. Vid detta tillfälle slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år. Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Domarboken 3:1-31 Svenska 1917 (SVEN)

Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke hade varit med om alla krigen i Kanaan -- allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana --: filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.Jos. 13,2 f. Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder. Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.2 Mos. 23,32 f. 34,16. 5 Mos. 7,3 f. Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim övermäktig. Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde vad ont var i HERRENS ögon. Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden. Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i aderton år. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till Eglon, konungen i Moab, gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band detta under sina kläder vid sin högra länd. Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men Eglon var en mycket fet man. När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade burit dem gå sin väg. Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo omkring honom ut därifrån. Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol. Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra länd och stötte det i hans buk, så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans buk. Därefter gick Ehud ut i försalen; och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och riglade dem. Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de: »Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»1 Sam. 24, Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva, och se, då låg deras herre död där på golvet. Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira. Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom i spetsen för sig. Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna och läto ingen komma över. Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan. Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro i åttio år. Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.

Domarboken 3:1-31 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Dessa var de folk som HERREN lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut: filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat. Med dem ville HERREN pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose. Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar. Israel gjorde det som var ont i HERRENS ögon. De glömde HERREN sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och HERREN gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. Men Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon. HERREN gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i HERRENS ögon. Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år. Men Israel ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till kung Eglon av Moab gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt, och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut. Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen, och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem. När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet. Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. Han sade till dem: ”Följ mig, för HERREN har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år. Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Domarboken 3:1-31 nuBibeln (NUB)

Här följer en förteckning över de folk som HERREN lämnade kvar i landet för att pröva dem i Israel som inte varit med om krigen i Kanaan och det gjorde han för att ge de kommande generationerna i Israel tillfälle att lära sig kriga, de som saknade erfarenhet av det: filistéernas fem hövdingadömen, alla kanaanéer och sidonier, samt hivéerna som bodde i Libanons bergsbygd från Baal Hermon till Levo-Hamat. Dessa folk fanns kvar för att Israel skulle prövas, för att det skulle visa sig om de skulle lyda de befallningar som HERREN hade gett deras förfäder genom Mose. Israeliterna bodde därför bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. De tog deras unga kvinnor till hustrur och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män och de tillbad deras avgudar. Israeliterna gjorde det som var ont i HERRENS ögon. De glömde HERREN, sin Gud, och tillbad avgudar som baalerna och asherorna. HERRENS vrede riktades därför mot Israel och han lät Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim, besegra dem. I åtta år fick de tjäna Kushan Rishatajim, men när folket ropade till HERREN, utsåg han Kalevs brorson Otniel, son till Kenas, Kalevs yngre bror, till att rädda dem. HERRENS Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare och drog ut i strid. HERREN gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans hand, så att han kunde besegra honom. Sedan blev det fred i landet i fyrtio år ända tills Otniel, Kenas son, dog. När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i HERRENS ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden. Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon. Men när israeliterna i sin nöd ropade till HERREN, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, sände han iväg dem som burit den. Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen. ”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!” Kung Eglon reste sig från sin stol. Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, skyndade sig ut och låste dörren efter sig. När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet. Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen. ”Följ mig!” sa han till dem. ”HERREN ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!” De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år. Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel.

Domarboken 3:1-31 Bibel 2000 (B2000)

Detta är de folk som Herren lät vara kvar för att alla de israeliter som inte hade varit med om krigen i Kanaan skulle sättas på prov genom dem, och det gjorde han med tanke på nya generationer israeliter, för att de skulle lära sig kriga, alltså de som inte förut varit med om sådant: filisteernas fem hövdingadömen, alla kanaaneer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanonmassivet mellan Baal Hermonberget och Levo-Hamat. Genom dem ville Herren sätta israeliterna på prov för att se om de skulle lyda de bud han hade gett deras fäder genom Mose. Israeliterna bodde bland kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. De tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner, och de dyrkade deras gudar. Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon: de glömde Herren, sin Gud, och dyrkade baalsgudarna och asheragudinnorna. Då blev Herren vred på israeliterna, och han prisgav dem åt Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim. Israeliterna måste tjäna under Kushan Rishatajim i åtta år. Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en man som räddade dem, Otniel, son till Kalevs yngre bror Kenas. Herrens ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Otniel drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans våld, så att han kunde underkuva honom. Landet hade nu lugn och ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son. Israeliterna gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren lät då Eglon, kungen av Moab, få makten över dem, eftersom de gjorde sådant som var ont i Herrens ögon. Eglon drog ut tillsammans med ammoniter och amalekiter och besegrade Israel och intog Palmstaden. Israeliterna måste tjäna under Eglon, Moabs kung, i arton år. Då ropade israeliterna till Herren, och han sände en räddare, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. En gång när israeliterna skulle erlägga sin tribut skickade de honom till Eglon, Moabs kung. Ehud lät göra ett tveeggat svärd, en knapp aln långt, som han spände fast vid höger sida, dolt under kläderna. Han överlämnade tributen till Eglon, Moabs kung, som var en mycket fet man. När allt var överlämnat skildes Ehud från bärarna vid Stenarna nära Gilgal. Därifrån vände han tillbaka och sade till kungen: »Jag har ett hemligt budskap till dig.« — »Vänta!« sade Eglon, och hela hans uppvaktning fick gå ut. Ehud hade alltså kommit in till Eglon, som nu satt ensam i sitt svala rum på övervåningen. »Jag har ett budskap till dig från Gud«, sade Ehud. Eglon reste sig ur sin stol. Då stack Ehud in vänster hand och tog svärdet från sin högra sida och rände det i buken på Eglon, så att både klinga och fäste trängde in. Fettet slöt sig om klingan; han drog inte ut svärdet ur Eglons buk. Ehud gick ut i förhallen, stängde dörren till rummet och låste. När han gått sin väg kom Eglons tjänare dit. De såg att dörren till kungens rum var låst men tänkte att han höll på att uträtta sina behov därinne. De väntade både länge och väl, men när han aldrig öppnade dörren tog de nyckeln och låste upp. Där låg deras herre död på golvet. Medan de väntade hade Ehud lyckats fly. Han var redan förbi Stenarna och flydde vidare mot Seira. När han var framme lät han stöta i horn i Efraims bergsbygd, och israeliterna följde honom ner från bergen. Han gick själv i täten. »Följ mig«, sade han, »Herren har gett era fiender, moabiterna, i ert våld.« De följde honom och spärrade vadställena över Jordan för moabiterna, så att ingen kunde ta sig över. De dödade vid detta tillfälle omkring 10 000 moabiter, alla kraftiga och tappra män. Ingen enda kom undan. Den dagen kuvades Moab av Israel, och landet hade sedan lugn och ro i åttio år. Efter Ehud kom Shamgar, Anats son, han som slog ihjäl 600 filisteer med en oxpik. Även han räddade Israel.